Anakoret

Så har tillvaron i svenska kyrkan då till sist blivit en anakoretisk kallelse. Ensamma är vi kallade ut i öknen för att i envig möta djävulen. Jag ser människors tro, men det är inte min tro. Jag ser människors vision av församling, av kyrka, av herdeskap, deras gestaltande av sakrament och vigningstjänster och ser att det är inte min kyrka. Jag kan ha tänkt som de, innan Gud tog sin rättmätiga plats i centrum och jag som den roterande jorden placerade mig i omlopp. Kopernikus fick lida för att vilja placera solen i centrum och lika provocerande tycks det vara att placera något på egots plats, hur självutplånande detta ego sedan än tycks vara.

Pekoral och patetik. Den allsmäktige Guden är så liten och lismande eller stor och ouppnåelig att man inte behöver bekymra sig. Inkarnation och rättfärdiggörelse lyser med sin frånvaro. Så samlas vi till en kärleksmåltid och mittemellan köruppvisningar och spektakel syns ett litet bord, en kalk och ett bröd. Ensam firar jag mässa mitt i kyrkans arena och kontaktyta. Där ska diakonal omsorg skapa efterföljare och lärjungar, och vi gläder oss över vår verksamhet där kyrkan för en gångs skull är full och över att förkunnelsen var så anpassad för ändamålet.

Johannes och hans mor såg upp emot honom, två individer, ensamma i världen. Han gav dem till varandra.