Närvaroattacker...

Posthuman

2012-01-17T14:48:00.003+01:00

Posthuman beskrev en psykologkollega vår samtid. Posthuman i meningen att människan alltmer utsätts för en egaliserande jämställdhetstanke. Människan går inte att jämföra men i allt väsentligt är hon avmystifierad och går att maskinellt effektivisera. Människans växande i relation får sina verksamma komponenter manualiserade. Människa som funktion, i byråkratisk ordning, som undersåte till en suverän stat. Människa formad av den rätta uppfostran, den rätta pedagogiska metoden och med åtgärdsprogram och korrektionsanstalter som elstängsel kring den smala vägen. Posthuman i meningen att symbolvärlden är tömd. Det som är är. Det är ju bara att se. En an' e så go' som en an', eller som som vi säger i Uddevalla: "det är inte så nooga, det är samma." Bruksmentalitet på ordnation från den progressiva rörelsen. Alla är experter och den kunskap som kan ha ansamlats är om inte skadlig hur som helst inte bättre än den enskilda anekdoten eller åsikten.
Posthuman i sin totalitära hållning till åsikterna från de misshagliga.

Slå vakt om ditt syre kamrat!

Nytt år

2012-01-04T09:13:00.001+01:00

Ett år har gått. Ett år som varit tufft och underbart samtidigt på ett personligt plan. Den största ideologiska skillnaden för undertecknad är att jag slutat bry mig. Om vad som anses kristet enligt Stefan Swärd och Helle Klein. Om vad som anses högerextremistiskt av Lisa Bjurwald. Om vad som anses omänskligt och bakåtsträvande av etablissemanget. Detta ger frihet.

Är detta samma frihet den galne känner? Som Anders B-B kände i förhållande till världen? Måhända. Hjärtat befrias och vad som finns i hjärtat får då fritt spelrum.

Vansinnesdåd tenderar att få mycket plats, så väl som brott och anomalier. Det sjukas myndighet och tillräknelighet har det kämpats för nu i många år. Kanske då inte så konstigt att man inte längre kan se psykisk sjukdom som ett urskuldande skäl till brott. Straffet ropar man på, straffet. Så inte för de strukturellt förfördelade. En fattig är inte tillräknelig, inte myndig. Upplopp, stölder, mord och dylikt kommer som reflexer. Den omedvetna arbetarklassen, det djuriska som föder revolutionen till slut. Vilken vänstervurmare vill ställa sig med makt och ordning och döma?

Vänsterns idéer ter sig allt mer upp-och-ned-vända. Så även frikyrkans. Undertecknad har under lång tid sökt det katolska och ortodoxa men har under hösten funnit mig tillrätta i en luthersk efterföljd. Den lutherska idé som vårdas på bloggen Kristen opinion, där den Annika Borg jag tidigare tagit avstånd ifrån får mig att äta upp alla mina snabba domar. Den idé som lever en tynande tillvaro mellan svärmisk och moralistisk frikyrklighet och kyrklig sekularism. Där stiger de dock fram. De fromma kvinnorna. De välutbildade och retoriskt skickliga kvinnorna. De som kan göra det "kvinnoprästmotståndare" misslyckats med och närmast förhindrat under många år.

Konservativa vindar blåser. Kanske är det 68-generationens aldrig avslutade tonårsfas som med döden börjar få sitt slut. Den trötthet som infinner sig inför Tranströmmers uppror mot klassisk bildning i sina memoarer, matchas av den glädja man känner av att möta de gamla mästarna och den dynamik de fortfarande inspirerar i bl.a. tidskriften Axess. Dock är inget vunnet. Reinfeldt har valt sida, KD är svaga och lär bli tydligare i sin frikyrklighet, och SD:s tal om en progressiv sjuklöver tycks alltmer besannas. Varthän det bär, vi får se.

Gott nytt år.

Idé

2011-10-17T12:29:00.000+02:00

Vad är det som gör att man gång efter annan backar från idédebatten. I kristna sammanhang blir det förljugenhet kring frid och kring att tolka den andre till det bästa. I politiska sammanhang mer utifrån att man inte skall bråka eller att man måste fokusera på lösningar. Politik utan idédebatt, utan ett metaperspektiv och diskussion kring argumentens gränser, samt kompromisser och sökande av gemensam mark att stå på, är populistisk. Inte att i motvind stå för politiska alternativ. Inte att utsättas för politisk förföljelse. Populism är tusen rationella tankar välta pga. en känsla. Ett gruppernas "det är inte vad du säger, det är sättet du säger det på." En appell till alla de låga själsförmögenheterna ur vilka förtryck och hat föds. Detta till skillnad från tankereda, från kategoriserandet, abstraherandet och det andra som hör till det högre tänkandet. Tankebrottens vara mer farliga än de förbjudna tankarna i sig.

Integrationsdebatt

2011-09-08T13:22:00.001+02:00

Lisa Bjurwald, et consortes, har sedan valet sagt att man skall ta debatten med SD och att deras argument skall försvinna bort, likt troll i solen. Ta debatten verkar var någon sorts eufemism för att etikettera som högerextrem, samt att kasta invektiv efter. I den kristna sfären är Seglora Smedja den starkaste "debattören" av alla frågor som avviker från den kulturmarxistiska (politiskt korrekta) doktrinen.

Problemet är efter hand trovärdigheten. Frågorna förtigs och de politiska lösningarna (de goda alternativ man hela tiden talar om, tillsammans med det enorma välstånd de skall ge) ter sig eteriska.

När då nästa steg i att ta debatten blir identifieringskrav eller helt enkelt tystande av kommentatorsfält är jag fullt beredd att dela en sverigedemokratisk bild av situationen, och det tar mig emot. I grunden är jag för kulturmöten och tror på invandrare som en resurs. Historiskt har slutna kulturer stagnerat, medan smältdeglar har skapat utveckling och välstånd.

Som vanligt visar skräckpropagandan sin akilleshäl, när väl rädslan försvunnit (invektivet högerextrem blivit så urvattnat, eller knarkexemplen blivit för verklighetsfrämmande) så faller också hela förtroendet, måhända inte för de ängsliga.

Debatten, om den hållbara invandringen och den framgångsrika integrationen, ser jag fram emot. Jag är dock rädd att den rådande ordningen inte har några argument (välståndsargumentet känns något ihåligt, och matargumentet lite platt). I hegemonin behöver man nämligen inte argumentera, bara hänvisa till kollektivet och skrämma till lydnad.

lista

2011-09-02T16:34:00.001+02:00

Lista på personer man per automatik bör inta motsatt åsikt som:

1: Helle Klein
2: Anton Abele
3: Göran Greider

..

2011-09-02T08:38:00.000+02:00

Näthatade näthatare. Ordvävande nätpratare. Symboliserade våldsverkare. Ohörbara i sitt raseri.

Omött marginaliserade. Desperat kreerande. Syrligt konstaterande. Höljda i sin ideologi.

Den andre, inte där, men här.

Kyrklig debatt

2011-08-29T09:02:00.002+02:00

Återigen ser vi exempel i den kyrkliga debatten på vad mer och mer framstår som maktspråk och debattystande. Seglora smedja går som vanligt i bräschen.

"Vi" gör inte skillnad på människor, delar inte upp i vi och de. "Den andre" är för "oss" lika naturlig som vi själva. Detta skiljer och från, och gör oss bättre än de "anemiska" som gör skillnad på vi och de. Vi har de goda och demokratiska åsikterna och har rätten på vår sida att med vilka medel som helst tysta all debatt, gärna genom användning av ord som främligsfientlighet, rasism och islamofobi. (För alla som ännu inte djupt upplevt begreppet politisk korrekthet är detta en god illustration, förlöjligandet av legitima åsikter med argument som närmast kan beskrivas som "så tänker vi inte här.")

Det har fungerat avseende "kvinnoprästmotståndarna", dvs. den falang inom Svk som önskat någon form av historiskt igenkännlig bekännelse och åtminstone ambitionen till katolicitet. Nu höjs rösterna istället av kvinnliga präster själva, för världen är inte så svartvit att alla kvinnliga präster är liberalteologiska och progressiva revolutionsvurmare. Förmodligen är det minst lika vanligt att kvinnor har en personlig Gudsrelation och frälsningsupplevelse som för dem vidare från allmänreligiösa förhållningssätt (jmf. Ed Thomas) och snällism, till ett klamrande vid korset och försoningen, till en tro och ett hopp på Guds allmakt och på hans löften, och till en ödmjukhet inför Guds helighet. Där, skulle jag vilja säga, står Svk:s hopp att finna. I kvinnorna. Männen tycks för belastade.

Breivik

2011-08-15T14:08:00.002+02:00

Anders Behring Breivik är ett intressant fall. Intressant för att det för mig var helt oväntat samtidigt som diverse vänsterpersoner ser det som en självklar förlängning av vad man uppfattar som ett kallnande klimat med hårdare attityder mot muslimer, det multikulturella projektet och kulturmarxismen. Jag finner mig själv lika oförstående som varje gång vänstermän inför fullbordat faktum av ännu en opåkallat våldsam aktion från en socialistisk aktionsgrupp eller stat. Samma blindhet har uppenbarligen även drabbat mig och jag anar samma blindhet i dikotomin kristen och sekulärhumanist.

En slutsats skulle kunna vara att alla ideologier är farliga om de blir för betydelsefulla. "Fundamentalismen" i sig är det farliga och vi bör alla istället sträva efter gråmassepragmatism och relativism (nihilismen ter sig allt för fundamentalistisk). Vid ett första ögonkast kan hållningen närmast beskrivas som konservativ. Likväl tror jag hållningen, så väl som slutsatsen, är felaktig.

En dylik hållning förutsätter nämligen en utgångspunkt i ett normaltillstånd. Drömmen om den icke-religiösa och -ideologiska uppfostran är född ur en sådan föreställning. Istället är min hållning att kulturer spelar roll och att varje litet ord kan reifiera en världsbild. Foucault har således rätt och etableringen av den kulturmarxistiska hegemonin med hjälp av alla de små härskarteknikerna och nyspråket (man dekonstruerar för att avtäcka den egna subjektiva världsbilden) är dess starkaste bevis.

Istället tecknar Behring Breiviks handlingar ordens makt. Den kamp som förs i en symboliserad form, i ordval, i konstrueranden av "vi", "normalitet", "kränkning" och "rätt", är formligen en kamp på liv och död. Vi:ets och jagets död, värda tusen fysiska dödar. Som när en fana får symbolisera ett helt land, och tanken på infångandet och skändandet av den får män och kvinnor att kasta sig handlöst i döden, för en bit tyg.

Ansvaret för ett vansinnesdåd som detta kan måhända läggas på ideologin, kanske på ideologins intellektuella i den mån de inte tydligt tar avstånd från våld (som att åberopa gatans parlament), men till syvene og sist är det individen som måste bära ansvaret för sina handlingar. Vi har givits ett språk och en symbolvärld att utkämpa dylika strider och demokratins goda idé är att det är de hålls där.

Våldet bör därför fördömas.

Ordning

2011-07-09T08:24:00.002+02:00

Frågan om vad som är relativt, ifrågasättbart och osäkert ter sig allt mer meningslöst. Kaos uppstår, enligt Boltzmanns lag, på så oändligt många fler sätt än ordning. Att skåda in i kaoset kan aldrig leda någon vart. Endast ordningen förblir.

Näring

2011-06-17T10:09:00.003+02:00

När jag återvänder till korsets fot,

åter till mig själv, och står i försoning,

ges allt och krävs inget.

Något dör och frigör näring.

Tips

2011-04-20T09:17:00.001+02:00

http://www.fokus.se/2011/04/sokarna/

Annika Borg!

2011-03-31T13:19:00.001+02:00

Läs Annika Borgs krönika i dagens KT!

Kultur, rasism och UMR

2011-03-22T12:21:00.000+01:00

Det finns starka riktningar som vill förklara all världens smärta med strukturer, som likt radon och kosmisk strålning påverkar allt och alla ständigt, utan att synas eller s.a.s. verkligen finnas. Att Mohammed inte får jobb beror på rasism, inte på att han inte kan svenska. Ungdom mot rasisms nye ordförande skriver t.ex. [Vi kräver att] Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Integration betecknar enligt wikipedia "den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär." Istället för att arbeta med detta skall alltså förskolor och skolor få ytterligare en propagandapedagog som skall förändra strukturer.

Rasism har heller inget med raser att gör heller, kan jag notera, utan att göra skillnader på kulturer. Eller att ogilla kulturella uttryck. Eller som sagt tycka att det är bra föreläsaren på universitetet går att begripa (alltid fascinerad av hur ett helt auditorium kan sitta och hjälpfullt nicka och uppmuntrande humma när någon pratar med så dålig meningsbyggnad att det inte går att förstå vad de faktiskt säger.)

Att kulturer är svåra att definiera och därför är helt illusoriska är måhända en postmodern och postkolonial trossats, för att inte tala om kulturer som, om de finns, inte är hierarkiskt ordnade enligt samma credo. Jag tror dock att det finns plats för andra trosuppfattningar även om detta. Kulturer utvecklas, de förändras inte bara. Förmodligen inte deterministiskt, men likväl. Tänk bara på det monetära systemets abstraktioner på abstraktioner. Man kan knappast bortse från nationalstatens betydelse för alla de ekonomiska och politiska system som är vår stat och lojaliteten mot denna är inte att se som valfri. Vem som tillhör denna samhällsgemenskap är plastiskt, men som i alla gemenskaper krävs förståelse för och åtlydnad av de gemensamma umgängesreglerna. Man behöver också ett språk och i ett samhälle som Sverige viss utbildning. Detta är konkreta problem som behöver lösas. När nödvändiga strukturer är uppbyggda kan man börja med indoktrineringen av barn. Eller helst inte.

Jag uppfatta förövrigt sagolika förlag som ett ytterst cyniskt förlag, men det är inget nytt i den progressiva rörelsens barnkultur.

Seglora Smedja igen

2011-03-17T10:45:00.003+01:00

Vad är svenskhet frågar man sig retoriskt på seglora smedja efter att man fastställt att detta med gemensamma värderingar inte är en fråga. Resonemanget grundar sig på att man inte har ett problem med att anställa ateister som är medlemmar i svk. Att ateisternas varande i svk är möjligt pga urvattningen av den kristna tron och den paniska rädslan för "elitkyrkan" problematiseras inte. Medlemsskapet får dock ses som en garant för att man åtminstone inte är en aktiv ateist, en sådan går rimligen ur, och bör snarare placeras i gruppen som inte har en så tydlig hållning. En imam får antas ha en aktiv hållning i en annan riktning än svk. När trons kärna skall benas ut (ety kristendom, liksom svenskhet, kan betyda så mycket=kan godtyckligt fyllas med vad som helst) förenas Annika Borg och Mattias Irving i formuleringar kring att man är för kvinnligt prästerskap och hbtq-vänlighet, något som Fryshusets styrelse står som garant för. Så då är ju allt frid och fröjd och alla andra åsikter är uttryck för högerextremism. Undertecknad ser snarare att de vaga, för att inte säga flummiga, beskrivningarna av kyrkans uppdrag, att bara sådär i allmänhet "arbeta med andliga och existentiella frågor och värderingar bland unga människor," inte är tillräckligt snävt formulerade. Jag har svårt att se varför kyrkan skall göra detta, uppenbarligen inte med avsikt att introducera dem man möter till den kristna tron, och ser det därför som ett resursslöseri. Att uppdraget är som det är visar också att jag inte delar Sofia församling och Seglora smedjas kyrkosyn och tro. Reaktionen är alltså i första hand i förhållande till vad jag upplever som den fallna kyrkan.

Att retoriskt fråga sig vad svenskhet är, är att identifiera sig med ideologi som ifrågasätter abstrakta värdesystem. Det kan vara bra om man vill saluföra en sak som något annat (socialdemokrati och PK som kristen tro) men i längden underminerar det bara. Vi har dock under KG Hammar eran sett nog av detta så läsaren bör vara bekant med det hela och vart det leder.

Vidare. Dagens krönika på SS slår återigen fast att man, om man röstar på alliansen, är en dum egoist som inte förstår.

Imam

2011-03-13T20:50:00.003+01:00

Olämpligt är det att anställa en imam i svk. Eva Brunne och stockholmsdumkapitlet lär tyvärr inte göra något åt det hela. Annat vore det om man uttryckte sympati för vad kristna lärt genom alla tider, då skulle det ske saker. Imamen avkrävs förmodligen inga politiskt korrekta trosbekännelser. Här har vi en exotisk "den andre", någon man på grund av basala skillnader aldrig behöver släppa inpå livet och därmed kan kosta på sig att visa respekt. Här är det plats för öppenhet.

Högkyrklighet och debatter

2011-03-12T16:34:00.002+01:00

Dag Sandahl skriver bra om högkyrklighet kontra folkkyrklighet i sitt senaste blogginlägg. Skriva behöver man och visst hjälper analyserna för oss hemlösa i Svk. Tyvärr har det nog mer terapeutisk verkan än något annat. Att få igång någon egentlig idédebatt är svårt att tänka sig.

Följande utspelar sig på Seglorasmedja.se (mötesplats för andlighet, kultur och samhälle). Efter en spontan glädjekrönika om att svk i mälardalen (var annars) anställt en imam (och så fullföljt visionen om det allmänna salighetsverket) skriver en läsare:

ann-sofi sandberg 11 mars 2011 kl 16:30
Det är trist att åsikterna som förs fram här är så lätta att förutsäga. Att Helle Klein är positiv till att en församling i Svenska kyrkan anställer en imam, kan någon bli förvånad över det? Själv tänkte jag bara, ja men visst, klart att hon är! Det är naturligtvis inte en tankesmedjas huvuduppgift att överraska, men nog är det lite tråkigt att man vet vad ni ska säga innan ni sagt det? Vänd och vrid lite mer, försök någon gång att se saker från ett annat perspektiv så blir slutsatsen mer underbyggd och läsningen intressantare.

11Helle Klein 11 mars 2011 kl 17:18

Ja om du Ann-Sofi anser det vara förutsebart att jag är mot inskränkthet och står upp för muslimers rätt i dagens islamofoba tid, ja då är jag bara stolt. Vad anser du själv i sakfrågan?

12Staffan Holmgren 11 mars 2011 kl 17:44
Men Helle Klein – du kan väl ändå inte mena att muslimer skall ha rätt att vara anställda i Svenska kyrkan. Menar du verkligen att att det är inskränkthet att Svenska kyrkan anställer de som är kristna och medlemmar i Svenska kyrkan? Kräver du alltså då också att moskén i Stockholm skall anställa präster i Svenska kyrkan?

13Helle Klein 11 mars 2011 kl 18:47
Staffan, har jag i min text skrivit något enda av detta som du nu påstår? Var i så fall? Jag respekterar att du är emot idén att kyrkan kan vara öppen och hjälp andra troende med sin infrastruktur men klistra inte på mig en mängd felaktiga insinuationer är du snäll.

Precis som med Eva Brunne måste man fråga sig hur detta kunnat formas i Helles hjärna. Hon måste antingen 1) vara gravt obegåvad, 2) pga. miljöfaktorer inte ha tillgång till sin begåvning, eller 3) efter många år i skvallerpressen och inom vänsterintelligentian vara så van vid relativa satser, lögn och dylikt att det känns mest naturligt att argumentera osammanhängande och ohederligt.

Man känner så väl igen känslan i den första citerade kommentaren: så förutsägbart, så platt, så dött. Vi har kört den här valsen nu under så lång tid, nya djärva språng, clowner i kyrkan, ifrågasättande av alla dogmer, radikala gränsöverskridanden. Vi har till och med offrat alla reaktionärer. Och tröttheten är vårt pris. Varför skriva om det? Det är knappast nytt längre, knappast ens särskilt progressivt. Kritik och analys riskerar bli lika förutsägbara, som att argumentera med ett positiv.

Förtvivlan och glädje

2011-03-07T12:45:00.000+01:00

Förtvivlan och glädje kan tyckas vara paradoxala känslor men det är precis vad jag känner efter 10 dagar i det heliga landet. Glädje över att judarna har ett land (en förmiddag på förintelsemuséet Yad Vashem har den effekten), och förtvivlan över att palestinier placeras i apartheidmässiga townships med kontroller och murar. Glädje över att svenskar åker ner och bevakar palestinerinas mänskliga rättigheter och förtvivlan över Svenska kyrkans totala underdånighet inför den propalestinska "progressiva" rörelsen. Glädje över den världsvida Kyrkan och förtvivlan över att varje steg man ser i den "progressiva" riktningen för vår svenska kyrka allt längre från den världsvida (utom den lilla köpta 100-personerskyrkan i Costa Rica, så viktigt för centralkommitéen för ekumenik och teologi inom Svenska kyrkan).

Jag hoppas glädjen blir det bestående.

Mitt vita hjärta

2011-02-16T08:34:00.002+01:00

När nu Sverige börjar vakna ur sin folkhemstörnrosasömn börjar ingen skiljelinjerna inom "högern" bli tydliga. Jag tänker då på socialismens och liberalismens gemensamma historia i den franska revolutionen, med allt vad det innebär av utopisk tänkande, överskattande av människans inneboende godhet osv. Det är sant att man som liberal kan vara det utifrån en mer realistisk människosyn där då liberalismen innebär något form av maktdelning och risk spridning, och det är inte den liberalism jag i första hand menar. Snarare är det den falangen i vilken Bengt Westerberg kan bli årets kvinna. Den falang som utgör någon sorts mittfåra i det politiskt korrekta projektet, och i diverse emancipatoriska revolter. Som i allt väsentligt är mer vänster än höger.

Mitt vita hjärta (den politiska färgen, till skillnad från rött och blått, för att undvika missförstånd) önskar ingen splittring, men ser att den ideologiska konflikten måste hanteras och inte förtigas. Det är förmodligen en vanlig förhoppning när man tillhör minoritetshållningen. Erfarenheten säger att den utsträckta handen inte så ofta tas emot.

Sexualsyn

2011-02-11T10:48:00.004+01:00

På flera håll har jag den senaste tiden stött på någon form av motstånd mot RFSL-lobbyns sexualsyn. Det gäller 13-14 åringar som uppmanas ingående beskriva sina sexuella erfarenheter i skrift för en lärare. Det gäller UR:s sexualupplysningsprogram som uppmanat minderåriga att testa på sex. Måhända från stötar och högerkristna, men likväl, när något börjar vokaliseras är det inte långt till det börjar bli talbart, se bara på multikulturalismen, lögnerna om kulturberikandet och förtigandet om invandringen och SD:s insteg i politiken.

Jag vill dra mig till minnes Halal-TV:s utmärkta program om sexualitet där avhållsamhet helt avfärdades som en möjlig väg, ens för mycket unga personer. Etablissemanget tystade den gången den avvikande åsikten och alla myndigheter återgick till opinionsbildandet till förmån för det sexualliberala evangeliet.

Men nu kan det kanske vända. Precis som socialism/kommunism inte är liktydigt med godhet (till +Eva Brunnes förfäran), och liberala och konservativa åsikter återigen inte längre behöver frukta gatans parlament (Ohly har inga egna stormtrupper att tillgå och vänsterextremister hålls turligt nog i schack av ordningsmakten), kanske det till och med snart kan ses som en ok åsikt att trettonåringar är för unga för att ta ansvar för sin sexualitet.

Majoritetshållningen där trettonåringar skall ha sex samtidigt som maktförhållandet måste vara i perfekt balans (en 13-åring och en 15-åring, är det ok? En 16-åring? 20-åring?), samtidigt som man helst inte skall vara förälder förrän 30, är något bisarr. Alla skall ha sex med alla, men nåde den som blir påkommen. Det är ju uppenbarligen ett problem med ungerska och bulgariska lagstiftningar där prostitution, enligt utsago, accepteras med barn under 18.

Abort är såklart en lösning på det konkreta problemet, och den infantilt egoistiska hållningen att ett foster bara är biomassa och att "kvinna har rätt till sin egen kropp" fungerar som utmärkt ansvarsbefrielse.

Man skulle önska att staten slutade med opinionsbildande. Statligt sanktionerade åsikter är något man förväntar sig i Sovjet eller Iran, och får väl ses som en rest av ett folkhemstotalitärt system, som förhoppningsvis kan rensas ut.

Rösten från en representerad.

2011-02-04T06:24:00.002+01:00

Närvaroattacker stöder Lars Hjort i biskopsvalet i gbg.

Upp ur sanden

2011-02-04T05:41:00.002+01:00

Jag håller på att läsa igen mina Axess magasin som blivit liggande. Julnumret innehåller en intressant debattartikel av Staffan Kumlin och Bo Rothstein som sammanfattas;

Samhällsvetenskaplig forskning visar att under vissa omständigheter sänker etnisk mångfald social tillit. Men sambanden är inte huggna i sten och bör utmana både mono- och multikulturalister.

Intressant och uppfriskande efter 30 år av förljugenhet. Särskilt som det också visar sig att det går att göra något åt (den sociala tilliten ökar från invandrarens sida om den bemöts av rättvisa myndigheter och har mycket vardagskontakter).

Siste mannen

2011-02-03T15:40:00.002+01:00

Det är ibland som i dystopierna: den sista mannen på jorden, vandrandes runt, letandes matnyttigheter i de ändlösa skräphögarna. Hur få är vi inte, egentligen? Vilka vi? Kristna i någon mening, dem jag kan känna gemenskap med, där jag kan se en tro som också är min. Som jag kan sträcka ut handen till och fira gudstjänst med. Vi är flera i kyrkan men jag vet inte vem tanten i hatt är, trots alla predikningar om de dolda skatter som ligger tillgängliga om jag bara tar steget och söker den andre. Jag är inte avstängd, snarare utestängd.

Ibland har jag lockats av de tvärsäkra sammanhangen, där det otydliga får sina kristallklara svar. Där det övernaturliga tas för givet och verkligheten känns främmande. Där det är vi och dem - kristendomen som subkultur. Församlingen som avskild i tid och rum från verkligheten.

Idag hade jag nöjt mig med en enkel måltid, delad bland vänner, istället för näring ur existentiella soptunnor. Styvnackat förvissad att det inte är mig det är fel på, utan världen.

Vem som helst kan..

2011-01-29T11:10:00.002+01:00

Tänk vad fel det blir när man blandar ihop "vem som helst kan..." med "man kan inte se på utsidan vem...". Det förra föreslå agerande utan kausalitet, som att det bara sker av en slump. Vi måste ha en bättre psykologisk hypotes om människan.

Extremism, inkonsekvens osv.

2011-01-27T11:20:00.001+01:00

I samband med SD:s debatt om extremism i riksdagen slås man igen av hur inkonsekvent tänkandet är i svensk konsensus. Det är individer som väljer extremism, ingen strukturell påverkan här. Däremot är man rörande överens om att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem. Det är inte den enskilde mannen som väljer och därmed är ansvarig utan alla män bär ett ansvar. Inkonsekvensen kan också spåras i det på denna blogg ofta upprepade konstaterandet att mobbande av mobbarna på något sätt är ok. Om en grupp med den politiska korrekthetens historieskrivning (vilket vi alla vet är en mycket subjektiv sak) kan beskrivas som ond kan man med rätta frångå de principer som man anser skall gälla för övrigt. Kvinnoprästmotståndare kan hållas från tjänster, sverigedemokrater kan nonchaleras, ety de är mobbare. Bristen på konsekvens går vidare att spåra i lagförslag efter lagförslag som siktar in sig på ett problem men, som alla lagstiftning, gäller alla och därför får ibland bisarra konsekvenser för individen. Vad innebär en lag mot oönskad fotografering i ett hem, om man verkligen drar det till sin spets. Om krav på att kunna bevisa ett medgivande till sex, även inom långa äktenskap. Påpekande av att det kan finnas anledning att vara försiktig med hur man formuleras lagtext möts som ett angrepp på gruppen man avser skydda (flickor på skoltoaletter, våldtäktsoffer, etc.) och med andra härskartekniker som förlöjligande och suckande när man säger så kommer det inte att bli. Den typ av godtrogenhet i förhållande till avtal - där man är så övertygad att ens intentioner utan förvanskning landar i lagtexten och där man så litar till det sunda förnuftet och folks ärlighet att man aldrig kan tänka sig att det utnyttjas - kan vara just förödande.

Man undrar ju också lite kring prefixet genus som i praktiken ter sig som någon sorts negation. I en tid när skolresultaten blir sämre borde skolan ägna sig åt pedagogik men ägnar sig istället åt genus-pedagogik. Universiteten borde ägna sig åt forskning men måste istället, på alla institutioner, ägna sig åt genus-forskning. Enligt svartahålsekonomiska principer kan hur många procent som helst av Sveriges finanser ägnas åt detta: sökandet efter och utrotandet av oliktänkandet. För nåde den forskare som i sin studie inte stämmer in i credo och nämner att man belyser sitt ämne också ur ett genusperspektiv. Nåde den som till grund för sitt liv önskar en annan historieskrivning som ger andra värden.

