söndag 31 augusti 2008

VUV-kort: bön


"Bön är att sitta still, göra ingenting och tro att det hjälper." Hört det någon gång? Eller, "kloster är inte bra för de är så världsfrånvända?"

I ett samtal med en av prästerna i församlingen i veckan så säger hon lite brytt att hon gjort VUV-kort (verksamhetsutvecklingskort, i vilka organisationens mål formuleras och bryts ned i delmål) över gudstjänstens utveckling och arbetat ganska mycket med dem innan hon kom på att hon inte skrivit något om bön. Och ur ett mål-delmålsperspektiv, varför skulle hon? Vad leder den här bönen till?

Samtidigt är det min erfarenhet att bönen är totalt nödvändig.

Dagens evangelieläsning kanske kan sprida lite ljus över vad som försegår:

Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: "Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till." Herren svarade henne: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne." (Luk 10:38-42)


Varför är du så världsfrånvänd Maria, sitter vid Herrens fötter och tror att det hjälper, när jag får slita?


Varför är det bättre att sitta vid Mästarens fötter? Varför är det bra för den församling som vill förnya sitt gudstjänstliv att be?


  1. Gud vill ge. Vi kan producera församling, lura folk till kyrkan i diverse jippon, men detta är inte Guds rike. Guds rike återföljs av en frid, denna frid vill Gud ge oss var och en, sedan vill han gestalta sitt rike. Gud vill allts vara den aktiva parten, något som inte är möjligt om vi inte ger honom utrymme.
  2. Gud vill tala. Gud har en plan, en fullkomlig plan, som han steg för steg vill genomföra. Som tjänare till en död Gud hade vi inte behövt lyssna men nu är Herren en Gud vars tält står mitt ibland sitt folk och för att vara hans folk behöver han få tala, hans vilja få råda.

Två syner på människan bryts, "människan är rationell, fullkomlig och god" och "människan är en fallen syndare". Den fullkomliga människan behöver inte få veta vad som är gott, behöver inte veta vad Guds vilja är, hon är själv gud.


Fortfarande kan jag inte se hur man skulle kunna sätta det på ett VUV-kort, kanske "utveckla verksamheten i enlighet med Guds vilja" delmål: "förbättra kommunikationen med Gud", "utveckla system för att motverka missförstånd och kapad kommunikation", "utveckla rutiner för kommunikationen", "utbildningsinsatser för att stärka den kommunikativa förmågan" och "anpassning av lokaler för att minska störning av kommunikation".

torsdag 28 augusti 2008

Min församling!


Min församling nämns i dagens Dagen, och i positiva ordalag.

Analysen är väl inte riktigt fullständig. Som tillägg till kyrkbacken och ett modernare språk (och i det någon sorts insikt kring vilken kunskapsnivå man kan förvänta sig av svensken som vandrar in i kyrkan) så skulle jag säga att det finns teologiska skillnader gentemot svenska kyrkor i gemen.

  • En församlingssyn som utgår i från den gudstjänstfirande församlingen.
  • En syn på oss alla syndare och en koppling till nåd inte till skam.
  • Ett fokus på Jesus, trons grunder och behovet av en personlig relation med Gud för frälsningen.
  • Ett framhållande av bönen som den personliga relationen till Gud.
  • En öppenhet för engagemang och en början till ett ifrågasättande av att kyrkan=de anställda.
  • En intellektuellt hederlig och radikal syn på kristendomen som vi kan stå för som sann.
  • Klassisk kristendom, klassisk liturgi osv. Inga koncept, inga trix, inga nymodigheter.

Vi är inte ännu vid någon direkt gemenskap inom församlingen men striderna har upphört och vi är där för att tillbe, det är en god bit på väg...

onsdag 27 augusti 2008

Barnuppfostran


Min kollega hade idag kontakt med en flicka som växt upp i Jehovas vittnen. Vad hennes problem huvudsakligen var kan göra detsamma. Men en del i problematiken är en enorm skuldfråga kopplat till bl.a. föräktenskapligt sex och får tvångshandlingar och seriös ångest som följd. Familjen som är välutbildad och välfungerande i övrigt har brutit med ett syskon som brutit med tron. Hon övertygar sig själv, lite krampaktigt, att Satan steg ner till jorden 1914, osv.

Detta gör mig förbannad, ledsen, lite rädd. Det ger alla belackarna rätt, religionen är potentiellt farlig och att tvinga in barn i detta är övergrepp.

Så passande att det var Jehovas vittnen. Det kunde precis lika gärna varit kristna.

(typ KCS)

tisdag 26 augusti 2008

Papperspåse.. på mitt huvud..


Ett meddelande till idag? Ja, det är min blogg, jag skriver vad jag vill..

Under kompet kom det över mig hur många gånger de senaste dagarna jag har pratat skit om andra, skrattat lite hånfullt eller på ena eller andra sättet distanserat mig. Det är faktiskt få sociala kontakter där jag inte gjort det. Skamkänsla har infunnit sig och alla tankar om att vara på väg någonstans är abrupt förbytt i en markant känsla av fundamental ruttenhet. Detta måste sluta nu.

Ljusglimten är att jag känner igen känslan. Kanske tydligast var det en dag för ett par år sedan när BB-Jessica var på var och varannan löpsedel. Jag var hemma hos ett par kompisar som tyckte att det hela var festligt. Men istället för att känna mig upphetsad över en översexuell snygg tjej kände jag bara stackare, skydda henne från detta. Jag kan inte säga att det är en känsla som hållit i sig och på detta område kan jag inte berömma mig med någon högre nivå än medelsvensken. Men ändå, att ett helt nytt område av synd medvetandegörs. När man kommit upp på berget kan man se nästa topp.

