Knivar

Kyrkans läge är något prekärt. Jag försöker greppa kring detta att kyrkan varit värre ute förra, men det blir svårt. Att offentligt tillsätta präster i en deistisk och sekulariserad kyrka och förbjuda samlingar där man studerar bibeln, vilket föranledde mobro Danjels flytt till den nya världen, är givetvis ett värre läge att verka i än nu men det fanns åtminstone en folkfromhet som mylla för en väckelse att växa i. Nu är myllan påfallande tunn och den rörelse som finns kvar än uppdelad i svärmisk karismatik, stel fundamentalism och självgod bitterhet.
Jag misströstar och det är inte främst utifrån att vissa river ner utan för att de som borde bygga upp inte göra det. Vad nytta av alla insikter klokskaper och timmar nedsjukna i böcker om det inte ger liv. Om dogmatiken inte får ge ram åt bönens och sakramentens erfarenheter eller rätt kan användas för att skydda Guds folk. Vad ger då festskrifter om fallna hjältar eller bibelvetenskapligt navelskåderi. Denna gren är lika död som de andra.
Jag vill fråga "var är min flock? " men den egentliga frågan är "var är Du". Tilliten till att Gud fortfarande har makten är allvarligt naggad.
Ändå är det allt vi kan göra. Luta oss tillbaka och göra Gud till viljes för utan hans kraft går vi från ena diket till det andra. Gud som skapat himmel och jord har makten oavsett hur ansatt vår lilla organisation må vara. Detta må anses svärmiskt av den som inte mött Gud. Jag kan bara svara med Theresa av Avila: "den som har Gud kan ingenting sakna", och vässa mina knivar i händelse av krig.