Högkyrklighet och debatter

Dag Sandahl skriver bra om högkyrklighet kontra folkkyrklighet i sitt senaste blogginlägg. Skriva behöver man och visst hjälper analyserna för oss hemlösa i Svk. Tyvärr har det nog mer terapeutisk verkan än något annat. Att få igång någon egentlig idédebatt är svårt att tänka sig.

Följande utspelar sig på Seglorasmedja.se (mötesplats för andlighet, kultur och samhälle). Efter en spontan glädjekrönika om att svk i mälardalen (var annars) anställt en imam (och så fullföljt visionen om det allmänna salighetsverket) skriver en läsare:

ann-sofi sandberg 11 mars 2011 kl 16:30
Det är trist att åsikterna som förs fram här är så lätta att förutsäga. Att Helle Klein är positiv till att en församling i Svenska kyrkan anställer en imam, kan någon bli förvånad över det? Själv tänkte jag bara, ja men visst, klart att hon är! Det är naturligtvis inte en tankesmedjas huvuduppgift att överraska, men nog är det lite tråkigt att man vet vad ni ska säga innan ni sagt det? Vänd och vrid lite mer, försök någon gång att se saker från ett annat perspektiv så blir slutsatsen mer underbyggd och läsningen intressantare.

11Helle Klein 11 mars 2011 kl 17:18

Ja om du Ann-Sofi anser det vara förutsebart att jag är mot inskränkthet och står upp för muslimers rätt i dagens islamofoba tid, ja då är jag bara stolt. Vad anser du själv i sakfrågan?

12Staffan Holmgren 11 mars 2011 kl 17:44
Men Helle Klein – du kan väl ändå inte mena att muslimer skall ha rätt att vara anställda i Svenska kyrkan. Menar du verkligen att att det är inskränkthet att Svenska kyrkan anställer de som är kristna och medlemmar i Svenska kyrkan? Kräver du alltså då också att moskén i Stockholm skall anställa präster i Svenska kyrkan?

13Helle Klein 11 mars 2011 kl 18:47
Staffan, har jag i min text skrivit något enda av detta som du nu påstår? Var i så fall? Jag respekterar att du är emot idén att kyrkan kan vara öppen och hjälp andra troende med sin infrastruktur men klistra inte på mig en mängd felaktiga insinuationer är du snäll.

Precis som med Eva Brunne måste man fråga sig hur detta kunnat formas i Helles hjärna. Hon måste antingen 1) vara gravt obegåvad, 2) pga. miljöfaktorer inte ha tillgång till sin begåvning, eller 3) efter många år i skvallerpressen och inom vänsterintelligentian vara så van vid relativa satser, lögn och dylikt att det känns mest naturligt att argumentera osammanhängande och ohederligt.

Man känner så väl igen känslan i den första citerade kommentaren: så förutsägbart, så platt, så dött. Vi har kört den här valsen nu under så lång tid, nya djärva språng, clowner i kyrkan, ifrågasättande av alla dogmer, radikala gränsöverskridanden. Vi har till och med offrat alla reaktionärer. Och tröttheten är vårt pris. Varför skriva om det? Det är knappast nytt längre, knappast ens särskilt progressivt. Kritik och analys riskerar bli lika förutsägbara, som att argumentera med ett positiv.