Ang. Åkessons diskussionsämne anser jag att anpassning till ett rikes samhälle, kultur, lagar och språk är en nödvändighet. Att islamism/jihadism likt sionism är politik och inte religion. Jag anser att vår västerländska kultur är högre stående, men att kulturella värden endast existerar inom en kultursfär, varför det t.ex. är svårt att prata om slöja som kvinnoförnedrande i islam och bröst som sexuella hos naturfolk etc. Religiösa ledare som uppmanar till brott bör omhändertas, och individer som lever mellan kultursfärer bör försäkras rätten att själva kunna välja. Islamismen bör alltså likt kommunismen tillåtas som ideologi men får aldrig leda till våld, hot eller dylikt.

För övrigt tycker jag att LO och svenska kyrkan bör lösgöras från arbetarrörelsen och att Eva Brunne bör avgå.

Ateism

2011-01-25T11:34:00.003+01:00

Jag har de senaste dagarna kollat runt lite ateistvideos på youtube och kan med fördel rekommendera Evid3nc3's youtubeföljetång Why I am no longer a christian http://www.youtube.com/user/Evid3nc3#p/c/A0C3C1D163BE880A).

Som alla vet säkert förstår är det inget som vaggar en tillbaka i den dogmatiska slummern, men det är ändå ett livsöde, en person som försökt ta sin tro på allvar och just blivit sviken av slumrande dogmatiker. För det är inte utan att jag känner igen mig, eller uppfattar denne man som betydligt mycket mer intellektuellt hederlig än de flesta kristna (framför allt frikyrkliga) profiler.

Ateisten i USA är någon att känna med. Ofta ensam och utsatt bygger den upp en aggressiv retorik som exporterad till Sverige, där maktförhållandena är direkt de motsatta, kan leda till mobbning.

Den som är kristen bör innan man läser en enda bok kristen apologetik sätta sig väl in i ateismen och dess argument. Det är kanske inte upplyftande. Men vi söker ju i första hand sanningen.

Och det finns ett vägval. Jag anar en smal stig igenom. Något som gör Simone Weils anteckningar om ateismen som en rening begripliga.

(M)oderation

2011-01-19T11:32:00.004+01:00

När jag för några inlägg sedan formulerar tankar kring behovet av granskning av politiska rörelser favoriserade av tidsandan är inte detta med nödvändighet ett avståndstagande från någons ståndpunkt. Jag är inte, i sak, emot att kvinnor och män, homosexuella, straighta, queera, skall behandlas lika, om det nu inte direkt påverkar det arbete man skall göra (män kan t.ex. inte kräva rätten att spela en kvinnlig roll i en film, även om han råkar ha längre erfarenhet). Inte heller är jag emot att man arbetar för att göra allt i vår värld mer miljövänligt.

Det är istället de totalitära inslagen i retorik och förslag som jag vänder mig emot. När man hävdar, som Zizek m.fl., att den nuvarande ordningen inte är kapabel att lösa frågan om överenskommelser på miljöområdet, utan det behövs en starkare överstatlighet med starka mandat, menar jag att man väger miljö mot frihet på ett sätt som jag inte längre kan ställa upp på. När man inte nöjer sig med att skapa lika möjligheter för människor utan skall omskapa attityder i förskolan, då går det för långt. När man totalt respektlöst driver politik förklädd till vetenskap är det ett angrepp på något som gett och sanning och välstånd under en lång tid. Eftersom det är inom vänstersfären som man så fort som möjligt kastar bort sin bestämmanderätt och sin frihet för första bästa utopi blir det tyvärr en fråga om höger och vänster.

Man gör ofta en poäng av att högern nu kanske är för demokrati men varit mot varje steg. Detta belyser väl den konservativa kraft som bevisligen tillåter förändring och som också visat sig styra skutan undan totalitära system. Så hoppas jag det fortsätter.

Tradition och moralism

2011-01-14T08:47:00.002+01:00

Det liberala projektet innebär att vi kastar av oss traditionens band och därigenom blir fria. Det finns en två tankar som ofta sammanfaller med denna, dels människans snabba utveckling de senaste decennierna - gemene man var kanske våldsbenägen på 1940-talet, men det skulle aldrig hända idag - och dels att traditionerna och strukturerna själva orsakat problematiken på det område de strukturerat, jmf. 70-talets (och vidare Foucault - Deleuzes) syn på psykisk sjukdom. Genom avreglering blir vi fria. Avregleringen innebär ett bemyndigande där den utvecklade människan själv skall ta sitt ansvar.

Har man en syn på människan som upplyst och utvecklad kan man lätt få för sig att detta ansvarstagande är något naturligt och icke tillägnat, och att då överträdelser mot de lagar (inte faktiska då lagen i sig är avreglerad, utan betydligt mer diffusa och flytande i ord som "brukligt", "lämpligt", "i överensstämmande med värderingar" etc.) ses som syntona med individens personlighet och konstitution. Om man inte lyckats informera bort droganvändning med fakta som visar att det är skadligt måste det komma an på svagheter i individens konstitution eller personlighet. Konsekvensen blir att de av formaliserade regler avreglerade fälten spontant regleras av en mycket mer godtycklig auktoritet, och att konsekvenserna av lagöverträdelsen blir så mycket större då ingen instans längre symboliserar våra behov av uteslutande och offer för att lösa konflikter och återupprätta gruppen.

Det verkar alltså finnas ett samband mellan att överskatta människans godhet och moralism, och att en övertro på civilisationen (dvs. vi kan kasta av oss de ordningar som förde oss dit vi är idag), i sin tur kan leder till en återgång till det som civilisationen en gång försökte avhjälpa (ett rättsystem för att förhindra hämnden etc.)

Om tuktivrarna.

2011-01-12T16:19:00.004+01:00

När man läser om galningen Swärd och alla tuktivrare får det sig att vända i magen och man förstår att den nya ekumeniken är något mycket ytligt. Så människofientlig och så lagisk. Alla tillräckliga och dugliga, kom till mig. Även om man likt Dagen gjuter olja på vågorna är det av samma rot och jag är glad att jag inte är en av dem.

..

2011-01-06T16:26:00.002+01:00

Det håller på att hända. Årskull efter årskull av brinnande akademiker för vilka feminismens könsmaktkampsperspektiv och emancipatoriska anslag är lika självklara som socialismen varit de senaste 45 åren. De har fortfarande anspråk att vara apolitisk och kan ge ifrågasättare stämpel av ondska. Men som alla politiska rörelser måste den granskas.

Här är en början: http://dibbuk.se/index.php?id=445

Juletid

2010-12-23T11:25:00.003+01:00

Svensson är lite rädd för det där med julen. Innebär mitt staplande av kött och rödbetssallad i munnen att jag är kristen, sådär omedvetet. Men experterna (tm) kommer till räddningen. Annandag har ingenting med jul att göra, julen är inte ens rätt datum för Jesu födelsedag, osv. Så fint. För alternativet, att man skulle fira en kristen högtid med tomtar och sliskiga sånger av Nicklas Strömstedt et.al., vore fruktansvärt.

Kristendomen, som vi alla vet, är skämmig.

I medieflödet

2010-12-17T14:03:00.003+01:00

Kvinnans rätt till sin egen kropp. Annat är högerkristna tokargument. Så enkelt kan man lösa en till synes komplex fråga.

Filmer skildrar till större delen manliga öden och detta är ett problem, fler filmer borde göras om undersköterskor. Då kan vi demokratiskt täcka in alla yrken och räkna så att högarna blir rättvist lika stora. Då kan vi ha ett pedagogiskt (von oben-instrumentellt) perspektiv på konsten, några övriga värden står ej att finna. Vilka filmer som folk vill se är av underordnat intresse, när staten handlar upp film är det visionen (det könslösa samhället) och rättvisan som är det viktiga. Så kan det också vara när finansieringen inte har med brukandet att göra.

Det är också en banalisering av den mänskliga psykologin, det finns två drivkrafter: den patriarkala förtryckarhållningen, vill man understödja den gör man en film om en man, eller en kvinna som är ett sexuellt objekt/subjekt, och den emancipatoriskt upplysta, där man gör en film om hur onda män är, eller någon cross-gender mexikanska eller dylikt, inga andra drivkrafter finns. Filmer konsumeras också i denna dikotomi, konservativt förtryckande eller progressivt.

Kommentarsfältet är härmed öppet för härskartekniker...

Källa Facebook:

2010-12-15T17:01:00.001+01:00

Europol's statistics of acts of terror in Europe 2006-2009:

Total number: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)

det goda hjärtats väg

2010-12-13T10:04:00.002+01:00

En central del i religionens dragningskraft är den mystika dimensionen i det hela. Känslan av en oändlig intellektuell rymd som man kan kasta sig ned i. Ett vetande som inte så strikt fångas in och låses fast. Principer som liksom kan anas och förstås genom erfarenheten. Som givetvis skall hållas ansvariga och utsättas för de prov hederligheten kräver, men likväl.

När kunskapen blir allt för definierad och låst i ett sant och ett falsk, förlorar det också mycket av sin dragningskraft. Den komplexiteten ter sig skenbar, något som vittnar om dess overklighet, då verklighetens enkelhet är oändligt komplex. Då kan man använda aldrig så många liknelser och pedagogiska bilder. Är det man förmedlar banalt, faller det platt. Paradoxen behövs, skavandet i liknelserna och de många bottnarna.

När man börjat klä av något, när man börjar se dess banalitet sätter en kräkreflex in. För utläggaren förundras inte längre, utan målar gång efter annan sin Gud. Ibland den som är så försynt att han inte finns. Oftare den som piskar oss för att vi inte gör och offrar tillräckligt. Den vars straff skall få oss att älska sanningen. Den som ger oss så mycket gott, att förvalta, å våran räkning, av de stora konstnärerna. Jag antar att det är en kräkning hos Ingemar Bergman som får honom att konstruera den noble lutheranen Vergerus. En kräkning i ett försök att få 1000 goda predikanter att lämna systemet, med deras livsföraktande gift: skulden. Att återigen upprätta kärleken, sanningen och friheten, detta som förvrängts till en kvävande tvångströja.

För detta måste en sanning dö. Måste ovetandet träda in, fascinationen och öppenheten. Måste det goda hjärtat leda vägen.

Den kinesiska hostan

2010-11-29T17:27:00.001+01:00

Nu drar jag till Kina. Ha det!

Dom

2010-11-23T18:00:00.002+01:00

När en galen och kort korean skjuter bomber på sina blodsbröder i södern kan det vara bra att veta att världen ännu inte är helt likgiltig inför rätt och rättfärdighet.

Juchi ger att nordkoreanerna agerar rätt, precis som de flesta andra förövare agerar världens mest mordiske man i platåskor utifrån situationens och historiens nödvändighet. Det finns Jong-ils rätt och hans sydkoreanske ditos rätt. Vem kan höja sig till att hävda att den ena har mer rätt än den andre? Hur kan Jesus välja vem han älskar mest? Nej neutralitet och ickedömande är den goda vägen, kanske ställningstagande för den svagare parten, den som inte förstår, inte vet och inte kan. Den vi skall hela med vår information och vår kärlek.

Tack Gud för att du väljer sida. För att du har den förgörande makten. Att du förintar stridsvagnarna och dömer alla efter sina gärningar. För vad annars? Förtryckaren får går hädan som segrare, våldtäktsmannen och incestpappan med sitt lystmäte fyllt?

Mediedrev

2010-11-02T11:21:00.002+01:00

Kanske är det inte så förvånande med mediedreven. Staten drar sig tillbaka till målstyrning och riktlinjer. Kontrollen hängande över som en snara. Det finns inget rätt och fel. Utrymningsplanen är tillräcklig så länge den inte missförstås, vilket visar sig först när någon idiot gör fel. Den totala amerikaniseringen av justisen - står det inte att hunden inte kan torkas i mikron är det bara att stämma åt helvetet - vox populi ger dig rätt i din känsla. Staten drar sig tillbaka och ger dig inte något, istället tar tredje statsmakten ett steg fram i ständig jakt på de onda. En förlorad rättskänsla, en icke upprätthållen ordning, banar väg för barbari. För den drabbades enda upprättelse är förgörelse. Det är mot människans natur som humanismen reser sig. Det är där förlåtelse, omorientering och moderation finns och finner stöd i förhållande till drakoniska naiva moralföreställningar.

Media igen.

2010-10-29T07:16:00.003+02:00

Stor skräll att (S) tycker att Arkelsten gjort något fruktansvärt och borde avgå. Thomas Östros har redan gjort slut på sin kvot på upprördhet så den får nu bäras av andra.

Media har nu förtydligat sin roll, mobiliserad av SD:s intåg. Man ger nu uttryck för vad alla tycker. Kräver hämnd åt försmådda. Kräver ansvar av de rika, och gör ser stormar i varje alliansvattenglas. Fri från politisk påverkan, tillåt mig skratta. Vi alla måste betala till denna propagandaapparat, varför? Är det verkligen statens uppdrag att sända tv?

Strålande stjärna

2010-10-28T07:44:00.002+02:00

Det är tunnsått med sunda värderingar i dagens Sverige. Ett klart lysande undantag är Maciej Zaremba vilket bevisas av följande artikel i DN. Ibland kan man undra, media och etablissemang är tillsammans starka, vem det är som är galen. Klarsyn ger fotfästet tillbaka. Det är tiden som är ur led. Det är en tidsanda som måste dö.

Det goda samhället

2010-10-26T11:07:00.004+02:00

Korruptionen ökar. Jag tror att det hänger ihop med alienation. Alla små tjänstemän på alla små myndigheter hittar alla på varsin liten förordning som det är var mans (och kvinnas) skyldighet att ta reda på och efterfölja. Alla skall de leda till större effektivitet varför de i sig inte skall behöva kosta något och därför inte heller får några resurser. Alla skall de öka tillgängligheten och sätter som garant en yxa i händerna på den som känner sig utanför, illa behandlade, eller kränkt. Alienation: den offentliga sektorns paradgren. Ingen känsla av kontroll eller sammanhang. Ingen känsla av begriplighet eller av sig själv i förarsätet. Ingen tro på den goda staten. Fattigvård var inget någon önskade sig arbeta med.

Var, var är de goda reformerna? De stora visionerna? Lösningen och världsbilden kanske inte passar alla. Kanske inte är sann i naturvetenskaplig mening. Men något är bättre än inget. När arbetarrörelsen inte längre driver sin egen sak utan fastnar i illusionskonst (problem som psykisk sjukdom är skapade av samhällets negativa förväntningar, problem kopplade till kulturkrockar är orsakade av fördomar, osv.) är det en aristokrats plikt att bygga ett gott samhälle. Stå med sitt intellektuella och kulturella kapital och frikostigt förmera det, inte åstadkomma likhet genom nivellering. Att få en kriminell att bli en myndig person är självklart bättre än att straffa och stöta bort. Att den aldrig skall behöva välja den banan är givetvis ännu bättre. Att ursäkta kriminellt beteende (eller fördöma dem som fördömer det) hjälper ingen.

Är statens enda bidrag små regler som små petimetrar har skapat, vilket förutsägs i disciplinsamhällets övergång till kontrollsamhället, kan jag inte se någon annan väg framåt att den måste dö. Måste undermineras med korruption tills den faller.

Politisk förföljelse

2010-10-06T19:48:00.004+02:00

Om man hade dödat alla nazister på 30-talet hade man räddat 6 milj. judar. Konsekvensetiken har talat. Etiknestorn och riksflöjten Tännsjö hade jublat. Vad är detta lidande, att döda något hundratal onda (skall det visa sig) nazister mot andra världskrigets fasor? Är det inte nu dags att låta gatans parlament låta sin pöbelrättvisa råda?

Konsekvensetikerns svar på hot mot demokratin är censur, tystnad, mobbning och om inte det hjälper - våld. Hade demokratin varit ett stadium i människans dialektisk-materialistiska utveckling hade detta varit ok, men demokratin är en samling principer som måste upprätthållas. Något tillkämpat som också kan förloras. Vi måste därför kämpa för rätten att uttrycka även avvikande åsikter. Att man från socialistiskt håll är kanske inte så förvånande, men att man från alliansens håll inte starkare står upp för SD:s rätt att verka som ett demokratiskt valt parti är för mig obegripligt.

Politisk förföljelse är inte bättre nu än bakom järnridån.

PS. Läs detta.

Svansång

2010-10-06T11:33:00.004+02:00

Den tysta majoriteten är farlig. Den där man inte deklarerar åsikter utan helt enkelt kan göra sig till talesman för det goda, för samhället, för allmänheten och i svepande ordalag kan uttala sig om det oönskade. Tyst är det när en elev stöts ut i en skolklass. Alla vet, i det tysta, vad som förväntas, en förväntan ingen äger och alla bär. Alla kan få passa in om man positionerar sig mitt i den tysta skaran som följer på flöjellikt manér, den vind som blåser.

Det kallas konsensuskultur. Vi har inte olika åsikter utan kommer överens. Vi går inte i konflikt utan förebrår istället bråkmakarna, de som inte tycker som vi, upprätthållarna av den goda ordningen. Det kallas värdegrund, denna uppsättning åsikter som på värdeordsbasis, utan att definieras, utgör grunden för inne och ute. Vi det rena folket. Ni de orena.

En ämbetsman måste tillhöra majoritetskulturen, hur skall annars rättvisa och demokrati kunna råda. Hur skall annars minoritetskulturen hindras från att lyfta fram sitt perspektiv, särperspektivet. Hur skall en kristen kunna undervisa om religion? En sverigedemokrat döma i asylmål? De är ju jäviga, deras åsikter påverkar deras val, till skillnad från andra...

Det anses tydligen barnsligt att reagera på en provokation. Provokationen kan måhända vara omedveten av +Eva (dock bara om hon också har svårt med perspektivtagande och abstrakt tänkande). Bruna dofter har spridits av detta agerande, och det har visat på värdegrunder. Det lär dock inte omvänt någon. De med känsliga näsor har förmodligen känt doften långt tidigare, och de som vill se avgrundsdjup i värdegrunden såg nog inte det först nu. Samma svårigheter som +Brunne verkar de ha, som säger att det är pga. av talet om lika värde som (SD) lämnade. En rimligare förklaring är att det är pga. att den före detta (S)-politikern så uppenbart riktade en udd mot sverigedemokraterna och påminde sig om hur hon själv någon dag innan skrikit ut sin avsky mot desamma (måhända omedvetet om hon är svagbegåvad). Jag kan då uppfatta det som ett så mycket större etikettsbrott att som värd behandla sina gäster på detta vis, inte genom direkt angrepp utan med diffusa nålstick, den tysta majoritetens svepande tal. Barnsligt. Inte hälften så barnsligt som att inte vilja bli sminkad i samma loge. Inte hälften så barnsligt som utfrysande.

Även de kyrkliga rebellerna går majoritetssamhällets ärenden. Precis som dagens rebelliska ungdom. Samma åsikter som föräldrarna i repris. Ansvar och självförebråelse. Sedan kan man, efter sin socionomutbildning, och med sin goda smak, på barrikaderna, låtsas vara arbetarklass och bekämpa "kapitalet", "rasismen", "de odemokratiska" och ge den tysta majoritetens stöd till gatans parlament, samtidigt som man omöjliggör social mobilitet och folklig resning.

..

2010-10-05T16:22:00.001+02:00

O köttberg. Gå med era värderingar, ned i gravens djup.

Och skillnaden är?

2010-10-05T13:45:00.003+02:00

Om alla är så för lika rättigheter (som idag Eva Brunne), varför har vi då inte fri invandring till Sverige? Jag kan inte se det på något annat sätt än att det är skillnad i nivå frågan gäller. Att alla skall jordens invånare skall ha rätt till socialbidrag i Sverige, oavsett var de bor, är en omöjlighet och en orimlighet. Att alla får komma hit och etablera sig är en möjlighet som jag personligen inte skulle ha något emot, men det verkar inte vara den modell som alla "de goda partierna" står bakom.

Integration

2010-10-03T21:18:00.003+02:00

Det är egentligen lite märkligt att man inte ser det tidigare. Folkpartiets krav på svenska för dem som kommer hit är högerextremt för att det på något sätt kräver anpassning. I det postkoloniala, mångkulturella, värdenihilistiska (värdelösa) samhället får inte finnas några bättre eller sämre samhällen, inget mer eller mindre passande, inga rätt eller fel. Att tänka integration är därför att tänka fel. Alla kulturer skall få vara precis som de är. Problemet är att man gravt underskattar kulturens betydelse. Samtidigt kan man nämligen vara emot halalslakt, barnäktenskap, hedersmord, ätande av söta djur (ex. hundar) etc. Paradoxalt nog är positionen den mest koloniala. Västeuropeisk common-sense är objektiv verklighet och kulturen är tunn garnityr. Det är festligt med kebab och lustiga hattar. Detta som folkpartister och andra högerextremister vill ta ifrån dem som kommer hit.

Då kanske någon kan förklara hur man är somalisk akademiker utan att ta över ett västerländskt tänkande? Vilket är det språk man skall använda, vilken hierarki och flora av teoretiska begrepp. Deras erfarenhet av att valla får skall inte underskattas och är på intet sätt mindre värd än världens samlade vetande.

Är det verkligen rättvist att utestänga dem från detta? Samma politiskt korrekta mobb indigneras av att romer hållt utanför utbildningssystemen fram till 60-talet. Är det inte ett uttryck för assimilationstänkande att ge dem ett skriftspråk? Ett uttryck för något förlegat att värdera akademisk utbildning högre än lösdriveri?

Tanja Bergkvist citerar Ungdom mot rasisms debattartikel. Det är värt att läsa och begrunda.

Frenetiskt strider den som i grund och botten kämpar mot sina egna tankar. Det förment goda visar sig, återigen, med sitt fula tryne.

Alla gillar olika...

2010-09-30T10:20:00.003+02:00

Svenskarna gillar olika. Därför måste alla ha samma åsikt. Därför får inte SD platser enligt praxis och deras medlemmar ges inte tillträde till fackförbund. För att fackförbundet inte vill ha någon likriktning utan gillar olika.

Lars Ohly gillar olika och tänker därför inte låta sig bli sminkad i en loge [låååsch] där en annan partiledare blir sminkad.

Svenska kyrkan gillar olika. Riksdagspartier i sv"k" gillar olika. Därför måste alla ha samma ämbetssyn och skall vara lojala med överkörningsbeslut och svikna garantier.

Alla gillar olika, aldrig verkar det gälla åsikter.

Jag gillar olika åsikter.

Vi gillar olika

2010-09-28T10:20:00.001+02:00

Olika kan ibland uppfattas som en kvalitet. T.ex. tjejen som ringde in till ring p1 i förra veckan.
Hon tyckte inte att man skulle bemöta invandrare som invandrare utan som individer. Muslimer förtrycker olika mycket, sekulära olika mycket och kristna olika mycket. Olika som kvalitet uttrycker här likhet. Man fastslår att det inte är några skillnader på kvinnoförtrycket i olika grupper på den enda grunden att det varierar inom grupperna. Jag undrar hur samma person ställer sig till särskilda nystartsjobb till invandrare, där det sannerligen är stor skillnad mellan den tyske manlige läkaren och den analfabetiska somaliska kvinnan, liksom för den svenske med kulturellt kapital och den som saknar.

Här har vi problematiserat gruppen och kommit fram till att det är olika och olika. Ur ett postmodernt perspektiv är vi här i hamn, vi har visat att alla skillnader och kategoriseringar enbart är social konstruktioner, och kanske viktigare, enbart chimära. Det olika är egentligen lika.

Den socialdemokratiska kvinnan som debatterade outbildade nämndemän med Maria Abrahamsson i dagens svt-morgon-tv, använder sig av samma retorik. Det finns fördomar inom juristkåren och gemene man har fördomar. Det varierar inom båda grupperna. Därför är båda grupperna lika och 4,5 års juridikstudier och allt extra man nu måste göra för att bli domare är egentligen onödigt för att före så väl som efter är det olika. (Problemet enligt (S) talesperson var istället klass- och etnicitetskillnaden mellan den dömande och de åtalade, med mer outbildade invandrare i domstolen skulle rättvisan bli bättre...)

Jag kan tänka mig att denna "varför skall man krångla till det"-hållning till utbildning, där man någonstans tänker att jag behöver inte vara psykolog för att prata med folk, lärare för att undervisa etc., är en av grunderna i det systematiska bestraffande av utbildning som socialdemokraterna står för. Jmf. Dunning-Kruger-effekten.

Det finns en rädsla som gör gillandet av olika till gillandet av lika, en rädsla som jag tror beror på just okunskap. Rädslan att vi när vi uttalar oss om gruppen också bestämmer något om individen och rädslan att samvariationen skall beskriva orsakssamband. Rädslan gör verkligheten till vår fiende och att de hysteriska brösttonerna istället får ljuda.

När vi talar om okunskap och politik. Hur många svenssons har koll på att Muhammed fullbordade sitt äktenskap med Aisha när hon var 9. Jag skulle förvisso aldrig kalla islam för pedofilsekt, men de (SD) grundar det på något i allra högsta grad konkret. Frågan är hur kan man med att anklaga SD för okunskap när man inte har någon koll själv?

Val

2010-09-21T15:41:00.003+02:00

Nalin Pekgul är en lustig figur. Det har handlat för lite om solidariteten från sossarna, där vinner man medelklassen. Skuld bär vi lite till mans, för att vi har, för att vi har åkt flygplan, för att vi kan osv. Medelklassen skall böja sig under arbetarepartiets fötter, i solidarisk anda. Arbetare jämställs med trasproletariat och arbetande med överklass. Kulturen hänger på. Bob Hansson vill fortsätta flanera och ger oreserverat sitt stöd till de rödgröna. Vissa bara bestämmer sig, det är deras rätt att bli kulturarbetare och staten har ingen rätt att förvägra dem detta. Pay up, bitches.

Jag kommer att tänka på följande bild. We work for all, we feed all. Den arbetande massan. Höj skatterna, och låt dem aldrig glömma den skuld deras innehav av arbete och kulturellt kapital innebär.

Frälsta

2010-08-19T09:25:00.000+02:00

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv", skriver Johannes. För att de inte skall gå under. Finns det något man nästan aldrig hör i Svk är det detta, att det är en undergång, kanske till och med evig fördömelse som drabbar dem som inte tar emot. Nästan aldrig skall jag säga. En präst i den etiopiska kyrkan talade för någon dag sedan på ett ställe jag var.

Ja, det är lätt, när man kommer från en metafysiskt öppen kultur kan jag tänka, men det handlar inte om det - upplysningen har nått till jordens ände - utan om att man ser och upplever Helig Ande. Och så blir läkare och regionspresidenter frälsta.

Frälsta från den undergång vi annars gladligt marscherar emot.

Polyamori

2010-08-04T08:34:00.002+02:00

Åke Bonnier positionerar sig för framtida biskopstjänst. Kyrkan har ju där ännu inte kommit fram till rätt åsikt varför man med rätta kan hävda att man inte är färdig. Det noga övervägandet och processen i den lutherska teologin verkar dock vara färdig på RFSL:s kontor varför vi kan anta att polyamorösa förhållanden snart inte längre utesluts, kränks och fördöms i Svk.

Tänk vad bra om man lämnat över äktenskapandet till staten och behållit ceremonin/sakramentet. För jag kan inte säga att jag är emot polyamorösa förhållanden. Jag tycker till och med att det är lämpligt att de som tillhör en muslimsk kultur där man levt enligt detta länge tillåts fortsätta göra det. Staten bör helt enkelt inte lägga sig i detta utan anpassa sig efter de samlevnadsformer som uppstår. Jag kan se praktiska problem som med avundsjuka, men det är ju som sagt inte mina problem. Däremot anser jag att kyrkan bör verka för trohet, i alla relationer, och bör påverka samhällsinstitutioner och politik för att dessa i sin tur bör stötta förhållanden. Man bör också stå upp och skapa ett naturligt rum för den tradition av livslånga parrelationer man vårdat i 2000 år.

Den stora striden, om det finns någon kraft kvar, kommer behöva tas när nästa steg, vuxna medlemmar av samma familjs sexuella kärlek, skall göras till ett tecken på Guds. Slippery-slope-argumentation kanske någon säger. Det är inte för att skrämma. Det är bara för att vi skall vara uppmärksamma och redo när det väl händer.

Jag tycker f ö att förslaget till kyrkomötet att skilja på dop och nattvardsbord är fascinerande. Eftersom vi inte vet teologin i Hedenius mening är den inget värd. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.

