Benny Hill

Jag läser dagens ledare om Benny Hinn.

Följande är viktigt:

Ulf Ekman har visserligen en viktig poäng när han säger att kyrkan lider av för stor skepsis mot helandeförkunnelse. Men den skepsisen botas inte med att ta hit en person som medverkat till att plantera den.
(..)
Så varför kom då Benny Hinn till Uppsala? Tillförde han något omistligt som inte andra kunde ge och som var värt hans brister? Eller bestod det omistliga helt enkelt i hans förmåga att dra publik? Sådant har hänt förr i kristna konferenser, och inte bara i Uppsala.

Ulf Ekman måste ha insett att det var provocerande att ta hit Benny Hinn. Av uttalanden före konferensen är det också tydligt att han betraktar de invändningar vi angett här som lättviktiga.
Frågan blir då denna: om sådant tolereras hos en huvudtalare i rörelsens viktigaste konferens, tolereras det då också i rörelsen som sådan? Vad betyder det i så fall för omvärldens förtroende för Ulf Ekman och Livets ord?

Sedan kommer det ständiga. Kritiken i sig får inte stå som en relevant kritik utan måste beslöjas med en hållning att svärmeriet kan vara från Gud för någon har ju ändå känt något och upplevt sig helad från något.

Men blev inte människor berörda, då? Det blev de säkert. Hände det inga under? Det kan det mycket väl ha gjort. Var inte Gud där? Det var han säkert, alldeles oavsett vem som talade.

Men ingen människa och ingen församling lever för sig själv. Benny Hinn-debaclet har skadat kristenheten på olika sätt. Det sorgliga är att det var alldeles onödigt.

Slutklämmen är kanske nödvändig för att föregripa de invändningar som annars skulle komma som ett brev på posten och visar på något sätt vilket moment 22 det blir när kritikern blir för skeptisk för att lyssna på. Undertecknad har hört Ekmans predikningar under våren och har uppfattat det som att man spänt de karismatiska musklerna. Vi är inte bara en katolsk och ortodox församling vi har också ett trosrörelsearv och flödar i anden. Helandet är viktigt och nu, som grand finale, kommer den store överkarismatikern från Amerikat. Jag antar att det är så det går när man inte kan skilja mellan andar annat än på det där teatraliska och överspänt andliga sättet.