torsdag 31 juli 2008

Brain freeze!


Jag sitter och diskuterar "brain freeze" med min bror. Vi båda har starka minnen av det som barn, men jag kan inte minnas hjärnfrossa i vuxen ålder. Experimentlustan fick oss att göra milkshake och dricka den snabbt med sugrör, men ingen av oss lyckades. Vi har en hypotes att det är vanligare som barn.

Någon som har erfarenheter att dela med sig av?

Att ingenting vilja


Det slår mig - jag vill inte kräva förändring av någon, bara låta folk vara, samtidigt som jag önskar fullkomlighet åt mina syskon.
Jag vill inte sträva mot det som sker, bara låta mig föras dit vinden far, samtidigt som jag önskar bergfasthet i Kristus och total hängivenhet i min tjänst.

Den som har Gud kan ingenting sakna.

Kärlek är lika ofta uppfordrande som omhändertagande. Kärlek, för den som inte känner den kan lätt misstolkas, istället lyfts flatheten upp.

Filmtips - Barnhemmet


Spansk skräck håller alltid hög klass och Barnhemmet är inget undantag. Denna saga rör sig vackert mellan verklighet och mardröm och av någon anlednings skall filmens huvudroll, Laura, alltid in i de mörkaste, trångaste utrymmena. Skräcken har ett långsammare tempo än vad många Hollywoodproduktioner har och blir mer av en obehaglig stämning. Filmen har dock inget lågt tempo och håller riktigt hög kvalitet igenom hela de 1:45 som filmen håller på. Filmen är producerad av Guillermo del Toro som låg bakom Pans Labyrint för något år sedan..

Starkt rekommenderad för den som vill sitta på nålar en stund av sin sommar.. :)

tisdag 29 juli 2008

Tankar från denna och förra resan.


Ja, det skall ju stå klart för alla att jag inte är någon stjärna på detta område, men kanske kan det väcka lite tankar. Texterna är i kronologisk ordning så att en eventuell process går att följa och är ganska oredigerade till sin natur (dvs. högt och lågt är blandat)..

Det är liksom inte läge för självkritik om jag vill lämna något ifrån mig alls...

En del från 07 är redan publicerat i bloggen...

Taizé 08
Taizé 07

Taizé - liten sammanfattning..


Ok, nu har han svamlat tillräckligt.



Denna plats Taizé - vad är det?

Det börjar med Roger Schultz en schweizisk teolog som under andra världskriget kommer till den lilla byn Taizé han upplever där ett tilltal i att en kvinna säger stanna och be med oss. Roger stannar och gömmer flyktingar. 1942 måste han lämna byn pga att situationen blivit osäker för honom men 44 återvänder han med tre bröder, 49 är de sju som avlägger löften och kommuniteten är startad.

Rogers vision som kommuniteten bygger på är försoning. Kommuniteten är ekumenisk, det är en växande kommunitet som idag har över hundra bröder.

På wikipedia läser vi:

Vid Johannes Paulus II:s begravning tog broder Roger emot nattvarden av den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger, fastän han var protestant. Detta gav upphov till spekulationer över hela världen; somliga ville se det som att kyrkorna tog ett steg närmre varandra. Detta kommenterades i juli 2005 av Vatikanens talesman Joaquin Navarro Valls som hävdade att broder Roger befunnit sig i kön till nattvardsbordet av misstag, och att denne inte var av åsikten att nattvard borde kunna tas över samfundsgränserna även om han delade katolska kyrkans syn på nattvarden i sig.

Yeah right.. Fight the power, säger jag bara... ;)

Frére Roger blev 2005 mördad (jag fick reda på det dagen jag anlände Santiago de Compostela) under en bön av en sinnessjuk rumänsk kvinna. Som ett tecken på den frid som finns på platsen så togs medan kroppen fördes ut, sången upp och bönen fortsatte.. Roger ligger nu begravd i den lilla byn i en grav med ett så oansenligt litet träkors, så helt överöst med blommor att jag blir helt rörd.

Även om kommuniteten inte hade för avsikt att bli något annat än en kommunitet började det under 70-talet komma ungdomar dit. Detta har växt till en jätteorganisation där ungdomar från hela världen, flera tusen i veckan under sommaren, kommer dit. Det fantastiska: det finns inte en enda anställd, men det finns en tydlig struktur där det inte görs någon skillnad på person - alla får chansen och trots att nog ingen åkte dit för att jobba så fungerar allt otroligt smärtfritt.

Jobba ja. Taizé är inte en plats, det är en gemenskap. Åker man dit förväntas man vara med och delta i arbete, böner och bibelstudium. Mitt arbete i år var osedvanligt soft. Jag skulle hålla ordning nere vid ett litet naturområde avsett för meditiation som heter St. Stefanskällan (Source de st. Etienne). För en man, ett par år äldre än de flest och som kan uppbåda en viss pondus, samt med mycket övning på att se bestämd ut tyst (har jobbat på bibliotek) var det mest att ligga i solen och läsa de två timmarna per dag...

Annars följer dagen en rytm.
07.30 Katolsk mässa för den som vill. Kommuniteten har från JP2 godkännande att fira mässa tillsammans med protestanter och andra så alla är välkomna. Alla katolska präster på plats som vill är med och celebrerar. Mina veckor där var det typ 20 präster var av minst 10 från Polen varje morgon. Jätteheligt blev det... :)
8:15 Morgonbön - Bönerna bygger på taizésånger, korta bibelläsningar som får tala för sig själv och tystnad. Som överallt i Taizé så sitter man hårt. I kyrkan är det golvet som gäller, annars finns det låga träbänkar.
Frukost - maten har tycker jag oförskämt dåligt rykte men den är enkel. Sedan kostar det också c:a 50 euro för mat och logi en vecka..
10 Bibelintroduktion - ett tema följs genom hela veckan. För min grupp höll Frére Hector ett helt strålande bibelstudium kring uppenbarelsebokens tre första kapitel. Jag får nog anledning att komma tillbaka hit. Efter detta, gruppdiskussioner. Jag hade turen att hamna i en bra grupp där vi fick till en del diskussioner. Fyra engelsmän i gruppen hjälpte möjligheterna till samspel. Alla litauer och polacker är ännu inte så duktiga på engelska, även om mycket har hänt sedan första gången jag var där...
12:30 bön i kyrkan enl ovan.
Lunch enl ovan.
Då jag arbetade mellan 17-19 hade jag sedan ett långt pass ledigt, då man kunde softa, läsa, be, ta en öl eller sitta och prata med någon. Vad som än faller på. Andra hade körövning eller arbetspass. Å andra sidan missade jag workshops (endagsteman vid 17.45 om ikoner, äktenskap etc.) och eftermiddagsteet.
19 Middag.
20.30 Bön - sedan tystnad utom nere vid Oyak som är platsen där de har lite servering av lite öl, vin och enkel barmat. På kvällen kommer alla gitarrkillar och allsköns autodidakta gycklare fram ur sina hålor (och en fransk scout med mustasch och blockflöjt :whoco5:)

Och så om igen...

Vid fredagsbönen så avslutas bönen med en möjlighet att gå fram och be inför korset och på lördagen firas uppståndelsenatten med ljuständning.

Söndagen mässa vid 10..

Min andra vecka var jag i tystnad. Då bor man nere i byn i ett hus med alla andra som är i tystnad (vi var c:a 30). Man har eget rum, deltar i bönerna och får lyssna på ett bibelstudium som väl lite mer handlar om den egna andliga vägen. Samt att man får möjlighet att samtala med en av bröderna en gång om dagen.

Det är givetvis svårt att ge någon allmängiltig beskrivning av en sådan resa då den i första hand är en inre resa...

måndag 28 juli 2008

Mitt hopp...


Hemma igen.

Skönt, men också lite skrämmande, allt är väldigt lika, allt är också väldigt olika. Ni förstår, en stark känsla av förvissning har infunnit sig. Det är sant, och inte bara det, Herren önskar att ta mig i bruk. (Vänta nu, kan jag skriva en sådan sak - går min tanke - och det är just detta som visar poängen, jag är beredd att leva i den tron, i det hoppet).

Detta förändrar dock en hel del saker. Under mina dagar behöver jag inte längre oroa mig över vad jag vill göra eller bli. Nu handlar det om att följa. Jag behöver inte fundera över andras Gudsrelation, detta är mitt hopp, det är jag som behöver förbli i Gud (och Han känns sjukt nära, jag kan liksom känna själsrörelsen). Jag behöver inte oroa mig över vad andra gör, kraven ställs på mig.


Efterföljelse... Dags att bli liten, dags att bli ödmjuk...


(Jag har skrivit ganska mycket under resan, jag skall försöka renskriva detta och lägga ut det innan nästa semesterupptåg.)

lördag 26 juli 2008

Ned fran berget..

Halla.



Min ledsagande broder tyckte att jag skulle bryta min tystnad och kaka glass idag istallet. Det ar nog ganska klokt. Jag tar tillfallet i akt och bloggar lite..

Det ar mycket att skriva om vilket jag far komma tillbaka till nar jag kommer till Sverige (svenska bokstaver och mojligheten att fixa med bilder hjalper upplevelsen). Far tacka for alla kommentarer, vilka jag last men inte svarat pa.

Det finns saker som jag saknar (ex. bloggande och att jag har en liten craving for cheeseburgare for tillfallet). Men prata saknar jag inte sarskilt. Speciellt allt tomsnack. Det ar skont att vara tyst. Nu kanns det lite som Elia pa berget Horeb. Efter motet med Gud och med det tysta suset i hjartat ar jag pa vag ned for berget ut i samhallet igen - med en stark forvissning om att Herren lever och verkar. Sa - hall i hatten.. :)

lördag 19 juli 2008

Imorgon tystnad

Hej vanner.

Imorgon borjar den stora tystnaden. Bara en vecka, men dock. Det ar markligt. Jag har de senaste dagarna langtat efter denna tystnad. Det kanns som att det finns mycket att skriva om men det far vi ta nar jag kommer hem.

Det kanns som en sa stor forman. Detta enkla som pga kyrkans professionalisering kostar tusentals kronor i sverige - Gratis!

Nu..

Den stora sabbatsvilan.. :)

onsdag 16 juli 2008

Kort halsning!

En kort halsning fran Taize. Det ar en stor nad att fa agna sig at bon tre ganger om dagen. Det ar inte utan att man kanner sig lite gammal, de flesta ar mellan 17 och typ 22. Men det har varit valsignade dagar hittills. Jag har samtalat med den svenske brodern Johan och saker som varit dunkla har fatt nytt ljus over sig..

(Bilder verkar bli svart..)



Tanke innan middagsbonen idag:




"Vid den punkt man erkanner varden storre an de materiella blir livet
en fraga om att valja sina principer. Nar man gjort det handlar det om att lata
dessa principer, dessa ord, klinga sa klart som mojligt. Att agera utifran dessa
principer, lata sitt liv bli dessa principer - allt annat ar dumhet!


Vad bar ett varde? Bortom det materiella och makten finns dygderna.
Tron pa karleken, ridderligheten, troheten, hoppfullheten, odmjukheten, osv. -
ar en trosbekannelse i sig!"

lördag 12 juli 2008

Semester


Idag börjar semestern och det bär av mot Taizé. 11:40 går mitt tåg. Sedan: över 24h resa med buss, men jag känner mig ganska urlakad så jag borde kunna somna.. Två veckor som sagt, så bloggaktiviteten kommer vara låg (det är kanske inte troligt att jag kommer kunna hålla mig helt). Under tiden får jag uppmana er allihop att njuta av sommaren!

En sista tanke:

Hur kan fullkomligheten någonsin ha sin grund i något annat än den Fullkomlige?

Därav ensamheten, därav utvaldheten.

Kristus är vår enda grund och enda möjlighet*.


Som en motkultur i världen, inte av den, ty riket är inte av denna värld.

Hur kan man då aspirera på fullkomlighet?

Och hur kan man göra något annat? Världen måste få se för att tro.

* Som individer och som kyrka, enheten en del därav.

Och, ett citat.

Attar låter Djunaid Bagh-dadi tala i Baron Hermelins översättning:
Han sade: "Hellre jag umgås med en dålig karl af muntert lynne än med en sur och trumpen helig läsare af Guds, Den Högstes Ord."

Och, lite hälsningar:

Sleepaz: Tack för igår! Det är så upplyftande att träffa folk som brinner.

Tubbo: Gå i frid! Du vet var jag finns.. :)

Alla: Herrens frid och rika välsignelse!

torsdag 10 juli 2008

RKK


Det finns många härliga konspirationsteoretiker ut in den stora världen. En särskild typ verkar frodas bland evangelikaler - de som ser romersk-katolska kyrkan som den stora skökan.

Bertil Lundberg har gjort ett gediget arbete på sin hemsida, Tidens tecken, där man hittar...

"[..] profetior och information i blandade ämnen som Katolska kyrkan, Islam och Koranen, Svenska kyrkan, äktenskapsfrågan, Jesusdebatten, Israel, Irakkonflikten, EU, Ryssland, kommunism, Gud gör under, homosexualitet, abortproblematiken, UFO, demoner, böcker, Ekumenik, Brommadialogen, bön, den muslimska förföljelsen av kristna, karikatyrteckningarna m.m."

För den som har tid är det, hrm, informativt.

Länk: här.

Idolsverige och snabbkaffe


Vad är det som får totalt omusikaliska människor att söka in till ett program som idol. Sedan stå där och sjunga, falskt och ur takt, utan sångteknik. Givetvis blir de sågade vid fotknölarna blir ledsna osv. Men i många fall är det uppenbart att de trodde att de kunde.

Någon sorts bild av att man bara kan. Samma sak gäller dagens konfirmander, de skall uppträda, bara ställa sig och sjunga en ballad. "Det gäller att hitta sin talang", "alla är unika på sitt lilla vis" - är det överbetoningen av generna? Direkt behovstillfredsställelse, annars är det inget värt. Som i relationer, får jag inte ut något nu, känns det inte rätt, så är det inte bra. Resultat utan övning - ett snabbkaffesamhälle.

I kyrkan tar detta sig uttryck som en "som om"-kristendom. Man har en kväll där man får testa på att meditera, en dag där man får testa på hur det är att pilgrimsvandra (c:a en mil med fika och ledare som inte heller har vandrat), vi firar liturgi som om det var påsknatt, vi testar på att be.. Allt blir kuriositet ingenting blir äkta.

Och hur långt är inte detta från Kyrkans andliga erfarenhet som säger att det är tålamod och tillit som är det viktiga. Det är den långsamma vandringen som leder fram. Punktinsatsen oftast irrelevant.

onsdag 9 juli 2008

Förlorad dag


En dag utan att jag har både dansat och gråtit är en förlorad dag!

Idealismens guerillakrigare (Film: Prins Caspian)


C.S. Lewis är en teolog av rang. Detta visar t.ex. den nya narniafilmen, Prins Caspian. Boken fick jag nog fått läst för mig när jag var liten, och nu kan jag ju säga att jag sett filmen..


Symboliken troligtvis bortkastad på många av tittarna, men hos mig väcker den mycket tankar. Då den förra filmen fokuserar det stora mysteriet med försoningen är Prins Caspian en berättelse om vår samtid. Kultur möter natur, upplysta Telmarier skall göra den vilda skogen till åkermark och utrota allt förnuftsvidrigt. Två borgar, ett babelstorn där rädsla är det som driver saker, och en gravkammare, platsen där försoningen utspelade sig.


Kriget där emellan hade kunnat vara en beskrivning av Lewis apologetiska gärning. Ungdomarna, vilkas personligheter vi känner igen både i kall och personer omkring oss, förmedlar lärdomar. Strid behöver rustas till, för vår fiende kommer inte att nöja sig med nuvarande dödläge. Narnierna beväpnar sig från Telmariernas arsenal. Parallellen till kyrkofädernas användning av den dåvarande filosofin under bilden av Israels folk som drog ut ur Egypten med deras skatter, är slående.


Peter (namnet knappast en slump) som den högst bland likar, modig och stolt slår, trots rösterna som höjs däremot, till mot Telmariernas kärna, och blir ohjälpligt nedgjord. Inte för att den militära makten kanske nödvändigtvis är sämre utan för att Peter tänker som och blir som en av Telmarierna.


Lucy är Peters motpol - fullkomligt förnuftsvidrigt och naivt tillitsfull. Hon är den enda som räknar med Aslans aktivitet, trots att han verkar så långt borta. Edmund "den rättrådige", har sedan sitt fall urskiljningen på plats (är det en slump att det är han som öppnar vägen in i Telmariernas borg genom dess högsta torn - C.S. Lewis var själv akademiker på högsta nivå), han vet av erfarenhet att Lucy brukar ha rätt... Den tillitsfulla och den insiktsfulla, som älskar Narnia mer än den vanliga världen, och som framåt slutet sägs och skall få komma tillbaka - tankarna dras till de två framför korset.


Försvaret då? I skogen känner vi stigarna. Försöker vi röja väg, odla upp, ruta in, så dör den skog som rymmer livet. Det är i skogarna som vi måste kämpa - som idealismens guerillakrigare...

Edit: Lustigt nog har jag som JohannaG påpekar tagit med detaljer som avviker från boken.. Jag står nog likväl för min tolkning (av filmen då)..

(För något mer matnyttigt, läs Cutsingers artikel som länkas ovan..)

måndag 7 juli 2008

söndag 6 juli 2008

Men störst av allt..


I tron -


hopp om kärleken




I hoppet -


kärlek till tron



I kärleken -


tro och hopp

Inga händer utom dina.. (Kristi förklarings dag)


Kristus förklarad är temat för dagen, epifania på tok för sent. En aspekt av detta är den som Theresa av Ávila håller fram i sin dikt You are Christ's Hands vilken jag bara hittat på engelska.



Christ has no body now on earth but yours,

no hands but yours,

no feet but yours,

Yours are the eyes through which to look out

Christ's compassion to the world

Yours are the feet with which he is to go about doing good;
Yours are the hands with which he is to bless men now.



Inga händer utom dina, skall för övrigt stå på väggen i en sönderbombad kyrka i Tyskland där kristusstatyn av chockvågorna blivit av med sina händer, på tal om slumpmässig symbolik..

lördag 5 juli 2008

Sommar...


Idag har jag varit med mina föräldrar ut på deras sommarstuga. Med en liten eka kommer man ut till små öar där det kan se ut som ovan. Man kan ju försöka säga något klok men det känns bara fånigt. Ibland kanske man bara skall njuta. :)
Jo en sak. Jag hade med mig en utskriven kopia av Mystikens språk av en viss bloggbekant..
Min tanke - mystiken verbaliseras på väg upp eller ner för berget.

fredag 4 juli 2008

Den tunna hinnan


En balansgång man har att förhålla sig till som kristen är den mellan ödmjukhet och underordnande, och, mellan upprättande och undervisande. Tamheten, moralismen och sekterismen känner vi alla allt för väl. Upprättelsen - att driva ut månglarna ur templet - att mana till omvändelse, föds av affekten aggression. Aggression kan användas på två sätt, att försvara människans psykiska och fysiska gränser - även ett lugnt tillrättavisande är egentligen en aggression, men den kan också användas för att kontrollera sin omgivning. Skall jag försöka se på vad som är en sund aggression så är den det fram till kroppens och psykets gräns. Trygghet handlar i mångt och mycket om att tåla kränkningar, Jesus är ju en stor förebild i detta, och i den mån det behövs upprätta sina gränser med bibehållen empati och integrativ position (se nedan).

Det är utifrån detta som man kan säga att människor som är så bräckliga att alla måste anpassa sig efter dem är passivt aggressiva. Ofta blir det också rejäla utbrott när den bräcklige inte får sin vilja igenom.


Skall jag ta Jesus som förebild så är han hård mot de som tror sig vara visa, och evigt kärleksfull mot de brutna. I vår ofullkomlighet är detta dock otroligt svårt. Hur tar man ut sin egen bjälke? Hur vet man att den är ute, vilket är en förutsättning för att kunna hjälpa andra?

Det är en tunn hinna mellan omsorg och kontrollerande aggression - då båda syftar till förändring. Ludvig Igra har skrivit en bok relaterad till ämnet. Han är psykoanalytiker och nedan följer delar ur en recension av hans bok. Recensionen kan läsas i sin helhet här.
"Psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra framför i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet den både hisnande och provocerande tesen att den mänskliga förmågan till såväl omsorg som grymhet egentligen har ett gemensamt ursprung i människans psykiska konstitution. Det är bara en tunn hinna som skiljer de destruktiva och livsbefrämjande möjligheterna inom oss åt. Det motsägelsefulla i den mänskliga existensen, skriver han, hänger samman med en sådan tunn och förtätad hinna inne i själslivets mitt. Utgångspunkten för Ludvig Igras resonemang är den österrikiske psykoanalytikern Melanie Kleins teori om de två positionerna, den schizo-paranoida och den depressiva. De utgör två ursprungliga perspektiv på verkligheten, på hur människan uppfattar sig själv och sin omvärld och som utvecklas redan från födseln. Den depressiva positionen väljer Igra i sin bok att kalla den integrativa positionen. Den schizo-paranoida vill han i stället – när vi träffas för att samtala om boken – benämna den särskiljande positionen. De båda positionerna kan också ses som två förhållningssätt som intimt samspelar inom människan genom hela livet.

I det lilla barnets absoluta värnlöshet är relationen och samspelet med modern i bokstavlig bemärkelse livsviktig. Det handlar om den egna överlevnaden. I den särskiljande positionen är det egenintresset som härskar, menar Ludvig Igra: ”Det fientliga och farliga måste särskiljas från det berikande och goda.” I den integrativa positionen förmår barnet att överskrida egenintresset. Modern får ett egenvärde som barnet förmår känna omsorg om och ansvar för – för hennes egen skull. Det är också nu som barnet börjar förstå, skriver Igra, ”att allt som hålls isär och är åtskilt också hänger samman och bildar en helhet”. Denna förmåga till omsorg och ansvar omfattar även i förlängningen andra människor. Det är också i denna tidiga relation som en etisk strävan formas inom barnet, menar Igra. Han vill till och med pröva tanken att se den integrativa positionen som ”etikens källa”. Det vill säga att den etiska grunden inom oss formas i den strävan efter omsorg och ansvarstagande för en annan människa som inte har något annat syfte än respekten för den andre och den andres okränkbarhet. Men samtidigt inträffar oundvikliga och nödvändiga störningar i denna täta tidiga relation. Det står inte i mänsklig förmåga, skriver Igra, att alltid vara lyhörd och tillgänglig för sitt barn. När barnet känner sig övergivet och avvisat inträffar någonting oåterkalleligt i dess inre. En mörkare symbolisk struktur, skriver Igra, en ficka av potentiell grymhet bildas inne i barnets personlighet. På barnets inre scen träder också det, som han kallar för, den störande Tredje (”fadern” i psykoanalytisk terminologi). En ”främling” med den paradoxala funktionen att både utgöra ett hot och en möjlighet till frigörelse, det vill säga att urskilja sig som egen individ. Om den tidiga relationen är tillräckligt god så orkar barnet härbärgera den osäkerhet det innebär och utveckla omtanke och omsorg om andra. Saknar den tidiga relationen tillräcklig bärighet riskerar barnet att retirera in den särskiljande positionen; den andre blir ett hot, en främling som tränger sig in och förstör och som måste behärskas eller stötas bort.

Detta inre spel
pågår inom oss alla och präglar vår relation till omvärlden. Vår upplevelse av världen och vår egen plats i världen, skriver han, mejslas fram i samspelet mellan dessa båda positioner. Vi bär det med oss genom livet och rör oss alla i en glidande skala mellan dess ytterligheter. Det är också det som gör att vi i en speciell situation förmår behålla vår förmåga till inlevelse och omsorg, medan en annan situation väcker primitiva reaktioner av hat och hämnd. Det går heller aldrig att verkligen förutsäga och veta när det ena övergår i det andra. Eller hur vi själva kommer att reagera och agera. När de yttre förutsättningarna förändras, när det yttre trycket ökar kan det skapa reaktionsmönster – hos oss själva och hos människor i vår omgivning – som vi inte förväntade oss och inte heller var beredda på. Och omvänt; när de moraliska gränserna är tydliga, när det yttre trycket inte är så stort kan den empatiska förmågan och omtanken visa sig där vi inte trodde att den skulle finnas.

Den tunna hinnan
är det gränsområde, menar Ludvig Igra, där människans psykiska tillblivelse oavbrutet äger rum. Man kan föreställa sig hinnan som en dörr, fortsätter han, i gränsområdet mellan det destruktiva och det livsbefrämjande inom oss. Beroende på förutsättningar och egna erfarenheter öppnas den än åt det ena, än åt det andra hållet. Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse, skriver han, att vi nödgas vackla mellan att å ena sidan värna och respektera livet och att å den andra frestas att rikta våld mot livet för att utöva makt över det..."

torsdag 3 juli 2008

Vad skall det bli av mig?


Om jag varit mer ödmjuk

Om jag varit visare

Om jag varit kärleksfull

Om jag varit heligare

Om jag haft dragningskraft

Om jag haft talanger

vad skulle det bli av mig?

onsdag 2 juli 2008

Film - Stalker

Sommaren är repristid. Ett litet inlägg om Tarkovskijs Stalker. Texten är ursprungligen skriven som ett forumsinlägg, jag har försökt att rätta till tonen lite grann..

