torsdag 13 september 2012

Att stava mission

Det sägs att mission stavas dialog. Det sägs som om det inte blivit sagt på samma sätt sedan 70-talet, som att det sedan 70-talet burit frukt, som att sekulariseringen inte har någonting med kyrkans attityd att göra. Själv är jag ingen missionär. Har jag lyckats väcka intresse hos vänner så är det just för att jag inte missionerar, eller ens för dialog med andra, som inte så önskar, om tron. Likväl tycks det mig främmande hur dialogen (med denna ständiga andre) skall förmedla evangelium. Det är ju inte våra funderingar, vår fromhet, eller våra ljusbärare som primärt utgör kärnan i vår tro, utan Gud som genom sin Son Jesus Kristus vänder sig till var och en med djup upprättelse.

Banalt och åter banalt när detta evangelium övertrumfas av talet att vi alla är samma och att orden som vi har leder vilse. Visst är vår Herre radikalt gränsbrytande och kallar oss alla till detsamma i hans efterföljd, men likt mannen i Gergeza behöver många av oss börja vår efterföljelse med att gå hem till oss själva. Väl där kanske man ser att det inte är via majoritetens tyranni som Guds rike byggs utan genom Andens omformande av hjärtat. När solidariteten inte blir med stumma kollektiv, kränkta genom sinnrika idésystem, utan med individen. Med Stefan, inte arbetaren, med Abdi, inte somaliern, med Lena, inte kvinnan, och med Rita, inte den homosexuelle. Då inser man att Greve Knorring, nazisten Rickard och våldtäktsmannen Robert behöver precis lika mycket sympati, för människans avskildhet från Gud är oberoende av världslig status. Jesus kommer som bekant inte bara till fabrikerna i Malmö.

Skall jag stava mission på något sätt får det nog bli efterföljelse. Jag hoppas vår kyrkas mäktiga en dag förstår vad detta är.

2 kommentarer:

sölvi sa...

Hej...Det där var kloka ord...
Mission är jjust efterföljelse,vi följer Jesus.då kommer missionen av sej själv,tror jag..
ha det godt./Sölvi

Excelsis sa...

Detsamma!