Filmer skildrar till större delen manliga öden och detta är ett problem, fler filmer borde göras om undersköterskor. Då kan vi demokratiskt täcka in alla yrken och räkna så att högarna blir rättvist lika stora. Då kan vi ha ett pedagogiskt (von oben-instrumentellt) perspektiv på konsten, några övriga värden står ej att finna. Vilka filmer som folk vill se är av underordnat intresse, när staten handlar upp film är det visionen (det könslösa samhället) och rättvisan som är det viktiga. Så kan det också vara när finansieringen inte har med brukandet att göra.
Det är också en banalisering av den mänskliga psykologin, det finns två drivkrafter: den patriarkala förtryckarhållningen, vill man understödja den gör man en film om en man, eller en kvinna som är ett sexuellt objekt/subjekt, och den emancipatoriskt upplysta, där man gör en film om hur onda män är, eller någon cross-gender mexikanska eller dylikt, inga andra drivkrafter finns. Filmer konsumeras också i denna dikotomi, konservativt förtryckande eller progressivt.
Kommentarsfältet är härmed öppet för härskartekniker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar