Förtvivlan och glädje

Förtvivlan och glädje kan tyckas vara paradoxala känslor men det är precis vad jag känner efter 10 dagar i det heliga landet. Glädje över att judarna har ett land (en förmiddag på förintelsemuséet Yad Vashem har den effekten), och förtvivlan över att palestinier placeras i apartheidmässiga townships med kontroller och murar. Glädje över att svenskar åker ner och bevakar palestinerinas mänskliga rättigheter och förtvivlan över Svenska kyrkans totala underdånighet inför den propalestinska "progressiva" rörelsen. Glädje över den världsvida Kyrkan och förtvivlan över att varje steg man ser i den "progressiva" riktningen för vår svenska kyrka allt längre från den världsvida (utom den lilla köpta 100-personerskyrkan i Costa Rica, så viktigt för centralkommitéen för ekumenik och teologi inom Svenska kyrkan).

Jag hoppas glädjen blir det bestående.