Mitt vita hjärta

När nu Sverige börjar vakna ur sin folkhemstörnrosasömn börjar ingen skiljelinjerna inom "högern" bli tydliga. Jag tänker då på socialismens och liberalismens gemensamma historia i den franska revolutionen, med allt vad det innebär av utopisk tänkande, överskattande av människans inneboende godhet osv. Det är sant att man som liberal kan vara det utifrån en mer realistisk människosyn där då liberalismen innebär något form av maktdelning och risk spridning, och det är inte den liberalism jag i första hand menar. Snarare är det den falangen i vilken Bengt Westerberg kan bli årets kvinna. Den falang som utgör någon sorts mittfåra i det politiskt korrekta projektet, och i diverse emancipatoriska revolter. Som i allt väsentligt är mer vänster än höger.

Mitt vita hjärta (den politiska färgen, till skillnad från rött och blått, för att undvika missförstånd) önskar ingen splittring, men ser att den ideologiska konflikten måste hanteras och inte förtigas. Det är förmodligen en vanlig förhoppning när man tillhör minoritetshållningen. Erfarenheten säger att den utsträckta handen inte så ofta tas emot.

Sexualsyn

På flera håll har jag den senaste tiden stött på någon form av motstånd mot RFSL-lobbyns sexualsyn. Det gäller 13-14 åringar som uppmanas ingående beskriva sina sexuella erfarenheter i skrift för en lärare. Det gäller UR:s sexualupplysningsprogram som uppmanat minderåriga att testa på sex. Måhända från stötar och högerkristna, men likväl, när något börjar vokaliseras är det inte långt till det börjar bli talbart, se bara på multikulturalismen, lögnerna om kulturberikandet och förtigandet om invandringen och SD:s insteg i politiken.

Jag vill dra mig till minnes Halal-TV:s utmärkta program om sexualitet där avhållsamhet helt avfärdades som en möjlig väg, ens för mycket unga personer. Etablissemanget tystade den gången den avvikande åsikten och alla myndigheter återgick till opinionsbildandet till förmån för det sexualliberala evangeliet.

Men nu kan det kanske vända. Precis som socialism/kommunism inte är liktydigt med godhet (till +Eva Brunnes förfäran), och liberala och konservativa åsikter återigen inte längre behöver frukta gatans parlament (Ohly har inga egna stormtrupper att tillgå och vänsterextremister hålls turligt nog i schack av ordningsmakten), kanske det till och med snart kan ses som en ok åsikt att trettonåringar är för unga för att ta ansvar för sin sexualitet.

Majoritetshållningen där trettonåringar skall ha sex samtidigt som maktförhållandet måste vara i perfekt balans (en 13-åring och en 15-åring, är det ok? En 16-åring? 20-åring?), samtidigt som man helst inte skall vara förälder förrän 30, är något bisarr. Alla skall ha sex med alla, men nåde den som blir påkommen. Det är ju uppenbarligen ett problem med ungerska och bulgariska lagstiftningar där prostitution, enligt utsago, accepteras med barn under 18.

Abort är såklart en lösning på det konkreta problemet, och den infantilt egoistiska hållningen att ett foster bara är biomassa och att "kvinna har rätt till sin egen kropp" fungerar som utmärkt ansvarsbefrielse.

Man skulle önska att staten slutade med opinionsbildande. Statligt sanktionerade åsikter är något man förväntar sig i Sovjet eller Iran, och får väl ses som en rest av ett folkhemstotalitärt system, som förhoppningsvis kan rensas ut.

Rösten från en representerad.

Närvaroattacker stöder Lars Hjort i biskopsvalet i gbg.

Upp ur sanden

Jag håller på att läsa igen mina Axess magasin som blivit liggande. Julnumret innehåller en intressant debattartikel av Staffan Kumlin och Bo Rothstein som sammanfattas;

Samhällsvetenskaplig forskning visar att under vissa omständigheter sänker etnisk mångfald social tillit. Men sambanden är inte huggna i sten och bör utmana både mono- och multikulturalister.

Intressant och uppfriskande efter 30 år av förljugenhet. Särskilt som det också visar sig att det går att göra något åt (den sociala tilliten ökar från invandrarens sida om den bemöts av rättvisa myndigheter och har mycket vardagskontakter).

Siste mannen

Det är ibland som i dystopierna: den sista mannen på jorden, vandrandes runt, letandes matnyttigheter i de ändlösa skräphögarna. Hur få är vi inte, egentligen? Vilka vi? Kristna i någon mening, dem jag kan känna gemenskap med, där jag kan se en tro som också är min. Som jag kan sträcka ut handen till och fira gudstjänst med. Vi är flera i kyrkan men jag vet inte vem tanten i hatt är, trots alla predikningar om de dolda skatter som ligger tillgängliga om jag bara tar steget och söker den andre. Jag är inte avstängd, snarare utestängd.

Ibland har jag lockats av de tvärsäkra sammanhangen, där det otydliga får sina kristallklara svar. Där det övernaturliga tas för givet och verkligheten känns främmande. Där det är vi och dem - kristendomen som subkultur. Församlingen som avskild i tid och rum från verkligheten.

Idag hade jag nöjt mig med en enkel måltid, delad bland vänner, istället för näring ur existentiella soptunnor. Styvnackat förvissad att det inte är mig det är fel på, utan världen.