Heliggörandet är i denna mening en ytterst konkret process. I detta är inget magiskt, inget gratis, inget är något annat än vad det är. Du, och dina medmänniskor som du antingen älskar eller inte.

Ändå är det lite skönt att veta var jag står och att Anden bemödar sig med mig.

Sångförvirring


Kyrkan har en gammal tradition sedan Luther att ta populär musik och göra andlig musik av den. Min far är uppväxt i en miljö där "Jesu lilla lamm" på "Blinka lilla"-melodin var så vanligt förekommande att det sedan blev så att det var "Blinka lilla" som var på "Jesu lilla lamm"-melodin.

Jag förundrades alltid över hur folk kunde sjunga "Säg tack" på "Go West"-melodin utan att tänka på den där Pet Shop Boys-videon (de äldre i församlingen kanske tänker Village People), men jag antar att det är samma sak; att det finns dem som inte hört originalet (som ju är co-produced by Satan).

Sedan finns det ju gånger när det är på andra hållet. "Mer kärlek, mer kraft" kan jag inte sjunga längre sedan Shirley Clampans "Min kärlek", det blir bara "Mer kärlek, aha, skall brinna..."



Höst i vår stad


Hösten är här och det är nystart lite här och var. Ny chef och ny kollega på jobbet (klart uppköp). Också i kyrkan är det uppstart. Jag har fått förfrågning om jag vill vara böneansvarig i församlingen. Hur detta skall gestalta sig är ännu inte helt klart men jag tänker att det finns kärnverksamhet kring tideböner och förbön i gudstjänsten. Personerna som skall engageras behöver viss utbildning kring bön både praktiskt och teoretiskt. Alltså tänker jag att vi på sikt behöver föreläsningar och kanske att vi ansluter oss till retreater och dylik verksamhet och flyttar fokus på dessa från egenterapi till kontemplation. Idealt skulle kyrkorummet och liturgin också anpassas mer för bön, men dit är det en liten bit.

Jag blev också tillfrågad om jag var villig att hålla i lite "temakvällar", detta blir väl först till våren, men dock.

Detta är ett helt enormt steg för min församling som inte har någon direkt har någon historia av lekmannaengagemang. Bara det är skäl nog att tacka ja till ett sådant erbjudande.

måndag 25 augusti 2008

Personlighetstest


Enligt samma personlighetstest som Charlotte genomfört, är jag:


Din personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Extraversion: Uppmärksamhet främst riktad mot yttervärldens människor och ting. Introversion: Uppmärksamheten främst riktad mot den egna inre världens idéer och intryck.
Extraversion: Uppmärksamhet främst riktad mot yttervärldens människor och ting. Introversion: Uppmärksamheten främst riktad mot den egna inre världens idéer och intryck.
Sinnesförnimmelse: Tar in informationen via de fem sinnena och ser det befintliga. Intuition: Tar in information via det 'sjätte sinnet' och ser det möjliga.
Sinnesförnimmelse: Tar in informationen via de fem sinnena och ser det befintliga. Intuition: Tar in information via det 'sjätte sinnet' och ser det möjliga.
Tanke: Fattar beslut grundade på logik och objektivitet. Känsla: Fattar beslut grundade på personlig värdeskala.
Tanke: Fattar beslut grundade på logik och objektivitet. Känsla: Fattar beslut grundade på personlig värdeskala.
Bedömning: Föredrar att leva på ett planerat och organiserat sätt. Perception: Föredrar att leva på flexibelt och spontant sätt.
Bedömning: Föredrar att leva på ett planerat och organiserat sätt. Perception: Föredrar att leva på flexibelt och spontant sätt.

En sådan tur att jag valt rätt yrke...

Aouh!


Skivspelaren har snurrat med samma skiva ett tag nu.

James Brown är helt genialisk. Produktionerna är ju inte timbaland direkt och det är något vi alla kan vara glada över.

Get up offa that thing!



Och med mustasch:

söndag 24 augusti 2008

Ironi


Jag får för mig att ironin har rört sig in i en ny fas. Från killinggängets högironiska dekonstruktion av alla värden finns nu ett postironisk tilltal där man förmedlar en mening men lite överdrivet.

Ex.

En flytt som går oväntat lätt.

Högironikern: Detta var riktigt tungt.

Postironikern: Nu när det var så här lätt undrar jag varför man inte flyttar oftare.


Man kanske skulle kunna kalla det pseudoironi också, jag gillar hur det låter.

Några tankar kring enhet (14e Tref)



Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli
ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas
och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som
du har älskat mig. (Joh 17:22-23)

I den tidiga kyrkan måste de olika församlingarna rört sig ut i alla möjliga olika riktningar. Man kan tänka sig olika läroutsagor, språk kring desamma, olika liturgi osv. likväl finns åtmistone bilden av en enhet. Denna enhet måste alltså konstitueras av något annat än det ovan nämnda - nämligen att man känner igen Anden i sina medkristna.


Enheten kräver fullkomlighet. Fullkomligheten ger enhet. Att vara i Jesus (väsen/Ord) är den plats där enheten är möjlig.


Enheten börjar alltså i församlingen. En församling (som inte definierar sig i förhållande till en annan grupp, exempel på hur ges här) där delarna lärt sig känna igen Guds rike och ser detta i sina bröder (de som är del av riket) når enhet och kan utan problem vara Kyrka tillsammans med andra kristna som kommer på besök. Detta är möjligt då man definierar sig som kristna (en egen kvalitet) och inte som en falang av kristna (vilka alltid är definierade i motsats till varandra).


Enhet måste alltid balanseras mot renhet i läran. Det finns ingen poäng med en enhet som inte har en gemensam kärna. Enheten sker på så sätt runt en person. Frågan om vem som är med eller inte blir då mindre intressant, då vi alla mer eller mindre "missar målet".


Hur är det då med tillrättavisningar? Pauli brev är ju fulla av dem och han går ganska långt innan han "överlämnar människor åt Satan". En blind kan ju inte leda en blind. Att balansera ödmjukhet, sanning och allt som drar i ens själ är en grannlaga uppgift och svårigheten därav visas väl i den splittring vi har i vår Kyrka, något som ger oss alla skäl till rannsakan. För är det inte så att vi alla tycker att enhet borde inte vara något problem, det är ju bara för alla att göra som jag...

torsdag 21 augusti 2008

Mer om vilja


En liten teologisk utsaga från en diskussion jag deltagit i, som kanske vandrar mot det spekulativa, likväl är det min tro. Har du en avvikande åsikt, kommentera gärna. Sammanhanget går att läsa här.

Har jag pratat om en vilja så menar jag den Guds vilja som verkar i oss. De tre viljorna är den del av oss som vill göra Guds vilja (att älska Gud och våra medmänniskor) och sedan två kategorier [djävulsk och djurisk, enl. Böhme] inom vilka de andra viljorna faller, dessa är motstridiga. Ingen vilja har jag nog aldrig hävdat, hänvisa dit i så fall.

Detta klargör varför Paulus drar slutsatsen att vi alla är beroende av Guds nåd, och varför Jesus skärper lagen till att gälla även viljeyttringen och ambitionen. Jag tänker mig att de agnar och skall skiljas från vetet är de övriga viljorna.

Den viljan kan också ses som synonym till Anden som ropar för oss. Tro kan alltså vara något annat än bön och bibelstudium. Utifrån de förutsättningar som finns idag är det inte så märkligt ifall människor inte släpper fram sin tro till medveten nivå utan tränger undan alla Gudsupplevelser som slumpvisa sensoriska retningar eller cortikal spontanaktivitet eller liknande.

[..]

Det är väl lite att jämföra med behovet av att gå på toa. Det är nedlagt i oss, men jag tror inte att någon låter bli att gå på toa bara för att någon annan nedlagt detta i oss. Det är också en målstyrning, hur och var vi går på toa är egalt för den viljan.

Viljan (alla typer, även den Gudomliga) är alltså fri men agerar i enlighet med vissa principer. Dessa principer är vad som kallas väsen i treenighetsläran och det som gör vilja Gudomlig är att det är samma principer (alltså det Ord-Namn-Väsen) som Jesus agerade enligt, hos honom renodlat, hos oss ibland igenkänneligt, tydligast bland dem vi kallar helgon. Det är att vara delaktig i "Det Goda" och är således inget isolerat och således något man kan vara utan att vara medveten om vad det är man är delaktig i - alltså, för att tala med C.S. Lewis: alla som gör en god gärning gör Guds verk. Flera principer verkar i oss samtidigt (flera viljor, Böhme som jag skrev om tidigare). Det är min erfarenhet att det alltså finns en del av mig som vill det Gud vill, alltså att min vilja förenas med Guds, sedan finns det sidor av mig som vill annorlunda (vad som i kristen språkdräkt kallas arvssynd). Det går alltså inte att prata om min vilja i motsats till Guds. Det är ett lite annorlunda sätt att se på personligheten men det går ihop.

Jag tänker mig min person i himlen som just den sidan av mig (vetet) renodlad.

Men friheten uppstår också i och med att denna vilja kan bejakas eller inte, i vilket fall människan kan följa vilka drifter och liknande hon vill (kanske av andras förväntningar t.ex.)

Detta är också förknippat med försoning och liknande då den Gudomliga viljan samtidigt innebär delaktighet i en metafysisk gemenskap (Kyrkan) och i denna gemenskap, gemenskap med Kristus i vilken vi dött och uppstått.

onsdag 20 augusti 2008

Teurgi och mystik


Följande utdrag är från en debatt jag inbegrep mig i igår:

Symbolisten:

Nej jag vet att Bibeln förhåller sig negativ mot ockultism. Nu är detta inte alls begänsat till katolicism, utan även grekisk-ortodox och rysk-ortodox kristendom som har en stark mystik tradition av "gudomlig-görande" Teurgi, ex. bland ökenfäderna, de första orientaliska munk-klostren som St.Sabas, dvs hesychast-mystiken med dess Jesus-bön som leder till visionen av det "oskapade ljuset".

Detta handlar inte om helgon-dyrkan utan snarare om att mystikens tekniker är ett komplementärt sätt att uppnå kontakt med Gud. Det vill säga att medvetandegöra Den Inre Kristus knyta den egna själens mikrokosmiska principer till Gudomens makrokosmiska principer. Visst, hesychast-mystiken har påverkats mycket av Nyplatonismen, via St. Dionysius Areopagiten, och Hermetismen.

Men det finns ingen som helst (egentlig) motsättning mellan att vara ockultist och kristen som många tror. Eftersom ockultism är en gren av mystik, och dess tekniker är på många sätt identiska med de som används av Jesuiter, Hesychaster, Karmeliter, likaväl som Muslimska Sufi-mystiker och Tantriska Buddhister.

Skillnaden är att ockultisten förhåller sig numerära principer av gudomen, de kabbalistiska tio sefirot, tio cirkulära utstrålningarna ur gudomen, och denne ser sig som "Guds avbild" söker att balansera dessa principer inom sig för att på så sätt bidra till alltets balans. Det demoniska/obalanserade/ofullkomnade ses som överflöd, avfall, som uppstod vid skapelsen och som är fjärran skärvor/skal som fångats i materien men som kan renas/lagas och återföras till gudomens balans.

Skillnaden är väl att mystikern ser mystiken/teurgin som ett färdmedel till gudomen och ett sätt att direkt erfara gudomen utan att gå en omväg via exoteriska dogmer. Men religionens exoterism, förutom "avgudadyrkan" stämpeln, är de facto ingen barriär, utan en komplementär andlig strömning.

excelsis:

Även om det du beskriver finns inom en kristen sfär så är kristen mystik till sin natur något bortom upplevelsen. Jesus är central och beskrivningen som en relation är passande. Mystiken blir ganska jordnära och delaktigheten i det Gudomliga tar sig uttryck i att t.ex. tvätta andras fötter (i symbolisk mening). Att söka ljuset, närvaro och så vidare distanserar det väsen som finns på andra sidan. Det är genom att bli mänskliga som skådandet är möjligt, att så mycket som möjligt integrera hela vår person med alla svagheter och stå i det inför den Gud som vi känner. Just detta, en mystik som kan förhålla sig på ett sunt sätt till kroppen och det skapade vet jag inte om jag stött på någon annanstans.

Bevisligen kommer man en bit på vägen till helighet och jag tror att dylikt sökande ofta leder rätt, men fullkomligheten finns inte där. När allt kommer omkring blir man ganska ensam när det bara är system.

Symbolisten:

Det du återger är en aspekt av kristen mystik och ingalunda den enda.
Det finns som jag ser det ingen motsättning mellan mänsklighet och mystik som du visar på. Ensamheten som mystik aspekt har ju framhållits av såväl anchoreter och hesychaster, dvs öken eremiterna.
Poängen med mystik är att försaka det världsliga och söka det andliga, sedan om man gör det som eremit, som ordensbroder/syster i munk/nunne-orden, är upp till var och en.

Teurgen leder en livsstil som på viss sätt påminner om mystikerns i det att denne inte eftersträvar översinnliga erfarenheter/kunskaper för dess egen skull utan som ett redskap för att uppnå gudomlig balans. Det egna balanserandet hjälper till att balansera den makrokosmiska balansen, eller den egna alkemistiska processen hjälper den makrokosmiska.


Det Symbolisten kallar teurgi är vad jag kallat mystik tidigare för att klargöra eventuella missförstånd och jag kommer nog fortsatt kalla det mystik.

Ev. kan man se skillnaden i de båda extraordinära födelserna i början på Lukas.

Den första, ur den fina släkten, mitt i den organiserade religionens centrum, föds en hård asket.

Den andra, utan stamtavla och utan far, i enkelhet och smuts, föds en man uppfylld av gudomlig kärlek.

Den förra är inte värdig att knyta upp sandalremmen på den senare.

måndag 18 augusti 2008

Snubben med nycklarna


Att Johannes och Paulus är mystiker råder knappast någon tvekan om, men Petrus?

Jodå. Följande text talar först om delaktighet i Gudomlig natur, sedan om vägen till förening med Gud. Tro, styrka, kunskap osv. Stegen bygger oundvikligen på varandra och tappar du en del (t.ex. självbehärskningen) så faller de högre stegen (uthålligheten, gudsfruktan, den broderliga omtanken och kärleken).

Läs och njut:

Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek.

Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet; han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder. Gör i stället allt ni kan, bröder, för att befästa er ställning som kallade och utvalda. Gör ni det kommer ni aldrig på fall, ty då skall ni få fritt och öppet tillträde till vår herre och frälsare Jesu Kristi eviga rike. (2 Pet 1:4-11)

söndag 17 augusti 2008

Gyllene regeln


Ibland hör man att "den gyllene regeln" - Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger (Matt. 7:12) . - skulle stå för något allmängiltigt i moralen och mycket riktigt finns det liknande formuleringar i flera religioner. Från Wikipedia:
  • Islam
    • Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv.
  • Bahá'í-tron
    • Var alltid vänlig mot dina medmänniskor, var deras tjänare och älska dem med ren ande även om de är din fiende. ('Abdu'l-Bahás tolkning av Jesus kärleksbud).
  • Sikhismen
    • Döm andra så som du dömer dig själv.
  • Hinduismen
    • Detta är summan av plikterna: Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig. (Mahabharata 5:17)
  • Jainismen
    • I lycka och lidande, i glädje och sorg bör vi se på alla varelser som vi ser på oss själva och bör därför avstå från att tillfoga andra sådana skador som vi inte önskar tillfoga oss själva. (Cogashastra 2:20)
  • Buddhismen
    • Plåga inte andra med det som pinar dig själv. (Udanavarga 5:18)
    • Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så. (Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama)
  • Konfucianismen
    • Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan. Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig. (Analekterna 15:23)
  • Taoismen
    • Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din egen förlust. (Tai Shang Kan Ying P'ien)
  • Zoroastrianismen
    • Endast den karaktär är god som inte mot andra gör något som inte är bra för honom själv. (Dadistanidinik 94:5)
  • Judendomen
    • Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torahan. Det övriga är förklaringar. Gå och läs.(Hillel)
  • Kants kategoriska imperativ
    • Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.
    • Gör mot andra som de gör mot dig.
    • Gör som du vill, men överskrid inte det egna jagets rättigheter på någon annan.

Formuleringarna är just liknande. Jesu ord är formulerade i positiva termer, det är ett bud att göra något, inte bara att låta bli att göra saker. Men inte bara det. Det är ett imperativ att vara fullkomlig utifrån sitt bästa förstånd. Vi skall göra allt det vi hade kunnat önska av andra.

Kristendomen närmar sig där dygdeetiken. Lagen är en föråldrad princip. Den som vill följa Jesus skall göra vad än hjärtat säger är kärleksfullt gentemot sina medmänniskor. Detta är kulturoberoende, oavsett det faktum att det tar sig olika uttryck i olika kulturer, och personoberoende oavsett olikheter i definitionen av kärlek.

lördag 16 augusti 2008

Om hopp


Man kan hoppas på många saker.

På personer. Hoppas att någon annan skall ordna till det. Jag hoppas t.ex. att min nya chef skall kunna få lite ordning på torpet nu efter omorganisationen.


På framtiden. På att saker och ting skall bli bättre. Det kan vara kämpigt nu men där och då... Det kan dels bero på min egen förmåga eller på "ödet". Mitt hopp under större delen av våren var att hösten skulle bli bättre.


Hoppet är ofta en nödvändighet här. Hoppet om att bli tagen ur smärtan, att bli löst från banden.


Vi uppmanas att hoppas på Gud. Detta hopp är något annorlunda. Detta hopp är ett hopp att det som händer har en mening. Detta hopp är inte enbart till något som är någon annanstans, efter sommaren eller i himlen, det är ett hopp att lidandet här och nu är meningsfull, att vi är i Herrens hand och att vi mitt i allt kan få frid. Hoppet lovar till skillnad från hoppet till framtiden inte problemfrihet (något framtiden aldrig kan hålla). Detta hopp är påfallande konkret och ger en otrolig handlingsfrihet i det som händer oss då vi aldrig behöver vara någon annanstans i våra tankar och aldrig behöver skjuta på något.

fredag 15 augusti 2008

Om släggor (Jer 23:29)



Jag har ett favorit ord i Jeremia som liksom har hur många bottnar som helst. Det sammanfattar hela läran på ena eller andra sättet. Som någon sorts "lilla bibeln" i GT. Sammanhanget är också viktigt; Jeremia spaltar upp vad som är skillnaden mellan Guds ord och trams, något som dagens predikanter borde fundera en del kring.


Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan? (Jer 23:29)


torsdag 14 augusti 2008

Trötthet


Hösten har börjat med buller och bång (i skolvärlden är sommaren sommarlovet och hösten är liktydig med höstterminen) och trots att jag inte får gjort så mycket vettigt känner jag mig vansinnigt trött. Jag tror inte jag är den enda och det är inte detta som är min huvudsakliga poäng.

Trötthet lägger på något sätt sordin på hela mitt andliga liv känns det som. Eller vad menar jag egentligen, andligt liv skall ju inte vara en ansträngning. Jag ber mina tideböner men det är inte den där samlingen, den där glöden. Det är något jag saknar. Skall jag se på mitt övriga liv så är skillnaden inte så stor. Jag har ungefär samma motståndskraft mot synden, och älskar mina människor ungefär lika mycket. Men istället för att jubla i Kristus är jag trött i Kristus. Det är inte lika fascinerande. Till och med att gråta i Kristus känns bättre för att något rör på sig. Tröttheten är stilla, lite obekväm, och det är en prövning bara det, särskilt om det pågår ett tag.

Gerald Hughes skriver i "Den dolda skatten" att man om Gudsrelaionen är stel och det inte beror på trötthet bör man söka i sitt inre. Varför tycker han inte att man bör rota i tröttheten? Och varför blir relationen stel? Varför kan jag inte vila hos Gud, är det jag som inte är heliggjord nog eller är det för att Gud vill påminna oss om att vi inte skall jobba för mycket? Eller är det så att det faktiskt kräver en insats för att söka Honom?

Jag kan tänka att min ande och min kropp kan prisa Gud, jag kan utföra hans verk med mina medmänniskor men jag är för trött och okoncentrerad för att riktigt kunna samla mig och vara närvarande. På många sätt är detta inte ett avstånd. Men på ett väsentligt sätt är det det och jag det, vad det nu än är.

onsdag 13 augusti 2008

Mot strömmen


När alla andra droppar av (bannar sig själva och sådant :whistle:), får excelsis en moderatorspost på Flashbacks religionsdel. Detta skall ärligt talat bli spännande. Man känner sig lite som barn på nytt.

Jag kan ju passa på att slå ett slag för detta diskussionsforum. Även om det är en del infantila personer där så är det ett stålbad som heter duga för tron. Något som mejslar fram den kärna vilken vi sätter vårat hopp till. Detta får bli min lilla appell för dagen: Ut ur ankdammen!

tisdag 12 augusti 2008

No place


Is there no place for us with an IQ of 105?

- Homer Simpson (i ett avsnitt där han operarats och blivit smart.)

Kedjereaktioner


Det är något alldeles speciellt med Jesu sätt att relatera. Istället för att ge igen med samma mynt så ger han kärlek oavsett vad han får. Nyckeln är väl i versen nedan:

Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. (1 Pet 2:23)


Överpedagogiska modeller :)

Normalt relaterande:

Hat --> hat

Kärlek --> kärlek


Jesu relaterande:

Hat --> kärlek

Kärlek --> kärlek

söndag 10 augusti 2008

Friheten i Kristus


När hjärtat brinner av vrede, när hela mitt väsen vill upprättelse åt denna plats. Då erbjuder du mig en plats inför ditt ansikte, där jag kan sjunka ned och stilla mitt hjärta. Där jag inte behöver försvara mig, och framför allt dig. Där hjärtat igen kan sluta krampa, kan mjukna, och där glädjens källa återigen fritt kan få flöda.

Prisad vare du, Fridsfurste!

lördag 9 augusti 2008

Martyrium


"Martyrernas blod är utsäde för nya kristna", säger kyrkofadern Tertullianus. Detta, det absoluta priset, vad får någon att betala det? Att frivilligt gå in i döden, med ett kärleksfullt leende på läpparna. Enligt ickevåldets lagar så skapar ett offer efterföljare och medlidande. En ickeaggressiv seger över aggressionen. Den kärleken är totalt fri, oberörd av den kränkning som den får utstå. Tänk er den friden.

Lidandet med Kristus, offret, är till slut oundvikligt för den som vill vandra i Kristi efterföljd. Det är den fruktansvärda konsekvensen av Jesu ord i Johannesevangeliet: "

Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. (Joh 15:12-13)


Några av de helgon vars offers frukt vi är:

Maximilliam Kolbe, Dietrich Bonhoeffer, Edith Stein, Lucia, Justinius Martyren, Cyprianus av Kartago, Perpetua och Felicitas, Ignatios av Antiokia


Den sistnämnde skriver angående sin död:

"I am writing to all the Churches and I enjoin all, that I am dying willingly for God's sake, if only you do not prevent it. I beg you, do not do me an untimely kindness. Allow me to be eaten by the beasts, which are my way of reaching to God. I am God's wheat, and I am to be ground by the teeth of wild beasts, so that I may become the pure bread of Christ."

fredag 8 augusti 2008

..i viss(?) mån slavar..


Läser Se ansiktet av Anders Piltz. Mycket bra bok än så länge men i det senaste kapitlet stöter det på lite patrull (bara kommit halvvägs än, så jag kanske upprör mig i onödan). Jag inser att det kanske är jag som avviker från kyrkans traditionella utläggning men jag tycker att jag har vissa skäl att göra det.

Hur som. Piltz pratar om att vi får den Helige Ande i dopet, att vi blir upprättade till den sanna avbilden och att vi sedan utgör kyrkan. Korset pratas om i endast i termer av ett offer för våra synder.

"Också den döpte är i viss mån slavar under köttet, för att tala med Paulus. Förståndet ligger delvis i mörker."

"Händer det då något med och i människan genom rättfärdiggörelsen - eller händer bara något i Gud, som inte längre tillräknar människan synden, ungefär som en domstol bestämmer sig för att bortse från brottet och bevilja amnesti?"

Jag tänker, med tanke på hur många som är döpta. Kan man verkligen säga att man i dopet, i verkligheten är upprättad. Och om så, vad är då "sinnenas natt" och "andens natt" som Johannes av Korset talar om. Om alla döpta är upprättade, vad skiljer då helgonen från den svenskkyrklige som är med genom att betala kyrkskatt men i övrigt inte tror och inte låter sig påverkas.

"Ja, men egentligen är de/vi upprättade", kanske någon säger. Vadå egentligen? I vilken verklighet då. Det ser brunt ut men egentligen är det blått.

Jag inser att det rimligen är så att den bräckliga tron som kan finnas bland alla tvivel kan bli ett ja när erbjudandet ges bortom döden men när blev det kyrkans lära att detta var allt? När slutade riket förkunnas?

Döden, som vi får del i, måste paras ihop med uppståndelsen. Ett liv i honom här och nu. Pauli brev, Johannes, synoptikerna, de skriver ju knappt om något annat. Vad är det för lära då som erbjuder billig nåd och hindrar människor från att stiga in i livet?

Skärpning!

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: "Vilket är det viktigaste budet av alla?"
Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.
Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte."
Den skriftlärde sade: "Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer."
När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: "Du har inte långt till Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom mera.

(Mark 12:28-34)

För att det är utlevandet av denna insikt som konstituerar riket..


Lagen och profeterna hade sin tid fram till Johannes. Sedan dess förkunnas Guds rike, och alla trängs för att komma in där.

(Luk 16:16)

Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

(Matt 24:14)



Angående vad som skall missioneras...


Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

(Fil 3:12)


Angående ifall det är en metafysisk lek med ord eller verklighet..

torsdag 7 augusti 2008

Försyn...


Ledd av försynen, precis som...





Adolf Hitler.



Det finns en gräns när det antingen är sant eller helt galet. Lite som med Jesus, antingen är han den största hädaren som säger att vi skall få se "[..]Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln," att han och Fadern är ett osv., eller så är det sant.

Gränsen finns där, den närmar sig...

(Åtminstone är det inte ljumt..)

Emancipation



Ok, varvet runt. Marxismen tagen till nåder. Inte p.g.a. att den materialistiska historieskrivningen är korrekt. Att förutsägelserna om proletariatets maktövertagande har något med verkligheten att göra, eller att det är tänkbart med något sådant som kan rättfärdigas med att "revolution inte är en tebjudning".

Marxismen är dock en emancipatorisk historieskrivning. Den drömmer om det jämlika samhället, samhället i frihet. Den drömmer om en värld bortom alienationen, en verklig och närvarande verklighet. Vi skall inte tro att vi gör Gud glad genom att hålla folk kvar i sina bojor.

Den goda strävan måste kännas igen och bejakas. Då vi har fått ett exempel att följa som underordnar sig blir det också ett viktigt äkthetstest. Finns det utrymme för en rörelse under kristendomen, som står på de svagas och utslagnas sida mer än vi så finns det anledning, inte till aggression mot den andre, utan till självrannsakan, då har vi inte böjt oss tillräckligt långt ner. Då är det fortfarande av världen vi lever.

Så revolutionspoeterna tagna till nåder:

"Vi är kamrater
vi två,
poet, låt oss gå
och sprida ljus över detta grå
Universum.
Jag har mina strålar att lysa med,
och du poet
kan lysa med
dina verser."


(ur En ovanlig tilldragelse som hände mig, Vladimir Majakovskij, en sommar på landet. Majakovskij.)


"Jag skall finna dig.
Plåga dig.
Förfölja dig.
Ta ditt liv!

Där,
bortifrån stan
hörs ljud.
Dom firar julafton.
Än sen då!
Be dom visa sig!
Här behövs exekutivkommittéresolution.
Avskaffa min plåga,
konfiskera mitt lidande!
Tills
kärleken frälsande
kommer
till mig
över de vågor
som kallas Neva,
ska också du kärlekslös
irra omkring."

(ur Om det där, Majakovskij)

"Med klapprande steg trampar jag gatornas kilometrar.
Vart skall jag gå när det är i mig som helvetet brinner?"

(ur Ryggradsflöjten, Majakovskij)

Inte för sångernas skull
eller för röstens darr
men för att min gitarr
är utav sånger full.
Sånger som jordens hjärta,
blinda som duvor i natten.
Milda som heligt vatten
lindrar de döendes smärta.

Sånger måste man bruka,
säger min Violetta,
hela dom bittert sjuka!
Hon visste allt om detta.

Ingen gitarr alls åt er
som bara er själva berikar.
Denna gitarren jag ger
åt er som är mina likar.
Sångerna må höras väl!
Offra ditt liv för detta!
Sjung dem med hela din själ!
säger min Violetta.

Inte för ovationer
eller för kapital
men för en bit av jorden,
oändligt djup, fastän smal.

Allting ska ske oss på nytt.
Allting sker många gånger.
Sånger som har någon mening
är alltid nya sånger.

(Manifest, Victor Jara, i Cornelis Vreeswijks översättning)

onsdag 6 augusti 2008

Ögonblick av antiklerikalism


Vi hade veckomässa igår. Eller veckomässa, ingen präst dök upp så det blev lite sång och lite bön. Allt lugnt så långt.

En kvinna i församlingen är efter bönen helt utom sig. Hon har inte varit där på så länge, har längtat och behöver sakramentet. "Men vi kan ju fira mässa, här och nu. Jag trodde inte SvK var så stelbent längre." Ett ögonblick av tvekan, ja varför kan vi inte det egentligen...

Men inte denna gången.. Än så länge lojal...

Andens väg


Hjalmar Ekstöm (1885-1962) är en ny och mycket läsvärd bekantskap. Följande utdrag är från ett brev återgivet i "Den stilla kammaren" utgiven av Artos.

"Tron bekymrar sig inte för något, tron är den stora självklarheten, som inte räknar med något annat än det som dag för dag gives. [..]

Att vandra bekymmerslöshetens, trons väg, ter sig för oss ofta som ett slags lättsinnighet, så fast sitter vi, trots allt, i världens moral, just den moral som Jesus angriper med så starka ord, fariseernas moral. Men i grunden finns det ingen annan väg, inte ens för fariseerna. Det är frihetens väg det här är fråga om, nådens väg, det ursprungliga barnets väg, Andens väg.
[..]

Barnets lydnad består i att vara barn, alltså i att inte bekymra sig för något, i att inte prestera något, bara låta sig dragas av Kristus, som är dess fader och har fött det till sin himmelska natur. (Joh 1:12, 13)"

tisdag 5 augusti 2008

Vad är ett helgon?


Vad är ett helgon?

Frågan har kommit upp. Wikipedia definierar:

Helgon betecknar en avliden person som av katolska eller ortodoxa kyrkan anses ha levt i särskilt djup gudsgemenskap och efter olika prövningar av instanser i dessa kyrkors hierarki kanoniserats.

New Advent ger en lite annorlunda definition:

The communion of saints is the spiritual solidarity which binds together the faithful on earth, the souls in purgatory, and the saints in heaven in the organic unity of the same mystical body under Christ its head, and in a constant interchange of supernatural offices.

The participants in that solidarity are called saints by reason of their destination and of their partaking of the fruits of the Redemption (1 Corinthians 1:2 — Greek Text). The damned are thus excluded from the communion of saints. The living, even if they do not belong to the body of the true Church, share in it according to the measure of their union with Christ and with the soul of the Church.

Denna definition knyter an till vad jag tidigare skrivit om i inlägget om kyrkan. Alltså ett helgon är en av de heliga, lemmarna i kyrkan som metafysisk gemenskap.

I katolska kyrkans katekes kan vi läsa:

De vittnen som har gått före oss in i Guds rike och särskilt dem som kyrkan erkänner som ”helgon”, är delaktiga av bönens levande tradition genom sitt förebildliga liv, sina efterlämnade skrifter och sin bön i dag. De skådar Gud, lovprisar honom och upphör inte att bära omsorg om dem som är kvar på jorden. När de gick in i sin Mästares ”glädje”, blev de ”anförtrodda mycket”. Genom sina förböner utför de sin största uppgift i Guds plan.


En enkel definition är ju att ett helgon är den som katolska eller ortodoxa kyrkan förklarar vara ett helgon. Men detta kan inte vara ordets egentliga mening. Som vanligt har vi ett ord som måste fyllas med mening. Jag tänker försöka ge en lite mer teknisk definition som lite kräver att vi börjar i det vanliga livet. Håller du inte med är jag öppen för diskussion.

