Det är ibland som i dystopierna: den sista mannen på jorden, vandrandes runt, letandes matnyttigheter i de ändlösa skräphögarna. Hur få är vi inte, egentligen?
Vilka vi? Kristna i någon mening, dem jag kan känna gemenskap med, där jag kan se en tro som också är min. Som jag kan sträcka ut handen till och fira gudstjänst med. Vi är flera i kyrkan men jag vet inte vem tanten i hatt är, trots alla predikningar om de dolda skatter som ligger tillgängliga om jag bara tar steget och söker
den andre.
Jag är inte avstängd, snarare utestängd.
Ibland har jag lockats av de tvärsäkra sammanhangen, där det otydliga får sina kristallklara svar. Där det övernaturliga tas för givet och verkligheten känns främmande. Där det är vi och dem - kristendomen som subkultur. Församlingen som avskild i tid och rum från verkligheten.
Idag hade jag nöjt mig med en enkel måltid, delad bland vänner, istället för näring ur existentiella soptunnor. Styvnackat förvissad att det inte är mig det är fel på, utan världen.
4 kommentarer:
Ofta handlar det om det vi inte själva förmår...
Om jag alltid vill ha stenkoll på vad jag äter, så äter jag förmodligen mestadels ensam...
En liknande tanke: anledningen till att vi skall helga vilodagen är att ge Gud utrymme. Om vi ständigt är upptagna med allt som är viktigt, så respekterar han oss...
Kanske är det i grunden samma sak med tanten i hatt?
Kanske är det så att de kristallklara svaren är ytligare än nödvändigt?
Jag förstår inte riktigt. Hur menar du?
Jag förstår inte riktigt. Hur menar du?
Jag menar i första hand att vi måste söka vägar för att bereda plats för Gud att tala. Det kan innebära att man får möta och lära sig att uppskatta också människor som inte omedelbart väcker intresse.
Det är alltför lätt att söka, eller komma med, tvärsäkra svar på olika frågor. Min erfarenhet är att det nästan alltid innebär att man intellektualiserar och distanserar sig på ett sådant sätt att det inte längre kan beröra på djupet.
Om man vill vara säker på saker, så innebär det att man saknar öppenhet, varav man antingen blir ensam, eller "instängd" med likasninade. Man kan inte lyssna med ett sinnelag där man omedelbart sätter sig till doms...
Allt detta hindrar oss från att möta varandra, och att möta Gud djupare mening.
Skicka en kommentar