En slutsats skulle kunna vara att alla ideologier är farliga om de blir för betydelsefulla. "Fundamentalismen" i sig är det farliga och vi bör alla istället sträva efter gråmassepragmatism och relativism (nihilismen ter sig allt för fundamentalistisk). Vid ett första ögonkast kan hållningen närmast beskrivas som konservativ. Likväl tror jag hållningen, så väl som slutsatsen, är felaktig.
En dylik hållning förutsätter nämligen en utgångspunkt i ett normaltillstånd. Drömmen om den icke-religiösa och -ideologiska uppfostran är född ur en sådan föreställning. Istället är min hållning att kulturer spelar roll och att varje litet ord kan reifiera en världsbild. Foucault har således rätt och etableringen av den kulturmarxistiska hegemonin med hjälp av alla de små härskarteknikerna och nyspråket (man dekonstruerar för att avtäcka den egna subjektiva världsbilden) är dess starkaste bevis.
Istället tecknar Behring Breiviks handlingar ordens makt. Den kamp som förs i en symboliserad form, i ordval, i konstrueranden av "vi", "normalitet", "kränkning" och "rätt", är formligen en kamp på liv och död. Vi:ets och jagets död, värda tusen fysiska dödar. Som när en fana får symbolisera ett helt land, och tanken på infångandet och skändandet av den får män och kvinnor att kasta sig handlöst i döden, för en bit tyg.
Ansvaret för ett vansinnesdåd som detta kan måhända läggas på ideologin, kanske på ideologins intellektuella i den mån de inte tydligt tar avstånd från våld (som att åberopa gatans parlament), men till syvene og sist är det individen som måste bära ansvaret för sina handlingar. Vi har givits ett språk och en symbolvärld att utkämpa dylika strider och demokratins goda idé är att det är de hålls där.
Våldet bör därför fördömas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar