Lisa Bjurwald, et consortes, har sedan valet sagt att man skall ta debatten med SD och att deras argument skall försvinna bort, likt troll i solen. Ta debatten verkar var någon sorts eufemism för att etikettera som högerextrem, samt att kasta invektiv efter. I den kristna sfären är Seglora Smedja den starkaste "debattören" av alla frågor som avviker från den kulturmarxistiska (politiskt korrekta) doktrinen.
Problemet är efter hand trovärdigheten. Frågorna förtigs och de politiska lösningarna (de goda alternativ man hela tiden talar om, tillsammans med det enorma välstånd de skall ge) ter sig eteriska.
När då nästa steg i att ta debatten blir identifieringskrav eller helt enkelt tystande av kommentatorsfält är jag fullt beredd att dela en sverigedemokratisk bild av situationen, och det tar mig emot. I grunden är jag för kulturmöten och tror på invandrare som en resurs. Historiskt har slutna kulturer stagnerat, medan smältdeglar har skapat utveckling och välstånd.
Som vanligt visar skräckpropagandan sin akilleshäl, när väl rädslan försvunnit (invektivet högerextrem blivit så urvattnat, eller knarkexemplen blivit för verklighetsfrämmande) så faller också hela förtroendet, måhända inte för de ängsliga.
Debatten, om den hållbara invandringen och den framgångsrika integrationen, ser jag fram emot. Jag är dock rädd att den rådande ordningen inte har några argument (välståndsargumentet känns något ihåligt, och matargumentet lite platt). I hegemonin behöver man nämligen inte argumentera, bara hänvisa till kollektivet och skrämma till lydnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar