måndag 29 augusti 2011

Kyrklig debatt

Återigen ser vi exempel i den kyrkliga debatten på vad mer och mer framstår som maktspråk och debattystande. Seglora smedja går som vanligt i bräschen.

"Vi" gör inte skillnad på människor, delar inte upp i vi och de. "Den andre" är för "oss" lika naturlig som vi själva. Detta skiljer och från, och gör oss bättre än de "anemiska" som gör skillnad på vi och de. Vi har de goda och demokratiska åsikterna och har rätten på vår sida att med vilka medel som helst tysta all debatt, gärna genom användning av ord som främligsfientlighet, rasism och islamofobi. (För alla som ännu inte djupt upplevt begreppet politisk korrekthet är detta en god illustration, förlöjligandet av legitima åsikter med argument som närmast kan beskrivas som "så tänker vi inte här.")

Det har fungerat avseende "kvinnoprästmotståndarna", dvs. den falang inom Svk som önskat någon form av historiskt igenkännlig bekännelse och åtminstone ambitionen till katolicitet. Nu höjs rösterna istället av kvinnliga präster själva, för världen är inte så svartvit att alla kvinnliga präster är liberalteologiska och progressiva revolutionsvurmare. Förmodligen är det minst lika vanligt att kvinnor har en personlig Gudsrelation och frälsningsupplevelse som för dem vidare från allmänreligiösa förhållningssätt (jmf. Ed Thomas) och snällism, till ett klamrande vid korset och försoningen, till en tro och ett hopp på Guds allmakt och på hans löften, och till en ödmjukhet inför Guds helighet. Där, skulle jag vilja säga, står Svk:s hopp att finna. I kvinnorna. Männen tycks för belastade.


Inga kommentarer: