Tänk vad bra om man lämnat över äktenskapandet till staten och behållit ceremonin/sakramentet. För jag kan inte säga att jag är emot polyamorösa förhållanden. Jag tycker till och med att det är lämpligt att de som tillhör en muslimsk kultur där man levt enligt detta länge tillåts fortsätta göra det. Staten bör helt enkelt inte lägga sig i detta utan anpassa sig efter de samlevnadsformer som uppstår. Jag kan se praktiska problem som med avundsjuka, men det är ju som sagt inte mina problem. Däremot anser jag att kyrkan bör verka för trohet, i alla relationer, och bör påverka samhällsinstitutioner och politik för att dessa i sin tur bör stötta förhållanden. Man bör också stå upp och skapa ett naturligt rum för den tradition av livslånga parrelationer man vårdat i 2000 år.
Den stora striden, om det finns någon kraft kvar, kommer behöva tas när nästa steg, vuxna medlemmar av samma familjs sexuella kärlek, skall göras till ett tecken på Guds. Slippery-slope-argumentation kanske någon säger. Det är inte för att skrämma. Det är bara för att vi skall vara uppmärksamma och redo när det väl händer.
Jag tycker f ö att förslaget till kyrkomötet att skilja på dop och nattvardsbord är fascinerande. Eftersom vi inte vet teologin i Hedenius mening är den inget värd. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen.
14 kommentarer:
Ibland tycker jag det börjar kännas som om Svenska Kyrkans ledning består av ett gäng ungar. Typ den som vågar göra "häftigaste" grejen (i det här fallet det som mest strider mot den kristna läran) blir coolast i gänget. Först könsneutrala äktenskap, och nu är polyamori det mest kontroversiella, vad kommer härnäst? Jag har tyvärr samma pessimistiska framtidssyn som dig i det här fallet.
Nästa grej blir att saktionera bortgiftandet av minderåriga flickor till äldre giftaslystna herrar. Mycket radikalt i dessa dagar!
Jag förstår inte riktigt om det är ironi där i mitten men att han positionerar sig för biskop, det håller jag med om. Är väl varför den bloggen kom till en gång i tiden. Missa inte ett nytt inlägg av en prästkandidat i det som nu är tredje inlägget ovanifrån. Snygg positionering :)
Nej, jag är inte ironisk i mitten.
Vad är då trohet?
Med trohet menar jag att förhållandens livslängd, framför allt när det finns barn med i bilden. Sätt att göra detta på är dels genom stöd, i t.ex. familjerådgivningens form, men också genom att skapa en kultur där det inte är något konstigt att hålla ihop.
Kvantitet är viktigare än kvalitet alltså?
Nej, kvalitet är givetvis överordnat, det är väl hela min poäng. Kan man hjälpa människor till kvalitet blir förhoppningsvis kvantiteten lägre. Är man i ett ruttet förhållande gör man väl bäst i att avsluta det, men inför det är man inte heller bara passiv. Det finns faktorer som påverkar förhållandets kvalitet i positiv och negativ mening.
Men att blanda in flera personer i en erotisk relation tror du inte gör kvaliteten lägre då? Det är bara hur man hanterar det som är problemet/lösningen?
Jag finner det alltid lika roande med kristna som inte kan sin historia - eller ens sin bibel.
Polygami/polyamori (kärt barn har många namn) finns i allra högsta grad i bibeln, i olika varianter. Väldigt gudstrogna kungar och kämpar som har flera hustrur, självaste Abraham som tar sig en pingla (som iofs sedemera kickas ut, men så var Abraham som han var) etc.
Vad gäller att kristendomen skulle stå för 2000 år av trohet och äktenskap, så är det kanske den största bevis på okunskap man kan ha som modern kristen. Den tidiga kyrkan befattade sig inte med äktenskap överhuvudtaget, då det var ett världsligt fenomen, och inget som de andliga kristna ville veta av. Faktum är att många helt avstod, eftersom Paulus mycket tydligt sagt att det är ganska svagt att gifta sig, men att det är bättre än att leva i otukt. Men bäst (och heligast) är man om man lever i celibat och avhållsamhet, något som Augustinus (om minnet inte sviker) hejade på ganska rejällt, när han hävdade att "kristna biskopar bara ska få ha en (sic!) hustru". Andra verkar alltså få ha tagit sig flera; kyrkan brydde sig inte nämnvärt om sådant.
Kyrkan började först lägga sig i äktenskap, och skapa en tradition kring det, när äktenskap blev en maktfaktor i Europa, och kyrkan börjat intressera sig för värdslig makt. Det var helt enkelt en vändning FRÅN det kristna ursprunget MOT en profan, makthungrig kyrka som ledde till att man började intressera sig för vigslar. Det är en tradition som kanske är något äldre än tusen år, och som alltså är skapad på väldigt lös kristen basis.
Men precis då som nu handlar det om makt, och om normer. Jag förstår inte varför någon kristen behöver oroa sig för vem som gifter sig med vem, eller vilka med vilka, om det sker i statlig regi. Om vissa präster vill stödja det, fine. NI måste inte göra det. Precis som jag inte måste stödja er för att ni ska ha er rätt att tro, dyrka och leva som ni behagar. Eller hur?
Excelsis, jag är nyfiken på vad du anser om familjer med många barn. Tror du att kvaliteten också där går ner pga kvantiteten? Eller om man har många vänner, eller släktingar? Blir relationerna med dem sämre, än om man har ett barn, en vän, en släkting?
@Excelsis
Jag är ledsen, jag förstod inte hur du definierade trohet. Har någon mening försvunnit? Eller är trohet=förhållandets livslängd?
Jag har varit på bröllop och vilat upp mig från detsamma. Jag får be om ursäkt att responsen dröjt.
Maja: Jag tror absolut att det blir mängder med problem, kvaliteten en av dem, i en erotisk relation med fler än en. Jag vet bara inte om jag tycker att lagstiftaren skall lägga sig i det hela, särskilt inte om nu folk ändå bor i den typen av konstellationer. Det är dock en skillnad mellan vad lagstiftaren säger, vad Kyrkan förespråkar och den verklighet som Kyrkan måste förhålla sig till. Man behöver inte gå till att det är en gudagiven lag att leva tvåsamt, det är en erfarenhet att där mår människor i allmänhet bäst och det finns drifter som vill annat än det större goda och som människan kan behöva hjälp att kontrollera.
Dorian: Celibatet är något som inte får samma plats i dagens kyrka som det hade i Jesu och Pauli undervisning. Att Paulus likväl talar om äktenskapet och att detta var underförstått i en judisk kontext visar att det visst var en del av den tidiga kyrkan. Äktenskapets former har sedan dess ändrats (artikeln i tidskriften NOD http://www.orebromissionsskola.se/download.do?ug=Administrator&f=Nod4-08.pdf skriven av Rubensson är en bra genomgång om detta.)
Om det var Paulus undervisning till sin tid eller ifall vi egentligen bör ha en äktenskapssyn som den senantika judiska är ju sedan en fråga för di lärde.
I övrigt delar jag din åsikt. Lagen kan inte vara specialskriven för kristna, men måste vara möjlig att kombinera med ett traditionellt sätt att leva. Kyrkan organiserar kristna, men är också en kultur, varför man, enligt min mening, bör föra fram den vishet man fått förmedlad till sig. Del av denna är att det monogama äktenskapet är i linje med det som är nedlagt i människan och inte något godtyckligt kulturellt (att nästan alla folk bildar monogama par kan vara tecken på detta), om än inte med samma självklarhet som hos vissa djur. Den som uppbär en norm har givetvis också ett ansvar för dem som faller utanför normen. Så måste man ge en plats för dem som inte kan upprätthålla ett förhållande, likaväl som den som väljer att leva med flera. Det måste vara möjligt att upprätthålla en norm, ett ideal, som inte innefattar alla och som inte alla kan nå upp till.
Tvåsamheten är i första hand ställd gentemot tvåsamhet med gästspel. En relation mellan flera där alla är med på noterna är väl förmodligen mindre problematisk och det är inte ett jätteproblem för mig, teologiskt, eller på något annat sätt. Avseende barnen tror jag att det blir annorlunda. Barnen har du inte en erotisk relation till (förhoppningsvis). De är långt in i löken men inte längst in. Den typ av idealintimitet som bör vara förknippad med sexualitet har du kanske inte med någon så, eventuellt blir det ingen skillnad jämfört med din livspartner/spermadonator/vad du vill. Kanske går det att klämma in tre i det innersta och alla gå i takt, det vet jag inget om.
Anonym: Att vara dig trogen.. Det ligger mycket i det. Det är att ta ansvar för sin del i att vara ett. Att inte försvinna iväg, men också att uppfylla "sin plikt", i framför allt känslomässig meningen. Att vara lojal. Jag tror det krävs lite mer funderande på detta. Jag tror jag återkommer.
Jag antog att diskussionen handlade om kyrkan och inte lagstiftning. Det är sällan lagstiftning är hela lösningen på moraliska frågor. Jag undrade vad du menade att KYRKAN skulle förespråka och jag uppfattar det som att du menar att det är inte ditt (eller kyrkans) problem vad folk gör bakom lyckta dörrar, ungefär. Men så säger inte Kristus. Han lägger sig i folks angelägenheter. Med risk att låta mer än lovligt dryg tror jag att det inte är mer funderande, som du skriver, som krävs utan mer och en annan erfarenhet.
Skicka en kommentar