Juletid

Svensson är lite rädd för det där med julen. Innebär mitt staplande av kött och rödbetssallad i munnen att jag är kristen, sådär omedvetet. Men experterna (tm) kommer till räddningen. Annandag har ingenting med jul att göra, julen är inte ens rätt datum för Jesu födelsedag, osv. Så fint. För alternativet, att man skulle fira en kristen högtid med tomtar och sliskiga sånger av Nicklas Strömstedt et.al., vore fruktansvärt.

Kristendomen, som vi alla vet, är skämmig.

I medieflödet

Kvinnans rätt till sin egen kropp. Annat är högerkristna tokargument. Så enkelt kan man lösa en till synes komplex fråga.

Filmer skildrar till större delen manliga öden och detta är ett problem, fler filmer borde göras om undersköterskor. Då kan vi demokratiskt täcka in alla yrken och räkna så att högarna blir rättvist lika stora. Då kan vi ha ett pedagogiskt (von oben-instrumentellt) perspektiv på konsten, några övriga värden står ej att finna. Vilka filmer som folk vill se är av underordnat intresse, när staten handlar upp film är det visionen (det könslösa samhället) och rättvisan som är det viktiga. Så kan det också vara när finansieringen inte har med brukandet att göra.

Det är också en banalisering av den mänskliga psykologin, det finns två drivkrafter: den patriarkala förtryckarhållningen, vill man understödja den gör man en film om en man, eller en kvinna som är ett sexuellt objekt/subjekt, och den emancipatoriskt upplysta, där man gör en film om hur onda män är, eller någon cross-gender mexikanska eller dylikt, inga andra drivkrafter finns. Filmer konsumeras också i denna dikotomi, konservativt förtryckande eller progressivt.

Kommentarsfältet är härmed öppet för härskartekniker...

Källa Facebook:

Europol's statistics of acts of terror in Europe 2006-2009:

Total number: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)

det goda hjärtats väg

En central del i religionens dragningskraft är den mystika dimensionen i det hela. Känslan av en oändlig intellektuell rymd som man kan kasta sig ned i. Ett vetande som inte så strikt fångas in och låses fast. Principer som liksom kan anas och förstås genom erfarenheten. Som givetvis skall hållas ansvariga och utsättas för de prov hederligheten kräver, men likväl.

När kunskapen blir allt för definierad och låst i ett sant och ett falsk, förlorar det också mycket av sin dragningskraft. Den komplexiteten ter sig skenbar, något som vittnar om dess overklighet, då verklighetens enkelhet är oändligt komplex. Då kan man använda aldrig så många liknelser och pedagogiska bilder. Är det man förmedlar banalt, faller det platt. Paradoxen behövs, skavandet i liknelserna och de många bottnarna.

När man börjat klä av något, när man börjar se dess banalitet sätter en kräkreflex in. För utläggaren förundras inte längre, utan målar gång efter annan sin Gud. Ibland den som är så försynt att han inte finns. Oftare den som piskar oss för att vi inte gör och offrar tillräckligt. Den vars straff skall få oss att älska sanningen. Den som ger oss så mycket gott, att förvalta, å våran räkning, av de stora konstnärerna. Jag antar att det är en kräkning hos Ingemar Bergman som får honom att konstruera den noble lutheranen Vergerus. En kräkning i ett försök att få 1000 goda predikanter att lämna systemet, med deras livsföraktande gift: skulden. Att återigen upprätta kärleken, sanningen och friheten, detta som förvrängts till en kvävande tvångströja.

För detta måste en sanning dö. Måste ovetandet träda in, fascinationen och öppenheten. Måste det goda hjärtat leda vägen.