Vi lever våra liv i all ofullkomlighet. Vi försöker och stretar på och lever våra liv. Ibland har vi en känsla av att Herren är med oss. Förutom att vi kanske går i kyrkan, ber någon gång ibland, och till och med läser bibeln, (och kanske låter bli att dricka alkohol, eller använda preventivmedel, vi kanske till och med jobbar i en kyrka eller vad du vill) är det inte mycket som skiljer våra liv från världen. Vi jagar på och lyckas olika väl. Vi är hänvisade till en yttre lag, hänvisade till personer som medierar frälsningen till oss i form av teologer och liturger. Bönen är avgränsad i tid och rum och använder oftast ord.
Den fullkomlighet vi kommer uppnå kommer ges oss som en gåva vid livets slut.

Detta liv, denna tillvaro är något som Guds lilla röst i hjärtat kallar oss ifrån, ett uppbrott - kallelsen att dö och uppstå med honom redan här i tiden, som aposteln uttrycker det:

Vad innebär nu detta? Skall vi stanna kvar i synden för att nåden skall bli större? Naturligtvis inte. Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den? Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. (Rom 6:1-8)

När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. (Rom 6:10-12)

Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten - jag väljer en mänsklig bild med tanke på er mänskliga otillräcklighet. Ty liksom ni gjorde era lemmar till slavar åt orenheten och laglösheten och blev laglösa skall ni nu göra dem till slavar åt rättfärdigheten och bli heliga. (Rom 6:17-9)

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. (Gal 2:19-20)

Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda. (Kol 2:6-7)

Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom. Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi. Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det. Men nu måste också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet. Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom. (Kol 3:1-17)

Denna död är inte bara ren symbolik även om man inte fysiskt dör med Jesus. Ren symbolik är det när det bara blir lek med ord, när denna sanning inte ger konsekvenser. Som det när man säger att det är något som hänt redan trots att alla som hör det inte märker det. Denna död är i allra högsta grad förnimbar och är inget som händer utan att det händer, vilket ofta är den Lutherska utläggningen (dopet är väl en tydlig jämförelse, du är döpt, det innebär inget i verkligheten och förpliktigar intet, som att säga till någon att han egentligen är glad när han här ledsen).

Denna död är egenviljans död, att avstå sin vilja för att kunna lyssna till den lilla Guds rösten som är vår innersta identitet för att bli vad vi är skapade till, vårat lilla sätt att vara fullkomliga. Denna röst är lagen i våra hjärtan. (Först?) när vi har den kan vi följa nådens lag. Här har vi Herrens frid, fullt förnimbar och här så omstöper, fullkomnar, också den Högste vår själ (också det en förnimbar process). Denna död innebär alltså att man lever på himlens villkor redan på jorden. Då man lever i Kristus gör man Kristi gärningar och bekänner alla avsteg från det som synd. Då det är Kristi gärningar är det kärleken till alla, fiender som vänner, som gäller, och Kristus är aldrig jämlik, han ödmjukar och underordnar sig. Detta får till konsekvens att vi är bortom tävlan, status och regler. Vi lever i världen, men fria, inte beroende av gratifikation av världen.

Jag skulle säga att helgon i tiden är de som är just döda för världen och redan gestaltar himmelriket här och nu. Helig betyder ju just avskild för Gud. Den gloria helgonen ofta avtecknas med är en bild för den frid och himmelsdoft de sprider kring sig. Då Gud bor i deras hjärtan är allt de gör bön, och liturgi så väl som sakrament blir bekräftelse på det som de redan vet - att Gud är med dem.

Karismer och kraftgärningar är att se som gåvor från Gud i enlighet med den tradition som den helige verkar inom. Karismer är dock inte förbehållna enbart helgonen. Katolska kyrkans krav på två under ter sig enligt denna definition alltså märkligt.

Även om redan Johannes av Korset påtalar att endast ett fåtal kallas (eller hörsammar kallelsen) in i den mörka natten så är jag beredd att hålla med Benedikt XVI:

- Helgonen är inte människor som aldrig gjorde misstag eller aldrig syndade, utan de ångrade sig och försonades, säger Benedikt XVI.

[...]

Påven förklarade, att Paulus ibland hade konfrontationer med dem, åtminstone med Barnabas, på grund av olika meningar i speciella frågor. "Därför finns det även bland helgonen motsättningar, oenighet och kontroverser. Och detta är mycket tröstande för mig, eftersom vi ser att helgonen inte har "fallit från himlen", sade den Helige Fadern."De är människor lika oss, med komplicerade problem. Heligheten består inte i att man inte gör misstag eller aldrig syndar", fortsatte Benedikt XVI. Heligheten växer med förmågan till omvändelse, ånger, villighet att börja om och framför allt med förmågan till försoning och förlåtelse.
"Och vi kan alla lära oss denna väg till helighet."

Det är ju inte prestationen utan överlåtenheten som är intressant. Uppfyllelsen av denna kallelse är inte en förutsättning för det eviga livet, det är ett erbjudande att börja leva redan här.

Den ende som faktiskt fått ett löfte om evigt liv är rövaren på korset. Detta får vi aldrig glömma. Men visst är det spännande att det är en syndare som är korsfäst med Kristus som får detta löfte...

lördag 2 augusti 2008

Humor på stan

Vissa skyltar är faktiskt ganska roliga. Detta på en lapp på en biograftoalett idag (såg Mamma Mia, inget vidare faktiskt):

Personer med portionssnus i urinen ombedes kontakta läkare..