När kunskapen blir allt för definierad och låst i ett sant och ett falsk, förlorar det också mycket av sin dragningskraft. Den komplexiteten ter sig skenbar, något som vittnar om dess overklighet, då verklighetens enkelhet är oändligt komplex. Då kan man använda aldrig så många liknelser och pedagogiska bilder. Är det man förmedlar banalt, faller det platt. Paradoxen behövs, skavandet i liknelserna och de många bottnarna.
När man börjat klä av något, när man börjar se dess banalitet sätter en kräkreflex in. För utläggaren förundras inte längre, utan målar gång efter annan sin Gud. Ibland den som är så försynt att han inte finns. Oftare den som piskar oss för att vi inte gör och offrar tillräckligt. Den vars straff skall få oss att älska sanningen. Den som ger oss så mycket gott, att förvalta, å våran räkning, av de stora konstnärerna. Jag antar att det är en kräkning hos Ingemar Bergman som får honom att konstruera den noble lutheranen Vergerus. En kräkning i ett försök att få 1000 goda predikanter att lämna systemet, med deras livsföraktande gift: skulden. Att återigen upprätta kärleken, sanningen och friheten, detta som förvrängts till en kvävande tvångströja.
För detta måste en sanning dö. Måste ovetandet träda in, fascinationen och öppenheten. Måste det goda hjärtat leda vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar