Kyrklig debatt

Återigen ser vi exempel i den kyrkliga debatten på vad mer och mer framstår som maktspråk och debattystande. Seglora smedja går som vanligt i bräschen.

"Vi" gör inte skillnad på människor, delar inte upp i vi och de. "Den andre" är för "oss" lika naturlig som vi själva. Detta skiljer och från, och gör oss bättre än de "anemiska" som gör skillnad på vi och de. Vi har de goda och demokratiska åsikterna och har rätten på vår sida att med vilka medel som helst tysta all debatt, gärna genom användning av ord som främligsfientlighet, rasism och islamofobi. (För alla som ännu inte djupt upplevt begreppet politisk korrekthet är detta en god illustration, förlöjligandet av legitima åsikter med argument som närmast kan beskrivas som "så tänker vi inte här.")

Det har fungerat avseende "kvinnoprästmotståndarna", dvs. den falang inom Svk som önskat någon form av historiskt igenkännlig bekännelse och åtminstone ambitionen till katolicitet. Nu höjs rösterna istället av kvinnliga präster själva, för världen är inte så svartvit att alla kvinnliga präster är liberalteologiska och progressiva revolutionsvurmare. Förmodligen är det minst lika vanligt att kvinnor har en personlig Gudsrelation och frälsningsupplevelse som för dem vidare från allmänreligiösa förhållningssätt (jmf. Ed Thomas) och snällism, till ett klamrande vid korset och försoningen, till en tro och ett hopp på Guds allmakt och på hans löften, och till en ödmjukhet inför Guds helighet. Där, skulle jag vilja säga, står Svk:s hopp att finna. I kvinnorna. Männen tycks för belastade.

Breivik

Anders Behring Breivik är ett intressant fall. Intressant för att det för mig var helt oväntat samtidigt som diverse vänsterpersoner ser det som en självklar förlängning av vad man uppfattar som ett kallnande klimat med hårdare attityder mot muslimer, det multikulturella projektet och kulturmarxismen. Jag finner mig själv lika oförstående som varje gång vänstermän inför fullbordat faktum av ännu en opåkallat våldsam aktion från en socialistisk aktionsgrupp eller stat. Samma blindhet har uppenbarligen även drabbat mig och jag anar samma blindhet i dikotomin kristen och sekulärhumanist.

En slutsats skulle kunna vara att alla ideologier är farliga om de blir för betydelsefulla. "Fundamentalismen" i sig är det farliga och vi bör alla istället sträva efter gråmassepragmatism och relativism (nihilismen ter sig allt för fundamentalistisk). Vid ett första ögonkast kan hållningen närmast beskrivas som konservativ. Likväl tror jag hållningen, så väl som slutsatsen, är felaktig.

En dylik hållning förutsätter nämligen en utgångspunkt i ett normaltillstånd. Drömmen om den icke-religiösa och -ideologiska uppfostran är född ur en sådan föreställning. Istället är min hållning att kulturer spelar roll och att varje litet ord kan reifiera en världsbild. Foucault har således rätt och etableringen av den kulturmarxistiska hegemonin med hjälp av alla de små härskarteknikerna och nyspråket (man dekonstruerar för att avtäcka den egna subjektiva världsbilden) är dess starkaste bevis.

Istället tecknar Behring Breiviks handlingar ordens makt. Den kamp som förs i en symboliserad form, i ordval, i konstrueranden av "vi", "normalitet", "kränkning" och "rätt", är formligen en kamp på liv och död. Vi:ets och jagets död, värda tusen fysiska dödar. Som när en fana får symbolisera ett helt land, och tanken på infångandet och skändandet av den får män och kvinnor att kasta sig handlöst i döden, för en bit tyg.

Ansvaret för ett vansinnesdåd som detta kan måhända läggas på ideologin, kanske på ideologins intellektuella i den mån de inte tydligt tar avstånd från våld (som att åberopa gatans parlament), men till syvene og sist är det individen som måste bära ansvaret för sina handlingar. Vi har givits ett språk och en symbolvärld att utkämpa dylika strider och demokratins goda idé är att det är de hålls där.

Våldet bör därför fördömas.