tisdag 22 mars 2011

Kultur, rasism och UMR

Det finns starka riktningar som vill förklara all världens smärta med strukturer, som likt radon och kosmisk strålning påverkar allt och alla ständigt, utan att synas eller s.a.s. verkligen finnas. Att Mohammed inte får jobb beror på rasism, inte på att han inte kan svenska. Ungdom mot rasisms nye ordförande skriver t.ex. [Vi kräver att] Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Integration betecknar enligt wikipedia "den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär." Istället för att arbeta med detta skall alltså förskolor och skolor få ytterligare en propagandapedagog som skall förändra strukturer.

Rasism har heller inget med raser att gör heller, kan jag notera, utan att göra skillnader på kulturer. Eller att ogilla kulturella uttryck. Eller som sagt tycka att det är bra föreläsaren på universitetet går att begripa (alltid fascinerad av hur ett helt auditorium kan sitta och hjälpfullt nicka och uppmuntrande humma när någon pratar med så dålig meningsbyggnad att det inte går att förstå vad de faktiskt säger.)

Att kulturer är svåra att definiera och därför är helt illusoriska är måhända en postmodern och postkolonial trossats, för att inte tala om kulturer som, om de finns, inte är hierarkiskt ordnade enligt samma credo. Jag tror dock att det finns plats för andra trosuppfattningar även om detta. Kulturer utvecklas, de förändras inte bara. Förmodligen inte deterministiskt, men likväl. Tänk bara på det monetära systemets abstraktioner på abstraktioner. Man kan knappast bortse från nationalstatens betydelse för alla de ekonomiska och politiska system som är vår stat och lojaliteten mot denna är inte att se som valfri. Vem som tillhör denna samhällsgemenskap är plastiskt, men som i alla gemenskaper krävs förståelse för och åtlydnad av de gemensamma umgängesreglerna. Man behöver också ett språk och i ett samhälle som Sverige viss utbildning. Detta är konkreta problem som behöver lösas. När nödvändiga strukturer är uppbyggda kan man börja med indoktrineringen av barn. Eller helst inte.

Jag uppfatta förövrigt sagolika förlag som ett ytterst cyniskt förlag, men det är inget nytt i den progressiva rörelsens barnkultur.

torsdag 17 mars 2011

Seglora Smedja igen

Vad är svenskhet frågar man sig retoriskt på seglora smedja efter att man fastställt att detta med gemensamma värderingar inte är en fråga. Resonemanget grundar sig på att man inte har ett problem med att anställa ateister som är medlemmar i svk. Att ateisternas varande i svk är möjligt pga urvattningen av den kristna tron och den paniska rädslan för "elitkyrkan" problematiseras inte. Medlemsskapet får dock ses som en garant för att man åtminstone inte är en aktiv ateist, en sådan går rimligen ur, och bör snarare placeras i gruppen som inte har en så tydlig hållning. En imam får antas ha en aktiv hållning i en annan riktning än svk. När trons kärna skall benas ut (ety kristendom, liksom svenskhet, kan betyda så mycket=kan godtyckligt fyllas med vad som helst) förenas Annika Borg och Mattias Irving i formuleringar kring att man är för kvinnligt prästerskap och hbtq-vänlighet, något som Fryshusets styrelse står som garant för. Så då är ju allt frid och fröjd och alla andra åsikter är uttryck för högerextremism. Undertecknad ser snarare att de vaga, för att inte säga flummiga, beskrivningarna av kyrkans uppdrag, att bara sådär i allmänhet "arbeta med andliga och existentiella frågor och värderingar bland unga människor," inte är tillräckligt snävt formulerade. Jag har svårt att se varför kyrkan skall göra detta, uppenbarligen inte med avsikt att introducera dem man möter till den kristna tron, och ser det därför som ett resursslöseri. Att uppdraget är som det är visar också att jag inte delar Sofia församling och Seglora smedjas kyrkosyn och tro. Reaktionen är alltså i första hand i förhållande till vad jag upplever som den fallna kyrkan.

Att retoriskt fråga sig vad svenskhet är, är att identifiera sig med ideologi som ifrågasätter abstrakta värdesystem. Det kan vara bra om man vill saluföra en sak som något annat (socialdemokrati och PK som kristen tro) men i längden underminerar det bara. Vi har dock under KG Hammar eran sett nog av detta så läsaren bör vara bekant med det hela och vart det leder.