Agora, om senrenässansens historieskrivning

2010-08-03T20:50:00.000+02:00

Undertecknad såg filmen Agora under gårdagskvällen och fick då möjligheten att bevittna ett i vår samtid välkänt narrativ. Filmen handlar om den upplyste hedningen och nyplatonikern Hypatia som kring sekelskiftet mellan 300- och 400-talets sprider sin visdom för att till slut bli mördad av en kristen mobb, uppviglad av Kyrillos av Alexandria (New advents artikel ger en bra bild av förloppet i filmen.)

De kristna liknas bildligt vid insekter vars individualitet försvinner i svärmen. De bränner biblioteket, kastar ut judarna och förbjuder de gamla hednareligionerna. Sin legitimitet köper de i de lägre klasserna med bröd och enkla trick och denna mobb låter sig styras, att krossa allt vad ordning och vishet är. Filmen är intressant då den tycks förmedla något av den nyplatonska känslan. Mot de smutsiga kristna, som inte ifrågasätter och som aggressivt för fram sitt budskap - anarkins agenter - ställs den rena, ödmjuka, visa och jämnställda Hypatia som filosoferar om sfärernas harmoni. Den egna kristna historieskrivningen skriver gärna om det sociala engagemanget som fundamentet på vilket missionen byggde. Detta är en annan historia och som, om vi skall se till vår samtid, förmodligen inte är utan poänger. Det är tragiskt när vi som är kallade till godhet är mindre goda än de som inte är kristna och filmen får alltså teckna ytterligare ett svart kapitel i den kristna missionshistorien.

Emellertid är tillämpningen i nutid mer dunkel och narrativet passar som hand i handske för nyateismen i sina anspråk. Hypatia framställs som ateist och får yttra saker som "Du kan inte ifrågasätta din tro, jag måste det". Samtidigt är hon nyplatoniker med allt vad det innebär. Hon trodde måhända inte på de många hedniska gudar som florerade i antikens Alexandria men det gör henne inte areligiös i modern bemärkelse. Vidare är de patriarkala strukturerna en kristen påkomst. Detta går också att se i videohylleaktuella Påven Johanna. Huruvida det är så är jag inte tillräckligt kunnig i genushistoria för att kunna svara på, men antikens system med slavar och dylikt får ändå betecknas som måttligt "upplyst". Vidare görs sura kommentarer i textform att det dröjde 1100 år innan Johannes Kepler upptäckte vad Hypatia i filmen visste (oklart vad man bygger att hon upptäckte jordens eliptiska bana runt jorden på). Upplysningsarvet är starkt och hämndbegäret för "den mörka medeltiden" (ett begrepp som i allra högsta grad kan ifrågasättas, men likväl är en central trossats för nyateismen), där vetenskapen förlorade så många år, är stort.

Att skriva historia är att skapa förståelse för sin samtid. Det finns ett allmänt narrativ där vi är skurkarna. Vi måste veta vår om vi vill leva vidare.

Renheten verkar f ö vara ett privilegium för dem som renas. Mobben tillfaller den som för tillfället har trumf på hand.

Läs f ö Göran Skyttes krönika.

Samhället av idag

2010-08-03T12:32:00.002+02:00

Vi får i dagens DN veta det som är en självklarhet för hela den sekulära världen. Religionsutövande är kränkande eftersom alla måste göra samma och vi inte kan ha någon särlagstiftning för religiösa. Istället blir man given friheten att göra rätt (agera lagligt då skillnaden inte finns) och det på ett rationellt sätt, fritt från normer etc.

Finns det en kamp, är det för just den privata sfär av religiösa handlingsfrihet som vi blir lovade, som vi också måste kämpa för, så att den inte, likt den frihet sekularismen i övrigt predikar, bara blir ord.

Kommentar

2010-07-30T09:24:00.002+02:00

Ytterligare en bra granskande artikel från Dagens sida. Hur mycket hade man inte önskat sådant efter varje anspråk på att ha vunnit stora segrar och omvänt tusentals. Låt mig gissa reaktionen:

Stör inte den fantastiska berättelsen med något så lågt som sanningen.

Benny Hill

2010-07-28T08:20:00.002+02:00

Jag läser dagens ledare om Benny Hinn.

Följande är viktigt:

Ulf Ekman har visserligen en viktig poäng när han säger att kyrkan lider av för stor skepsis mot helandeförkunnelse. Men den skepsisen botas inte med att ta hit en person som medverkat till att plantera den.
(..)
Så varför kom då Benny Hinn till Uppsala? Tillförde han något omistligt som inte andra kunde ge och som var värt hans brister? Eller bestod det omistliga helt enkelt i hans förmåga att dra publik? Sådant har hänt förr i kristna konferenser, och inte bara i Uppsala.

Ulf Ekman måste ha insett att det var provocerande att ta hit Benny Hinn. Av uttalanden före konferensen är det också tydligt att han betraktar de invändningar vi angett här som lättviktiga.
Frågan blir då denna: om sådant tolereras hos en huvudtalare i rörelsens viktigaste konferens, tolereras det då också i rörelsen som sådan? Vad betyder det i så fall för omvärldens förtroende för Ulf Ekman och Livets ord?

Sedan kommer det ständiga. Kritiken i sig får inte stå som en relevant kritik utan måste beslöjas med en hållning att svärmeriet kan vara från Gud för någon har ju ändå känt något och upplevt sig helad från något.

Men blev inte människor berörda, då? Det blev de säkert. Hände det inga under? Det kan det mycket väl ha gjort. Var inte Gud där? Det var han säkert, alldeles oavsett vem som talade.

Men ingen människa och ingen församling lever för sig själv. Benny Hinn-debaclet har skadat kristenheten på olika sätt. Det sorgliga är att det var alldeles onödigt.

Slutklämmen är kanske nödvändig för att föregripa de invändningar som annars skulle komma som ett brev på posten och visar på något sätt vilket moment 22 det blir när kritikern blir för skeptisk för att lyssna på. Undertecknad har hört Ekmans predikningar under våren och har uppfattat det som att man spänt de karismatiska musklerna. Vi är inte bara en katolsk och ortodox församling vi har också ett trosrörelsearv och flödar i anden. Helandet är viktigt och nu, som grand finale, kommer den store överkarismatikern från Amerikat. Jag antar att det är så det går när man inte kan skilja mellan andar annat än på det där teatraliska och överspänt andliga sättet.

Binny Hen

2010-07-26T23:37:00.004+02:00

Det känns ju bra att man från Livets ords håll tvättar sin byk efter Benny Hinns medverkan. Det känns dock föga förvånande att det skulle landa i detta varför frågan likväl måste ställas: Varför ger man en sådan man utrymme?

Det känns på sätt och vis skönt att man tillhör den något tråkigare, betydligt mer stabila, delen av kyrkligheten. Vad gör det om inte Gudstjänsten är sprudlande, om inte närvaron "är där" alla gånger. Det är inte som att känslorna kommer bära dig till vägs ände.

En sak till... Det kanske mest skrämmande är dynamiken som omöjliggör sund kritik och reflektion man kan se i kommentatorsfältet på Ulf Ekmans blogg. Är man inte positiv till allsköns svärmeri är man en kritiker och kritik skall man hålla inne med. En utmärkt grogrund för osund världsfrånvändhet. Förmodligen är inte hela bunten osjälvständiga idioter. Förmodligen är det något de gör sig till. Men Herren kallar er att resa er upp!

Mur

2010-07-11T10:16:00.002+02:00

Framsteg. Att gå från kraft till kraft, port till port. Den bokstavliga översättning är, om jag förstår det rätt: mur till mur. Att gå från mur till mur. SÅ träder jag fram inför Herren. Den skolning och förberedelsetid, det slipande av karaktären, som ofrånkomligt är konsekvensen av tron, kanske är just konsekvens inte skäl. Mur till mur. Taggtrådsstängsel och spärreld. Inte för att nå fram till Gud utan för att det är livet.

Bolltvåa...

2010-07-04T11:35:00.002+02:00

Eva Dahlgren. Jag tycker om personliga program. Jag gillar att lyssna på dem som verkligen funderat och funderar. Jag finner det dock spännande. Att naturens komplexitet läggs i indiciekorgen mot en skapare.

Ja.., tron är en fråga som verkligen går bortom argumenten.

Civilisationskritik

2010-06-29T17:35:00.000+02:00

En utopi, bland de många, är den som önskar tillbaka till ett mer naturligt sätt att leva, i samklang med naturen. Hos den konservative är drömmen oftast kopplad till det organiska samhället. Hos vänstern finns ett helt annat ideal i civilisationskritiken, (läs med fördel Kalle Linds betraktelser kring 70-tals-barnkulturen). Civilisationskritiken får nog av fabriker och inser att på detta sätt kan vi inte leva. Vi måste leva i samklang med naturen som ädla vildar och därmed inte drabbas av girighet, våld och dylikt. Ett litet studium i antropologi visar på att vilden ingalunda varit ädel, åtminstone inte med våra måttstockar. I utopin spelar det mindre roll. Alla paradis är ett återvändande till det naturliga, och blir en fråga om vad som är naturstadium.

Civilisationskritiken smyger sig ofta in i intellektuella sammanhang, t.ex när miljö diskuteras, och är då en pseudoreligiös föreställning som accepteras av den känsligt rationella samtiden. Den naturvetenskapliga människosynen är något paradoxal på ett sätt som möjliggör detta. Samtidigt som framstegstanken är en central del av det vetenskapliga bygget, där gammal kunskap läggs till ny och, i förlängningen, detta är den bästa av världar. Samtidigt har man anammat ett biologiskt antropologiskt och psykologiskt perspektiv vilket inte erkänner någon utveckling avseende människan. Den utveckling som har skett är alltså upplysningen och det moderna projektet.

Om då det moderna projektet gör upp med traditionen så får måste vi också betänka att densamma skjuts i sank av postmodernismen. Postkolonialismen medger inte en uppdelning i civiliserad och ociviliserad. Införandet av skriftspråk kanske 4000 f.kr. eller agrarsamhällets framväxt 9000 f.kr. har inte medfört någon utveckling utan kan bara sägas vara olika. Lustigt nog visar Vygotskijs studier av ryska folkgrupper just på människans kognitiva utveckling som direkt kopplad till samhällets utveckling. Ett barn i ett samhälle med skriftspråk utvecklar sina förmågor mer än ett barn i ett samhälle utan. Men återigen, begåvning kan också göras till en fråga om olika.

Wikipedias artikel om civilisation är av intresse:

Civilisation kommer från latinets civitas som betyder stadsbildning. Den grekiska motsvarigheten är "polis". Vad som kännetecknar en civilisation vs icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande;

1. Agrikultur
2. Städer i motsats till nomadliv; arkitektur
3. Skriftsystem; siffror/matematik
4. Ekonomi; utbyte av varor
5. Organiserad religion
6. Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär
7. Utvecklande och främjande av teknologi
8. Förekomst av universitet.

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning. Vidare påpekar dessa kritiker det ironiska i att Grekland och romarna, som ansåg sig vara civiliserade, gick till motförsvar mot "barbarerna" när de gick bärsärkagång.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad livslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskeplighet.

Frågan är om civilisation är vetenskap och teknologi eller ifall det är en fråga om kultur. Är det förra svaret är frågor om etik och estetik just olika och satser kopplat till desamma automatiskt felaktiga, det senare gör just de koloniala anspråken postkolonialismen kritiserar.

Konservatismen får inte bli civilisationskritik. Det organiska samhälle man drömmer om får inte vara en utopi i dess omöjliga mening, utan just ett hyllande av den civilisation som hotas av allsköns radikaler. Den civilisation som precis som vetenskapen har sitt rättfärdigande i det goda den ger.

Behövande

2010-06-24T11:11:00.000+02:00

Behövande. Det är något provocerande över att tvingas in i offerrollen. Den extra sekunden givaren håller kvar i det han just överlämnat för att visa sin makt, som husse över hunden som måste sitta och vänta innan han får det åtråvärda. Offret, qui tollis peccata mundi, när medelklassen betalar sin allmosa och tvår sig ren från skuld. Offret, som hålls på distans genom en en uppmuntrande kommentar och en gåva, från oss till er. Som bara krävs på tacksamhet.

Det är den förförståelse med vilken jag träder fram inför den Helige, så in i minsta del mänsklig. Den med vilken jag möter världens obegriplighet och Guds tystnad. Och frågar, vart skall jag gå? Var ligger platsen "väckelsen"? Skall jag slå tegel och bygga en församling? Var är det stora verk du förberett för mig?

Att öppna sig och ta emot gör något med dig. Det tar något ifrån dig; ditt oberoende, din kontroll. Det sker inte utan smärta, den förlängda smärta vår födelse ger oss. Ofullkomligheten och vår längtan efter det hela. Splittringen och vår längtan efter enhet.

Ikonoklast

2010-06-23T14:21:00.002+02:00

"Jag är inte rojalist men..." Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta de senaste dagarna. Alltid åtföljt av ett positivt omdöme om kronprinsessebröllopet. Ja att ha en historia, att minnas vissa saker och hålla andra saker högt kanske inte var så dumt trots allt.

"Nej, på 70-talet skulle det ju inte vara några bröllopsfester", "vi gifte oss borgerligt", etc. "det känns ju tråkigt men det var ju så det skulle vara". De var ju rationella åtminstone. Hur rationellt är det att vilja ha en fest, dyrt är det och så äter man för mycket. Nej, världen hade varit bättre om det inte var några fester, särskilt inte om de har ett symboliskt värde.

Då skapar vi hellre något personligt, precis som alla andra, skriver våra egna löften. Har det lite enkelt som Peter Jöback, med konstgräs på teaterscenen. Lite enkelt skall det vara, och personligt, inte anknyta till något intersubjektivt, det skall inte ha något värde för den kulturella gemenskapen, utan istället vara just "personligt". Vi tänker tema utifrån små käcka sandaler.

Och han som ger lagar och bryter dem såg ned på människans egna försök att skapa frihet. Han såg hennes försök att bryta bojor och lyfta den svage. Han såg hennes försök till rättvisa och ordning, till kärlek. Hur de alla blev som skal, bräckliga och ensamma.

Tippad vinkel

2010-06-14T12:42:00.003+02:00

Om nu Sahlin skulle förlora är en tippad vinkel genusaspekten. Att Sahlin inte alls skulle vara inkvoterad och att hon skulle vara precis lika kompetent som vem som helst annars (objektiva skillnader, om de skulle erkännas, döljer ju så lätt maktstrukturer), men att svenska folket fortfarande är reaktionära och oupplysta. Återigen är en situation skapad där (S) går ut som moraliska segrare eller segrare, och alliansen går ut som förlorare eller den Patriarkala strukturen.

Myndig

2010-06-10T12:53:00.002+02:00

Jag har inte läst KT på länge och märker hur snabbt jag invaggas i tron att det är en katolsk och ortodox kristen kyrka jag tillhör. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det känns som läge, återigen, att ta avstånd från den svenska kyrkans riktning och ledning, och påminna sig om att under ockupation gäller att alla rykten om kapitulation är kategoriskt falska.

Jag upprörs också över hur samförstånds- och enhetsretoriken kan vara ett sådant maktspråk. Man vill ju inte vara en som splittrar, och då mesar man med, och tycker att Dag Sandahl är en sån där bråkmakare, som håller väckelsen borta. I själva verket lägger det locket på och i praktiken körs de som inte finner sig hemma i det "anpassade till den sekulära tiden" helt sonika över. Vi menar inte samma och vi kommer aldrig att enas ifall vi inte får bryta våra åsikter mot varandra, om vi inte kan möta varandra som myndiga människor.

Åsiktssanitär olägenhet

2010-06-10T06:52:00.002+02:00

Att vi är emot diskriminering har överideologisk status. Precis som med feminismen är det öppet för att definiera hur som helst och direkt inträder en åsiktssanitär olägenhet som via juridik, ängsliga tjänstemän och media skall rensas ut.

Men är du för diskriminering? Den mest förbjudna av alla åsikter?

Jag kan inte ha en blancoåsikt, och ett samhälle byggd på dylik ombytlighet är ett otryggt samhälle att leva i, för världen är ofta komplex.

Tidens slut

2010-06-09T18:46:00.003+02:00

Jag har svårt att tro på tidens slut. Mänsklighetens slut, inga problem. Tidens slut måhända genom att rumstiden drar sig samman. Men basuner och änglar. Nja. Jag kan tänka mig ett paradis, världen som den var tänkt, i en annan dimension, knuten till vår genom oss, men att vår värld en dag skall vara en plats där döden inte längre finns...

Nya himlar och en ny jord. Ja det måste till, och ett sådant omskapande, med oss hängande på något moln känns, otroligt.

Krossa (S)R!

2010-06-08T07:29:00.004+02:00

Elisabeth Sandlund skriver klokt om statlig medias propaganda ang. religiösa ungdomsförbund:

Det handlar inte om diskriminering utan om rätten och möjligheten för en organisation på ideologisk grund att stå för sin uppfattning.
Annars är det mycket som måste klassas som diskriminerande. En övertygad moderat tillåts knappast bli medlem i SSU, lika litet som MUF välkomnar den som vill arbeta för ett socialistiskt Sverige som styrelsemedlem i den lokala föreningen. På detta har Ungdomsstyrelsen knappast några synpunkter. Och om den framförde sådana skulle det utlösa ett ramaskri om angrepp på demokrati och yttrandefrihet.

Demokratismen ter sig alltmer som ett hot mot demokratin. Om statliga verk och media på förhand hela tiden kan definiera rätt åsikt, och stämpla alla övriga som intoleranta och hot mot demokratin är det inte så mycket av densamma kvar. Den öppnaste kyrkan är en kyrkoruin skall Dag Sandahl sagt. Detsamma gäller samhället. I den materialistiska världen är idéerna under angrepp.

Sedan är det upprörande att statlig obligatorisk radio och tv är så tydligt politiskt profilerad. Den objektiva åsikten är socialdemokratin, utifrån vilket "ytterlighetsperspektiven" kan definieras. Det är överhuvud taget tveksamt att staten skall driva opinion och ifall den själv kan genomföra någon form av maktgranskning. Fokus ligger också på icke önskvärda åsikter.

Total avreglering verkar vara enda alternativet.

Krossa (S)R!

Vägen (film)

2010-06-06T23:19:00.002+02:00

Jag såg Vägen igår. Ett postapokalyptiskt drama där en man och hans pojke försöker hålla glöden vid liv, försöker förbli bland de godas skara och försöker överleva. Filmen är på något sätt den punschkonservativa synen på världen, destillerad i sin renaste form. Ingen kan säga något om hållning att det var bättre förr när den sista plantan och det sista djuret har dött. Och när den starke mycket konkret äter den svage, för det finns ingen annan mat att tillgå. Varför skall man upprätthålla något så anakronistiskt som objektiva etiska lagar nämligen tabut att inte äta sina artfränder? Anakronism, civilisationen är en anakronism i det laglösa landet, allt gott är en anakronism. När det inte finns några fina tebjudningar och bildade diskussioner, vem behöver lära sig läsa. Något sådant som en litteraturkanon, värd att bevara för sin egen skull?

För filmens hjälte är det uppenbart. Det goda. Hur kan man inte slåss för det. Samtidigt ställs han inför samma svårigheter som alla och envar i den goda kampen. Delar jag mitt bröd med en man som ändå snart skall dö, och hur skall jag handla mot den som skadat mig. Misstänksamhet och överlevnadsinstinkt ställs mot den naiva empatin; men han är ju hungrig..

Det är också en film om hopp. Om att kämpa vidare och aldrig ställa sig frågan varför. Som jagade villebråd finns alltid önskan att ge upp, att gå till vila, lägga sig ned blotta strupen. Att lyssna på kroppen som gör ont, att ta saken i egna händer, lämna istället för att bli lämnad. Att själv bestämma när man skall dö, istället för att kanske bli våldtagen och förnedrad. Att lägga sig ned och inte orka blir en aktiv handling; att ta sitt liv.

Människan är till sitt väsen ond och god. En tunn fernissa civilisation kan få oss att glömma detta, men varje krigsutbrott visar oss otvetydigt skuggsidan. Ordensbröderna som stänger in människor i sin kyrka att slaktas, grannarna som anger varandra, 6 miljoner judar samlade med en hel kontinents goda minne. Några få står emot. Helgonen, med sina rötter i himlen, spänner sitt nät, och räddar något av det tyngdlagen verkar på. Så kan en pojkes goda hjärta rädda en far, och en faders glöd ge världen hopp. Nihilism, att det inte finns något gott, någon mening, är något hjärtat måste revoltera mot.

Nationaldag

2010-06-06T12:31:00.003+02:00

Jesus är emot nationalism. Så skulle man nog sammanfatta konsensus i svensk kristenhet. Det är ett annat rike han proklamerar, ett rike inte av denna värld. Gå 100 år tillbaka kan man nog räkna med att konsensus skulle säga tvärt emot. Nationalismen har ju inneburit så mycket ont, nazityskland, imperialism, att kolonierna blivit fria, att bosnierna fått ett eget land, eller vänta nu.. Nationalism och kosmopolitism är kanske inte så enkelt som att det är en fråga om gott och ont.

Om Världen är det håll gravitationen pekar, dit de döda fiskarna simmar, innebär det att man som kristen måste vara kritisk mot det förgivettagna.

Mer om skolmission

2010-06-04T09:02:00.003+02:00

Det råder fortsatt förvirring på skolverket. Det är ok att vara kristen på skolan men det är inte ok ifall detta att man är kristen får andra att bli det. Då är det mission och påträngande/påtvingande.

Förmodligen är det ordet mission som är problemet, mission på något märkligt sätt skild från annan påverkan. Hjärntvätt, måste det ju röra sig om, och det måste ju vara olagligt och diskriminerande. Hur det nu kan vara diskriminerande att "utsättas" för religiös påverkan.

Mitt förslag. Kalla det information.

Tack Dror.

2010-06-04T07:24:00.002+02:00

Dror Feiler redogör klart och tydligt för avsikter och händelser utan krokodiltårar, manipulation och effektsökeri. Tack för det.

Svt har dock bestämt sig. Hjälpsändningen är ett humanitärt projekt.

Ang. retoriska knep

2010-06-03T10:59:00.000+02:00

"Alla som använder generaliserande ad hominem-argument är horor." - adequate

Lite mer om fredsflottan, nationalitet och etnicitet

2010-06-02T15:40:00.003+02:00

Svensken Dror Feiler behandlades sämre än svensken Mehmet Kaplan i under det israeliska bordandet. Trots att de båda är svenska medborgare. Svensken Mehdi Ghezali åker två gånger fast som "turist"/"student" i Afghanistan (ok. hans pappa är algerier och mamma finska så kopplingen till Afghanistan är lite långsökt) och svensken Daawit Isaak (det är som att svära i kyrkan, jag vet) , och svenskarna som blev tillfångatagna i Somalia osv. blir det långt bortom Sveriges gränser, mitt i märkliga konflikter.

I båda de nihilistiska världarna, juridiken och postmodernismen, är detta mycket svårt att begripa sig på. Deras pass definierar dem som svenskar (ibland med dubbla nationaliteter), och svensk och svenskhet är summan av vad alla svenskar (definierat juridiskt helt godtyckligt) är och gör.

Dror är som jag förstår det etnisk jude och detta påverkar honom (nu då tydligen på ett masochistiskt sätt) vare sig han vill eller inte. Det påverkar dem som möter och bemöter honom.

Någon som Daawit identifierar sig troligen både som svensk och eritrean. Han är ett med det folket/kollektivet och betraktas och bedöms också utifrån detta av eritreanska myndigheter.

Rasism säger något. Kanske det. Att man identifierar etnicitet som en någorlunda primär identitet, även om man måhända inte är medveten om sina tankar och fördomar (men som man ändå kan visa genom t.ex. implicita fördomstest), ser jag som ganska självklart.

Juridiskt är detta obegripligt, men så har också juridiken ingen själ och inget hjärta. Lämnad ensam, som "bara en social konstruktion", blir den tom och snart förvriden.

Mission i skolan

2010-06-02T15:25:00.001+02:00

Efter att ha hört kalibers program, kommenterat av Jaktlund här, har jag funderat en del kring mission. Jag tillhör inte missionsivrarna som till varje pris skall gör mina bekanta till antingen "frälsta" eller ovänner och upplever ofta kampanjer att nå ut med det glada budskapet som påträngande. Jag kan således förstå att det väcker motstånd.

Jag fick idag en utskick om den nya skollagen där man säger att utbildningen i offentliga skolor skall vara icke-konfessionell, emedan endast undervisningen skall vara icke-konfessionell. Jag kan hålla med de föräldrar som tycker att man skall kunna lämna sitt barn till skolan utan att de utsätts för politisk och religiös alltför ensidig påverkan, och Sturemark har helt rätt då han säger att vi aldrig hade accepterat detsamma om det varit Hamas som ville komma och ha en konsert i skolan eller som på ett organiserat sätt spred propaganda. Att undervisningen inte innefattar aktiviteter utanför just undervisningen är en självklarhet, vad som är utbildningen är lite mer flytande. Och vad är sedan ett konfessionellt inslag. Att se på en film om munkar som ber, nog inte egentligen konfessionellt utan undervisning om religion, att be gemensamt är det däremot. Att ha en obligatorisk konsert där en part har det tydliga syftet att påverka elevernas åsikter är enligt min mening inte ok. Religionskritiker Camilla Grepe skrev för ett tag sedan om en skolpräst som inte missionerade aktivt, men som i den egna organisationen rättfärdigade sin insats med att den good-will det skapade skulle kunna vara ett sätt att nå ungdomar, a.k.a. göra dem kristna (även om det är på det intet förpliktigande svenskkyrkliga sättet). Givetvis lovvärt i någon mening. Ungdomar mår dåligt och att få någon att prata med är en bra sak. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade velat ha en skolimam som utan att det också fanns präster på skolan eller med ett tydligt fokus på dem som redan var muslimer. Är det hyckleri, ja förmodligen och därför gör nog båda grupper bäst i att hålla sig därifrån, alternativt renodlar sina syften. Kan man vara där bara för att man vill tjäna andra människor? Måste man ha baktanken att "nå ungdomarna" med Lenin som förebild. Tänk om de kunde märkas på kristna att de var kristna utan att man "manifesterade Jesus" och körde biblar ned i halsen på andra (f ö vem har inte en bibel hemma sedan tidigare?; eller det kanske är enl. klassisk evangelikal urban legend, "har du hört talas om Jesus?" "Nej jag har aldrig hört något sådant." "Du är jättejättesyndig och förtjänar döden, men hand dog för dig för 2000 år sedan så nu är allt lugnt." "Ehh, ok, då bekänner jag honom som Herre och fortsätter med mitt liv." osv.).

Skillnaden med dessa missionärer är att de är ungdomar själva. Under min skoltid var många med i ung vänster och engagerade sig för djurens rättigheter. Det var också en del som lyssnade på Ultima Thule och tyckte att judar, turkar och negrer tog våra jobb och kvinnor. Åsikterna är extrema och det är ett sätt att bli vuxen. Man testar olika positioner och blir påverkad av jämnåriga. En del ungdomar är kristna. De lyssnar på kristen musik, äter kladdkaka och lovar att inte ha sex innan äktenskapet. Bara i humanisternas märkliga värld kan denna typ av peer-pressure vara skild från dylik politisk/ideologisk.

Frälsning är i min erfarenhet dock något annat; ett personligt möte med Gud.

Och visst blir det en maffig effekt när man kan säga Livets ord och tala om dess historia på 80-talet eller referera, de ur sitt sammanhang ganska aparta, predikningar som stream:as från Uppsala. Religiösa extremister, så kan man avfärda allt som kommer därifrån. Det är LO:s kors att bära.

Om andras kommentarer av "fredsflottan"

2010-06-02T11:33:00.003+02:00

"De skulle inte in på israeliskt vatten", säger någon i en kommentar på någon sida. OK visst. Det beror ju helt på hur man ser det. Problemet är att "fredsflottan" går under parollen hjälpsändning men målsättningen är att testa huruvida Israel kommer uppehålla sin blockad. Mankell skall återkomma med 100 skepp och hoppas på kärnvapenattack från israeliskt håll. Då kommer världen förstå det Ohly, Reepalu m.fl. redan visste, judarna är blodtörstiga.

Någon annan gjorde jämförelsen med att köra en pansarvagn in i Ryssland och hoppas på att man inte blir stoppad, och sedan skjuta folk om man blir det, i självförsvar. Det var till en början lite oklart ifall det var "fredsflottan" som var den skenande pansarvagnen som nu stoppades och där man använde självförsvar, eller om det var de israeliska kommandosoldaterna (som "såg ut som pirater" enligt Kaplan) som var det. Det var det senare i detta fall, men märkligt nog går liknelsen använda från båda lägren.

Råttan på tampen

2010-06-02T09:12:00.003+02:00

Mannen blir skälld på då jobbet och går sedan hem och skäller på sin fru. Råttan på repet. I psykologiskt tal, parallellprocesser. Det som sker i mikroperspektivet får sin direkta återspegling i makroperspektivet och omvänt. Så fungerar vi.

Så kan en trängd jude tränga in en palestinsk enklav (heter det det när man har kust?) och i sin tur bli inträngd i ett litet hörn av världssamfundet. Råttan skramlar med vapen, etc.

Den judiska staten är slipad. De kör den kompromisslösa, utmanande stilen. Som när man godkänner bosättningar samtidigt som man har möte med fredspristagare Obamas delegation som stolt positionerat sig närmare palestinierna än tidigare amerikanska presidenter och samtidigt utlovat fred. Den fred han i förskott fått fredspriset för (eller var det Afghanistan?, nej just det, det var den nya tonen). Denna stil fungerar för att stabilitet är det överordnade målet, för att krig är dyrt och opinionsmässigt komplicerat och för att det internationella samfundet är något så komplicerat som en demokrati bland demokratier. Det slutar i ett papper som fördömer handlingarna, ev. kräver blockadens hävande.

Blockadens hävande är givetvis ett legitimt krav. Vatten och förnödenheter, samt material för att kunna bygga upp staden borde ses som självklarheter och vidare missförhållanden kommer förmodligen bara skapa fler unga män redo för en ny intifada. Förresten, varför uppehåller Egypten blockaden?

En tvåstatslösning är förmodligen den enda möjliga. Hamasregeringen måste få en chans att civilrättsligt ta itu med de som skjuter raketer på grannstaten. Detta bör regeringarnas styrkor kunna samarbeta kring. Om det nu skulle vara så att Hamas skulle visa sig inte kunna förhindra raketattackerna, eller kanske till och med stödja desamma är det svårt att inte se detta som en krigshandling som det ligger i den antiisraeliska propagandans intresse att bagatellisera.

Förvirringen kring huruvida ship-to-gaza var en ickevåldsaktion eller inte är fortfarande total bland dess deltagare och förespråkare. De hade tränat i ickevåldsrespons på våld, att de attackerar israeliska soldater på bild är ovidkommande, för att det är inte de som har bordat israeliska örlogsfartyg. Nej alldeles riktigt, det har de inte, man kan tillskriva dem en etisk rätt till nödvärn när de blir sjörövarattackerade på internationellt vatten, något som hade varit mer tveksamt på israeliskt vatten (Israel betraktar det förvisso som krigstillstånd och har upprättat en säkerhetszon vilket kan ge förklaring till israeliskt beteende), men de kan inte samtidigt upprätthålla den moraliskt överlägsna ickevåldspositionen, även om det står så på karta och enligt plan.

Svt:s rapportering har jag ändå upplevt som relativt balanserad under de första dagarna. Man ser att det är två propagandamaskiner som tillrättalägger ord och bild för att driva en sedan länge definierad tes. Man får hoppas att det fortsätter på inslagen väg och att inte enbart ship-to-gaza-aktivister och politiker från det röda blocket ensidigt och okommenterat får komma till tals.

Låt oss hoppas, i all bedrövelsen, att de människoliv som spillts och allt spel, när dammet lagt sig, leder till lättnader i blockaden och avspända relationer i regionen.

Ett skepp kommer lastat (till Gaza)

2010-06-01T11:24:00.003+02:00

Är det bara jag som tycker att man blandar ihop korten kring ship-to-gaza.

Så fort det våldsamma motståndet tas upp hänvisas till 1) belägringen (man har väl rätt att slå en mobbare), 2) att det var folkrättsligt fel att borda skepp på internationellt vatten (om det nu inte råder krig). Punkt två är givetvis en plump i protokollet men är i första hand en formsak. Skeppen hade som avsikt att åka in i israeliska territorialvatten och man kan tänka sig att det inte hade utspelat sig annorlunda för att det fått några timmars båtfärd till.

Punkt 1, rätten att bryta lagen bara för att man upplever att den andre har fel, verkar vara en genomgående ideologi hos vänsteraktivister. Det har exemplifierats gång efter annan under de kravaller vi sett under diverse toppmöten. Det är också en logisk ståndpunkt då man förmodligen inte accepterar behovet av ett våldsmonopol och staters suveränitet, samt att den ordning detta innebär är till skydd för allmänheten om de måhända kan drabba aktivister och radikaler.

De största kränkningarna av mänskliga rättigheter sedan andra världskriget kallades kriget mellan Hamas och Israel. Det var väl i samband med det som Ohly bar halsduken med en karta utan Israel. Det är knappast någon skräll att det röda blocket kräver fördömanden och brutna förbindelser och bekräftar då återigen bilden av att världen är emot Israel och judarna. Mitt i all multi-kulti och kurders rättigheter och allt. Mehmet Kaplan (MP) har fått mycket mediatid för sitt hetsande redan innan, och även om Mattias Gardells son, med fuktiga ögon, hänvisar till hur fredlig man var och att det bara var vattenreningsanläggningar (vilket är svårt att veta om man inte just undersöker det; det är ju inte som att organisationen håller sig neutral i israel-palestina-frågan och bara vill hjälpa en utsatt befolkning), har man tidigare pratat om detta som ett sätt att få världen att få upp ögonen och med syfte att just bryta blockaden.

Självklart är det olyckligt att människor dör. Självklart är det olyckligt att israelisk armé inte nyttjade ickedödliga vapen, ex. tårgas, elchocker, etc. för att ta sig ur sitt trängda läge. Givetvis ger det en onödig möjlighet att vinkla om debatten att det skedde på internationellt vatten. Givetvis är blockaden mot Gaza inte önskvärd. Vänsteraktivism, antisemitisk propaganda och prjippon är inte sättet att minska spänningarna. Men målet är förmodligen inte samförstånd, fråga Lars Ohly, kanske minister efter nyår.

Lämna tolkningsföreträde åt trafik från höger

2010-05-27T20:21:00.003+02:00

Skillnaden mellan uppstudsighet mot makten och mobbning är ofta hårfin. Särskilt när man tillskrivs makt utifrån abstraktioner som genus, religion, etnicitet eller klass.

Ang. mediabevakning:

2010-05-26T07:07:00.002+02:00

"Det är också en ekumenisk chans. Återstående kristna förenas till en ödesgemenskap under mediernas välgörande granskning. Söker man något annat än Kristus, blir man djupt besviken, och rätt så.
Synden kan inte längre avfärdas som en relikt från 1800-talets väckelsemöten. Gudstjänsten kan inte längre utformas som myshörnan i tillvaron, utan varje uppgörelse med det som Bibeln kallar sarx, köttet och dess gärningar (se Galaterbrevet). Sinnesro är inte livets högsta värde. Människan är skapad för Guds helighet och måste drabbas av sin ovärdighet för att kunna bli upprättad - fråga Jesaja och Petrus." Anders Piltz i Signum 2010:3

Annandag pingst

2010-05-24T13:34:00.000+02:00

Gudstjänst igår. En ungdomskör någonstans ifrån tjotahejti.

Reportoar:

Färger i en vind
We are the world
För att du finns

Nog för att kyrkan är viktig för kulturen, men en allmän konsertlokal för grötmyndiga pophits bör den enligt mitt förmenande inte vara.

Jag tycker att det är lite lustigt, detta med läropsalmer. Dag Sandahl skriver om Hum-Björn&FI-Bennys mässmusik, Ulf Ekman pratar om Jesus-is-my-girlfriend-genren, och nu har de moderna tiderna kommit till Bohuslän.

Vi får höra allt har en själ, allt hänger samman. Disneyanimism säger något. Bygdens son, Stefan Edman, förklarar: "alla världsreligioner har sin gemensamma grund i vördnad inför naturen". JO Wallin stämmer in i den naturromantiska nonsenskören:

"Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar, som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar och lever, doftar allt." (Sv. Ps. 196:2)

Väderpsalmer är inte några läropsalmer. Förundran inför naturen må vara en uppenbarelse, men i tiden när gaia-teorin på allvar förs fram i vetenskapliga kretsar bör man ta det lite lugnt. FYI: Moder jord blir inte arg, ety moder jord är inget väsen. Förundran är vad som är kvar när systemet är stängt. När inte Gud kan verka kan vi vörda honom som skaparen, den distanserade demiurgen protestantismen som öppenhjärtligt tagit till sig.

Vad då om den Helige Ande, denna heliga annandag pingst.

Vad annat att skriva om än filioque. Det och Sonen tillägg i Nicenum som vid första anblick kan ses som en petitess.

Fadern älskar Sonen och dHA är relationen eller kärleken dem emellan. Känns bilden igen? Den härstammar från Augustinus och Stinissen skriver i enlighet katolsk tradition ofta detta. Anden är inte riktigt en person, han har inte riktigt en funktion. Att vara lik Jesus, att växa i det, är inte att bli del av det Gudomliga väsendet utan att bara efterlikna. Kyrkan är Kristi kropp och inte det som blåser genom folket. Det är inte honom vi ser i Varat, i mötet här och nu.

Lägg till lite rationalism, lite lågpannad bibelläsning, och 200 år av modern exegetik, så har du ett totalt dogmatiskt vakuum avseende Anden. Då kan den bli lite vad som helst. Lite magiskt tänkande. Lite trolleri. osv.

Och Sonen. Visst sänder Sonen sin smörjelse vidare. Visst bör vi i hjärtat glädjas över detta.

Regnbågspromenader och sex

2010-05-18T12:33:00.003+02:00

Det har varit regnbågspromenad i GBG. Två vänner var där. Fick kondomer och glidmedel. En av dem fick byta en stor kondom mot en mindre.

Annas eviga, programmet som genomgått en humanistisk metamorfos och numer diskuterar om religioner och livsåskådningars sätt att se på världen, konstaterar att religionen är ett sätt att kontrollera den kvinnliga sexualiteten, vilket samtidigt gör den intressant. Det är knappast någon som svimmar av att man visar anklarna, eller täcker benen på flyglar pga de associationer de ger upphov till.

Allt handlar om sex. Allt ses i sexualitetens ljus. Banalt, minst sagt. Som att homosexuella inte skulle ha glädje av exklusiviteten. Som att inte homosexuellas barn skulle behöva den tryggheten. Du får onanera, och sedan då. Behovet av lagar och regler i samhället försvinner inte, hur narcissistiskt kränkande de än är.

Låt människor böga som de vill. Men att hävda en exklusivitet eller själv ta på sig regler för vad man gör och inte är inte reaktionärt. Det är att ge något form och mening. För det fria sexet blir paradoxalt nog ointressant. Detta kan behöva stöttas, av samhället, i församlingen, för den som så vill.

Trivselkanon

2010-05-10T16:30:00.003+02:00

Det är fruktansvärt tröttsamt med dekonstruktion. Självgod avantgardism och högstadiefilosofi blandas när man visar att allt är socialt konstruerat, genom att just konstatera det. "Vem har sagt att den maten är näringsriktig, finns det någon näringskanon som bestämt det?" "Vem har sagt att den där köttklistrade klumpen inte är filé, är det någon sorts köttkanon som bestämmer det?" Normlösheten är målet."Kvinnlighet är vad kvinnor gör." Allt kan reduceras. Till ekonomi. Till sex. Allt handlar om överklassens kontroll av underklassen. Och den heterosexuelle mannens kontroll av sina objekt. En livslång kärleksrelation. Vad är det mot att få ligga? Vad är det mot friheten i att få ligga? Och vara frånskild med tre barn i en lägenhet i förorten. Den friheten byter jag inte mot vad som helst. Inte mot mannens kontroll av kvinnan. Den arbetslösheten byter jag inte mot kapitalets kontroll av mig. Vem har förresten bestämt att man inte skall bo i miljonprogrammet? Är det någon sorts trivselkanon?

Bönsöndagsbaksmälla

2010-05-10T08:40:00.002+02:00

Jag får höra att vi kan förvänta oss bönesvar, såtillvida vi bara uppfyller de rätta kriterierna. Bönen skall inte vara för stor, får inte påverka andras fria vilja och så vidare. Bön är att be om saker. Be om fint väder t.ex., ibland slår det in, och Gud är god, ibland inte, då får vi fortsätta be. De är kanske naivt att tro att vädret beror på allt det där meteorologerna talar om.

I de vidöppna systemen, där inget beror på något och behöver belasta något annat, kan det se ut på detta sätt. Bortom bergen finns drakar och feta bytesdjur. I havet spolas vår smuts bort. Behöver vi mer olja är det bara att pumpa upp mer. Om Gud vill ge oss pengar kan han trolla fram en tjugolapp på gatan, eller var det meningen att någon skulle tappa den, eller... Ödet?

Bönsöndagen, dagen då man inte talade till mig om mina besvikelser. Om fåfängt hopp. Hoppet om Disney World, för att parafrasera Gardell. Sofia Lilly Jönsson skriver i en kommentar till inlägget kunskapssamhället: "Hursomhelst har den erfarenheten gjort mig ytterst känslig för alla som talar om hur det BORDE vara. Jag vet hur det borde vara. Jag vill se att SvK någongång talar om hur det ÄR."

Givetvis är det så. Men det finns också en annan klangbotten i detta. Visioner ligger alltid nära magiskt tänkande. Det magiska tänkande där det lilla barnet kan göra om världen, inte acceptera den som den är utan ha krafter att göra den till något annat än vad den är. Vi kan se en kyrka där vi skall ha med frivilliga, men om det inte är t.ex. svenska kyrkans väsen kommer det bli projekt på projekt som gång efter gång faller till marken. Tyngdlagen kräver det. Allt strävar nedåt, mot sin kärna, bildligt talat, och är då inte frivilligheten, eller kanske hellre, människan, grunden kommer det inte bli. Hur många omorganisationer där lådorna och strecken ritats om har inte genomförts utan att något faktiskt har hänt. Jo, några har fått större kontor och administrationen har ökat, men likväl, inget har hänt.

Bönen är magiskt tänkande. Bönen i dess begärande form är magiskt tänkande. Också magi enligt uppdelningen mellan magi och religion, där magin ger förmåga att ändra verkligheten, och religion innebär ett beroende av någon. Dess förespråkares anspråk är så mekaniska att de blir testbara, och när testen genomförs, som i den danska studie där man låter församlingar be för patienter, fallerar bönen kapitalt. För skams skull skall han ge dig bröd. Den allegoriske mannen vars dörr du bankar på när du fått gäster mitt i natten, och hans blir skammen. Här har danska församlingar bankat, här är vetenskapen beredd att lyssna, men det enda de fick var skammen. Den som skulle delas och för vars skulle han skulle stiga upp ur sängen. Han som skulle låta sig bevekas av enträgenhet.

"Närvaron finns där, en kraft som vill bära." sjunger vi. "När vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig." Läropsalmer. De talar om något annat. En bön jag kan relatera till. Som inte pekar mot något annat. Det finns frälsning bortom bergen, bortom graven, etc.

Sannolikt sant

2010-05-06T21:32:00.003+02:00

Det är slående att både juridiken och vetenskapen håller det sannolika för det sanna. Så kan lådan slutas och verkligheten i grunden rättas efter kartan.

..

2010-05-06T09:01:00.003+02:00

Noch mal.

Föga förvånande ser Greklands socialister att landets "storkapital" "spekulerat" bort deras pengar. Kulturrelativister bör aktivt arbeta med att vända alla de individuella trauma som fått så många att bli korrupta.

Om Aftonbladet

2010-05-05T11:08:00.002+02:00

Från wikipedia:

Både Esaias Tegnér och Per Daniel Amadeus Atterbom var under 1830-talet starkt kritiska till den journalistik som Aftonbladet företrädde. Tegnér ansåg att den liberala pressen "lever som likmaskarna på förruttnelsen" och Atterbom kallade Aftonbladet för "riks-pöbeltidningen". Aftonbladet gav tillbaka mot Atterbom som tidningen kallade "den andeliga och lekamliga lifegenskapens varulf" och en "af munklegender förtorkad mullvad".

Inget nytt under solen...

Gå in i hans portar

2010-05-04T22:04:00.003+02:00

Den stilla platsen måste ligga någonstans utanför dig. Hjärtats rötter ligga bortanför sig själv. Där, mellan andningarna, öppnas sakta dörren. Den stilla platsen. Där är du ensam, ensamma och enfald må råda. Du störs blott litet, lyfter din blick från det orörda och orörliga. I passivum, den stora sabbatsvilan, sker vad som bör. Du, friden och enfalden. Låt ingen konflikt dra dig in i mångfalden, utan återvänd så snart du kan. Vem ids minnas i det eviga nuet? När dörren öppen står, gå in!

Socialister...

2010-05-04T07:23:00.001+02:00

Det är så tydligt att socialisternas (aftonbladet, Thomas Östros etc.) enda vapen är att underblåsa pöbelns vanföreställningar om "de rika" och "kapitalisterna".

Byggdammet bryter ljuset

2010-04-20T12:53:00.002+02:00

Byggdammet bryter ljuset.
Andens tempel, så ödsligt, avstängt för restaurering.
Vårfin festplats som stelt inredd bjuder in.
Inälvors väggar, klädda i bladguld.
Där skall jag tystna.

Öppna

2010-04-18T19:27:00.002+02:00

Dagen skriver om afrikanska länder, om deras öppna världsbild. Öppenheten blir ofta att inte behöva vara ansvarig för att det skall vara på samma sätt mellan gång och annan. Det är öppet, Gud kan vilja allt som sker eller dela din vrede över det han just ville. För vetenskapens värld är just det, stängd, förklara allt och intet passerar in eller ut ur verkligheten. Saker är sällan så stängda som de verkar. Ingen beskrivning så komplett att den inte tillåter variationer.

Kyrkans uppgift därför: att öppna världen.

Ljud

2010-04-12T09:58:00.003+02:00

"Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?"

Frågan kan anses befogad. Att med lim försöka foga samman en bild som en gång blivit krossad är mödosamt och den gnagande känslan av att din konstruktion är just det, din konstruktion, ett dött ting. Bildstormare sökes.

Inför det trånga får vi säga, "Tear down this wall!" Vi blir äldre, visare, mer blasé, mer agnostiska för varje mur. Hur kan någon födas på nytt? Ta emot Guds rike som ett barn?

Genom vatten och ande, säger han. Bli dränkt i kaosmakterna och jag skall ge dig nytt liv.

Tystnad

2010-03-22T08:54:00.002+01:00

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

(S) för incest

2010-03-16T12:48:00.003+01:00

Den sexuella avregleringen fortgår tydligen när en S-politiker har uttalat sig positivt avseende incest. Är den individuella friheten enda normen är det en logisk konsekvens men det borde finnas både medicinska och psykologiska skäl till varför man helst borde låta bli. Jag avhåller mig gärna från "tänk om alla"-resonemang, men här är det ganska uppenbart att man förutsätter någon sorts borgerlig ordning som skall agera den ryggrad man med diafragmaslag politiskt försöker vika.

Under valår bör man betänka att en röst på MP är en röst på S är en röst på V, och även om diverse broderskapare och dylikt tror att den politiska dimensionen är frikopplad från religionen får man aldrig börja stamma kring att upplysningen för fram en annan människosyn än den kristna, och har andra utopiska mål för vilka individen inte är relevanta.

Malström

2010-03-14T10:13:00.003+01:00

När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.

Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.

Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.

Processen med stort P

2010-03-10T16:54:00.002+01:00

Historien blir otidsenlig skriver Anna-Sophia Bonde på T & F.

Illmar Reepalu förstår inte vad judeförföljelser nu och för 60 år sedan har med varandra att göra.

Självhjälpspsykologin uppmanar att till att inte gräva ned sig i det förgångna.

Det finns en otrolig ovilja mot att se att det finns en historia. Att kurvan är en kurva och att den har en utgångspunkt. Socialliberalismen lovar lika rättigheter och möjligheter för alla, postmodernismen lovar att du skall kunna definiera dig själv. Du konsumerar din identitet. Allt är vad det verkar vara, vad vi kallar det.

I någon mening är utveckling det självmotiverande överimperativet. Samtidigt finns det snabbkaffe lösningar på det mesta. Fem enkla övningar för att uppnå inre frid, bli smal med gurka osv. Det är i definitionernas och värdenas värld som utvecklingen sker snabbast. Här blir talang något viktigt, och att hitta sin talang. Man kan t.ex. vara grym på att blanda kaffe med olika italienska namn. Precis som frisörer förr: Insta-fame, utbildning, träning etc. är inte värt något, talang är något medfött och är som den är. Det finns ingen historia bara ett nu.

Två begrepp är av vikt. Stolthet och status. Status är komparativ, stolthet har mer med den egna instasen och de egna förutsättningarna. Carl-Philips sportbilar och titlar ger honom status men är knappast något att vara stolt över. Den ensamstående invandrarkvinnan vars dotter kommer in på högskolan saknar måhända fortfarande status men har något att vara stolt över.

Om alla har samma möjligheter eller kan definiera sig hur de vill, varför är bara inte vissa intellektuella, eftertraktade osv. Där blir status en effekt av ett val, och den som inte är på toppen tillåts inte känna någon stolthet.

Så nästa gång en magister ber dig fånga dagen. Bind honom vid händer och fötter och sänk honom med en kvarnsten runt halsen. Utan vår historia, utan Processen är vi ingenting.

Arbetarrörelse

2010-03-09T11:45:00.003+01:00

Det kan kanske uppfattas som att jag är negativt inställd till arbetarrörelsen. De krafter inom den som vill bryta ned familjen, och de sociala strukturerna, delar jag inte. De som satsar på "synd om" och bidrag, och undervärderar det egna ansvaret och möjligheten, likaså. Jag ställer mig emot varje form av revolutionär mytbildning där man underblåser ren pöbelmentalitet som det "spontana i arbetarnas kamp" eller rättfärdigar våld så länge det är mot israeler, poliser eller kapitalister. Här vid vägs ände är det mest sjukdomarna som består. Men det fantastiska man åstadkommit under vägen får i och med detta inte glömmas bort. Det finns en arbetaridentitet att vara mycket stolt över. Den allmänna och lika rösträtten, arbetsmiljö och medbestämmande inte minst, men kanske framför allt förutsättningarna för den sociala mobiliteten. Du skall kunna "bli något" på egna meriter. Du skall kunna studera om du har huvud för det (överdriften givetvis att alla skall och ingen får ha okvalificerade jobb) och det skall kunna finansieras av staten. Du skall kunna få sjukvård som är av god standard osv. Målsättningen någonstans har handlat om att skapa den stora och allomfattande medelklass som vi har i Sverige, och man har lyckats. Det tillhör det Gudomliga att "se att det var gott", och att vila när det är fullbordat.

Kön

2010-03-08T13:51:00.003+01:00

Man kan tycka vad man vill om strukturer och dylikt. Jag tycker ändå, en dag som denna, att det är tragiskt att mina döttrar, om jag nu skulle få några, skulle ha sämre förutsättningar, än mina söner bara pga. deras kön.

Idedebatt

2010-03-07T19:11:00.000+01:00

Den så kallade idédebatten gör en sak tydlig. Den intellektuella högern är lika splittrad som någonsin 70-talets sektvänster var. Man förenas kring avståndstagandet mot vänstern, i övrigt verkar begreppen vara oklara. Att ha en gemensam fiende är måhända samlande men gör också beroende av det yttre hotet. Bion beskriver det som en grundantagandegrupp, en flykt från det man borde göra, nämligen att komma överens.

Det är inte så länge sedan jag insåg att det var konservativ jag var, en hållning jag tagit av nödvändighet. För mig börjar det med synen på människan. Människan är i sig både ond och god, och det pågår inom henne en kamp. Hon fostras till demokratiskt, självständigt och myndigt subjekt. Ur naturen reser sig kulturen. Därför måste den liberala utopin avvisas. Friheten är en central dygd, men friheten uppstår genom den västerländska traditionen, byggd på Akropolis, Capitolium och Golgata om man så vill.

Den traditionen rättfärdigas inte utifrån någon sorts gudomliga eller objektiva kriterier utan har sitt värde utifrån det rent pragmatiska, precis som vetenskapen rättfärdigas främst utifrån att det tekniska välstånd den skapar.

Därför måste också traditionella värden, definierat av vänsterdiskursen som borgerlighet, reproduceras. Familjen, plikten, stoltheten i att försörja sig, troheten, höviskheten, bildningsidealen, satsningen på barnen, allt det som i kulturlivet förvrids till något trångt. Här ser jag inte, som en del konservativa debattörer, svenskheten som något essentiellt. Klass är något som överskrider nationalitet.

Inget gott behöver sedan vara främmande. Rationalitet, byråkrati, demokrati. Fri marknad och utjämnande system.

Emot liberalismen håller jag också detta med överbetoningen av individen framför andra sociala grupperingar. Individens rätt ställs framför den kulturella gruppen, den vuxne individens rätt framför barnet som är beroende av familjen (vad gäller t.ex. abort och skilsmässor).

Funnit frid med Gud

2010-03-04T15:08:00.002+01:00

Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. 1 Mos 5:23

Att leva i gemenskap är en blandning av aktivitet och passivitet. Man är i relation men relationen kräver samspel, annars är det ingen relation. Samtidigt är det något man bara är, kravlöst. När man kastas mellan Guden som älskar dig precis som du är, och Guden som hatar dig, går du in och ut ur gemenskapen, Du själv gör det. Du kan distansera dig hur mycket du vill, likväl, du är ännu inte framme.

Jag är inte arg på Gud, jag tvivlar istället. Så rör jag mig ut och in i gemenskapen. Jag tänker mig att Henok hade blivit färdig med detta vankelmod. Funnit frid med Gud.

Vaxade mustascher

2010-03-03T11:46:00.004+01:00

Leif Berix i Trollhättan har, i sina vaxade mustascher på dagens västnytt, sedan han "betalte" ett företag för ett målerijobb börjat anat att något "skojeri" är i görningen. Detta då företaget verkar begärt in skattereduktionen flera gånger!

Man måste älska sådana gubbar!

Mannen på bilden är f ö Leif Berix.

Vanföreställning

2010-03-02T21:52:00.001+01:00

Att "någon" skulle skapat religionen för att kontrollera människor är en paranoid vanföreställning.

Teologiskt grundad godhet bortom socialdemokratin

2010-03-02T13:10:00.002+01:00

Jag har den senaste tiden mött två personer talat om sammanhang som samlar "alla kristna, utan några särskilda etiketter" som vänster eller höger, hög, låg, gammal, konservativ eller liberal. Det ena sammanhanget visar sig sedan vara uppbyggt kring rättvisemärkt, storhushåll och enkel livsstil a la hippierörelsen. Den andra företräder biståndspolitik och kollektiv skuld utifrån "historiska missförhållanden". I mina öron är båda ganska vänster, och vad jag förstår av sättet att prata om Jesus är det både ganska lågkyrkligt och teologiskt konservativt. Själv ser man sig dock bara som kristen och stora delar av svensk lågkyrklig, teologiskt konservativa vänsterkristendom skull nog skriva under på att det är bara kristendom. Detta med grupperingar har diskuterats otaliga gånger och behöver inte upprepas. Men det monopol vänsterdiskursen har på godhet är något som inte tillräckligt diskuteras. Visst kan man peka på egendomsgemenskaper i Apostlagärningarna, men det finns också Paulusord där den sociala ordningen förblir intakt under det att de kristna också är herrar och slavar på det kristna sättet. Herrar på ett kristet sätt, en god slavägare, måste ändå vidga godhetsbegreppet något utanför utplattandet av alla ojämlikheter, och "strukturell social rättvisa". Ser jag till Jesus uppfattar jag inte hänsynstagande till de ansiktslösa kollektiven i första hand, utan snarare att varje individ blev sedd och fick växa. Den berömda entreprenörsandan i "frikyrkan" är bara den ett exempel på hur ägande kan ses ur ett annat perspektiv än nollsumma och skuld.

Så, hur kan den se ut, den teologiskt grundade godheten, bortom socialdemokratin?

mystisk

2010-03-01T14:37:00.002+01:00

Jag tror att det ligger mycket i det att vi har den Gudstro vi kan, och orkar. En tro måste ses som en personlig utsaga om Gud som får vissa konsekvenser. En tro som genom livets färd genomgår stålbad efter stålbad. Den lilla plantan skall tuktas hårt om häcken skall bli tät. Fäder i tron (av båda kön) och bekännare är de vars häck är just så tät att något vackert kunnat formas utav den. De vars egna bild av Gud bestått mot världens stormar och ändå förmått ge god frukt.

Mystisk den kausalitet som gör vatten till vin, död till liv. Mystisk den kännbare som inte är sin egen skapelse. Mystisk den evighet vi lovats.