Har ni inte sett filmen än så kan den rekommenderas. Den har en drömsk estetik och en symbolmättnad som man antingen hatar eller älskar. Tre personer vandrar runt i ett märkligt landskap..

Nedan en tolkning av filmen med vilken jag vill föra fram tesen att filmen beskriver en kristen erfarenhet snarare än att vara science fiction, eller samhällskritik. Eventuellt är det lite obegripligt om man inte sett filmen.. Det är hur som helst fascinerande att en film som denna gjorts i Sovjetunionen.

"Ja, det kanske är något kring att vara troende. Så här tänker jag.

Stalker, en bruten människa har funnit något, en värld bortom det uppenbara, gråa, tunga - en värld man måste vörda och vara försiktig i - Zonen. En sanning som för den vanlige samhällsmedborgaren är både skrämmande och lockande. Hans glädje, hans uppgift i livet, då det inte finns något för honom i den vanliga världen, är att hjälpa folk dit. I filmen hjälper han Författaren och Professorn, två professioner som utvecklar och utmanar den kulturella "sanningen".

"Zonen favoriserar inte de goda eller onda utan de brutna", säger Stalker. Saliga de renhjärtade, de som är fattiga i anden.

Väl inne i zonen har Stalker en väg han följer, allt ser fridfullt ut men vad som helst kan hända om man lämnar de upptrampade vägen. Man kan inte förhasta sig som Författaren (som har en bristande självkontroll), man kan heller inte hålla sig till sargen som Professorn (vars princip är man skall inte göra något som man inte kan göra ogjort - han kan inte ge sig hän).

Längs vägen ligger vapen, kanyler och Författaren och Professorn får lämna ifrån sig spritflaska, vapen och till slut bomben som var gjord för att förstöra källan till all denna själsrörelse - hopp, men också påminnelse om att allt inte är som det borde, allt det gråa inte är.

Rikedom verkar också vara en omöjlighet att hantera i kontakt med zonen, som ett nålsöga..

Längs vägen till målet, som skall ge vad hjärtat längst inne önskar, måste Författaren och Professorn göra upp med sig själva och sin motivation. Författaren ville ha inspiration, ville bli ihågkommen, men hur vet man vad man egentligen vill. Efter hand går det upp för honom att han inte har något att säga, folk skulle glömma honom en dag efter att han dog.
Vetenskapsmannen vill bli känd och berömd, men ju närmare målet han kommer kommer det djupare behovet av att förstöra det man inte har, eller förstår.

Stalker benämns till och med som en Fool for God, en inom ortodoxa kyrkan vördad roll där en person utan hänsyn till vad andra tycker ger sig hän. Han citerar Daniels bok (Mene, mene) och talar i förtäckta ordalag om de två lärjungarna som på vägen möter Jesus efter hans uppståndelse. Sedan har vi det uppenbara, poeten vrider till sig en törnekrona och sätter på huvudet utan att det kommenteras i filmen.

De går båda genom vatten (dop) för att sedan komma till en öken. Som en parallell till Israels uttåg ur Egypten. Uppryckandet - Dopet i röda havet - Övningen i att ta rygg på Gud i öknen och till sist det Heliga landet.

Till slut står de där, framför porten, bakom vilken de kan få vad de djupast önskar. Författaren inser, att utan all hans ångest kommer han inte vara driven att skriva, han kommer inte bli känd. Professorn vågar inte släppa sargen, tänk om alla.., det kommer att bli kaos... Han vill förstöra, det får inte komma i orätta händer. Den sinnessvage Stalker försöker med all sin kraft stoppa vetenskapsmannen, men till slut sjunker han bara ihop i en hög. "Förstör inte vårat hopp, det är allt vi har..." Vetenskapsmannens hjärta bevekas men ingen av de två går in genom dörren. De var inte beredda att göra upp med sig själva, eller lämna sina ryggsäckar.

Väl tillbaka i vardagen är allt grått igen. Stalker är utom sig, han har svårt att tro, han vågar inte hoppas igen. Men hans flicka - för henne har livet färg. Jag kan inte svära på att det är en bibel hon sitter och läser i slutet men boken skulle mycket väl kunna vara det.

Exklusivt kristet, kanske inte? Grundat i andlig erfarenhet, absolut. Filmen hade kunnat handla om mitt andliga sökande."