Vidare. Dagens krönika på SS slår återigen fast att man, om man röstar på alliansen, är en dum egoist som inte förstår.

söndag 13 mars 2011

Imam

Olämpligt är det att anställa en imam i svk. Eva Brunne och stockholmsdumkapitlet lär tyvärr inte göra något åt det hela. Annat vore det om man uttryckte sympati för vad kristna lärt genom alla tider, då skulle det ske saker. Imamen avkrävs förmodligen inga politiskt korrekta trosbekännelser. Här har vi en exotisk "den andre", någon man på grund av basala skillnader aldrig behöver släppa inpå livet och därmed kan kosta på sig att visa respekt. Här är det plats för öppenhet.

lördag 12 mars 2011

Högkyrklighet och debatter

Dag Sandahl skriver bra om högkyrklighet kontra folkkyrklighet i sitt senaste blogginlägg. Skriva behöver man och visst hjälper analyserna för oss hemlösa i Svk. Tyvärr har det nog mer terapeutisk verkan än något annat. Att få igång någon egentlig idédebatt är svårt att tänka sig.

Följande utspelar sig på Seglorasmedja.se (mötesplats för andlighet, kultur och samhälle). Efter en spontan glädjekrönika om att svk i mälardalen (var annars) anställt en imam (och så fullföljt visionen om det allmänna salighetsverket) skriver en läsare:
ann-sofi sandberg 11 mars 2011 kl 16:30
Det är trist att åsikterna som förs fram här är så lätta att förutsäga. Att Helle Klein är positiv till att en församling i Svenska kyrkan anställer en imam, kan någon bli förvånad över det? Själv tänkte jag bara, ja men visst, klart att hon är! Det är naturligtvis inte en tankesmedjas huvuduppgift att överraska, men nog är det lite tråkigt att man vet vad ni ska säga innan ni sagt det? Vänd och vrid lite mer, försök någon gång att se saker från ett annat perspektiv så blir slutsatsen mer underbyggd och läsningen intressantare.

11Helle Klein 11 mars 2011 kl 17:18
Ja om du Ann-Sofi anser det vara förutsebart att jag är mot inskränkthet och står upp för muslimers rätt i dagens islamofoba tid, ja då är jag bara stolt. Vad anser du själv i sakfrågan?

12Staffan Holmgren 11 mars 2011 kl 17:44
Men Helle Klein – du kan väl ändå inte mena att muslimer skall ha rätt att vara anställda i Svenska kyrkan. Menar du verkligen att att det är inskränkthet att Svenska kyrkan anställer de som är kristna och medlemmar i Svenska kyrkan? Kräver du alltså då också att moskén i Stockholm skall anställa präster i Svenska kyrkan?

13Helle Klein 11 mars 2011 kl 18:47
Staffan, har jag i min text skrivit något enda av detta som du nu påstår? Var i så fall? Jag respekterar att du är emot idén att kyrkan kan vara öppen och hjälp andra troende med sin infrastruktur men klistra inte på mig en mängd felaktiga insinuationer är du snäll.
Precis som med Eva Brunne måste man fråga sig hur detta kunnat formas i Helles hjärna. Hon måste antingen 1) vara gravt obegåvad, 2) pga. miljöfaktorer inte ha tillgång till sin begåvning, eller 3) efter många år i skvallerpressen och inom vänsterintelligentian vara så van vid relativa satser, lögn och dylikt att det känns mest naturligt att argumentera osammanhängande och ohederligt.

Man känner så väl igen känslan i den första citerade kommentaren: så förutsägbart, så platt, så dött. Vi har kört den här valsen nu under så lång tid, nya djärva språng, clowner i kyrkan, ifrågasättande av alla dogmer, radikala gränsöverskridanden. Vi har till och med offrat alla reaktionärer. Och tröttheten är vårt pris. Varför skriva om det? Det är knappast nytt längre, knappast ens särskilt progressivt. Kritik och analys riskerar bli lika förutsägbara, som att argumentera med ett positiv.

måndag 7 mars 2011

Förtvivlan och glädje

Förtvivlan och glädje kan tyckas vara paradoxala känslor men det är precis vad jag känner efter 10 dagar i det heliga landet. Glädje över att judarna har ett land (en förmiddag på förintelsemuséet Yad Vashem har den effekten), och förtvivlan över att palestinier placeras i apartheidmässiga townships med kontroller och murar. Glädje över att svenskar åker ner och bevakar palestinerinas mänskliga rättigheter och förtvivlan över Svenska kyrkans totala underdånighet inför den propalestinska "progressiva" rörelsen. Glädje över den världsvida Kyrkan och förtvivlan över att varje steg man ser i den "progressiva" riktningen för vår svenska kyrka allt längre från den världsvida (utom den lilla köpta 100-personerskyrkan i Costa Rica, så viktigt för centralkommitéen för ekumenik och teologi inom Svenska kyrkan).

Jag hoppas glädjen blir det bestående.