fredag 11 december 2009

Diabol

Edit: Se kommentar 2 för lite begeppsförklaringar.

Cogito ergo sum. Som skeptiker är det det enda jag kan vara säker på. Trossystem och plausibilitetsstrukturer byggs sedan ex nihil. Möjligheten att förklara, att förutsäga, skvallrar om ett ding an sich, något bortom den sociala konstruktionen. Religiösa trossystem har lerfötter av extra porös art. Den tron auktoriseras endast av tron i sig själv, skulle den vara mer skulle den vara del av "verkligheten", som den empiriskt kan upplevas. Visserligen överkorsas barriären då det hinsides, i den religiösa världsbilden, blir till i världen; epikles, inkarnation, emedan dess källor är kvar där.

Polariserat finns det en oföränderlig tradition med auktoritet, eller kulturella tolkningar. Objektiv sanning och renlärighet eller relativism. Man kan hävda att hållningslösheten också är en hållning och att inget historiskt visat sig essentiellt i kristendomen, eller att det kristna tinget, essensen, processen an sich borde, för att alls vara, erbjuda någon form av kontinuitet. Apofatik kontra katafatik. Kanske i grunden Aristoteles' "kristendomen är vad kristna gör", kontra Platons "kristendomens väsen hör hemma i idéernas värld, i himmelen."

Polariseringen är per definition diabol. Under tiden far människor illa...

9 kommentarer:

Tubbo sa...

Kan du lägga till en liten ordlista?

Eller riktar du dina inlägg till mer utbildat folk än fattiga hantverkar?

Jag frågar eftersom jag inte längre kan förstå dina inlägg.

Excelsis sa...

Tubbo: Bra att du säger ifrån. Jag skriver ned mina tankar, ungefär som de kommer.

Cogito ergo sum = Descartes' jag tänker alltså är jag. Det enda Descartes inte kunde ifrågasätta.

Plausibilitetsstruktur = http://sv.wikipedia.org/wiki/Alternation

Ex nihil = ur intet

Ding an sich = Kants tinget i sig. Vi har bara tillgång till sinnesintrycket, inte tinget i sig.

{Epikles = Helig Andes nedstigande över bröd och vin.
Inkarnation = Gudoms köttagande} = Båda exempel på när det bortom, det med källor utanför denna världen stiger in i vår värld.

Stycke två syftar till att måla upp den polarisering vi ser mellan liberalteologi (svenska kyrkan officiella hållning) och konservativ bibelsyn, företredd av i stort sett alla andra fromhetsriktningar.

Essens = substans = innersta väsen och kärna (jmf. transubstantiation, det ändrar väsen trots att det ser ut som bröd och vin).

Kristendomen kan inte bara vara helt relativ, den måste vara något, om det så är en process, ett ting (som Kristus), som Helig Ande. Annars har vi gett namn åt luft. Finns detta, vilket inte klart bekänns av liberalteologiskt inspirerade som mest ägnar sig åt att kritisera traditionen, är det en tradition och denna tradition måste rimligen ha en kontinuitet.

Apofatik och katafatik är det växelspel som hela tiden pågått i kyrkohistorian där apofatisk kristendom säger att Gud alltid är större än vår fattningsförmåga (Deus semper maior) och alla utsagor därmed är mer eller mindre falska (vilket KG drar ganska långt) och katafatiken som menar att man kan säga något om Gud och t.ex. samla detta i en katekes som kommer från samma ordstam.

Till sist handlar det om två grundläggande sätt att se på världen där den ena Platons, utgår från idéerna och Aristoteles utgår från sinneserfarenheten. Man kan tillskriva Gud egenskaper utifrån vilka man tolkar hans handlande, eller se handlandet och därifrån sluta sig till hans verksamhet. Den senare är ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Man binder sig inte vid något i begreppsvärlden utan låter experimentet och sinneserfarenheten form teorin.

De motsatspar som räknas upp och som jag upplever polariseras, dvs. båda sidor blir mer fyrkantiga i sin syn, är kanske inte så mycket motsatser utan nödvändiga ståndpunkter att pendla emellan.

Gud går att säga något om men vi kan aldrig låsa oss i formuleringar. Kyrkan är människokultur (som är föränderlig) och Gudomlig och därmed oföränderlig. Den är vad vi kristna gör och vad Kristus är. Eller som Luther uttryckte det, simul justus et peccator, på en gång rättfärdig och syndare.

Diabol = kasta isär, ordet som givit oss ordet djävulen.

Klarare?

kaffepaus sa...

Mycket klarare även för mig, tack :)

För övrigt har jag aldrig förstått varför man inte samtidigt kan ha både Platons OCH Aristoteles synsätt - det handlar om att se samma sak från olika håll. Vilket jag tycker stämmer mest med kristendom, då de tillsammans kan ses pekande på en högre tredje. En form av treenighet...

Allt gott!

Excelsis sa...

Ja. Framför allt behöver man ha det klart för sig i diskussionen om kyrkan. Hitchens diskuterade för ett tag sedan om katolska kyrkan var "a force for good" tillsammans med en nigeriansk(?) biskop någon MP och Stephen Fry. Försidan hänvisar till den platonska bilden av kyrkan, vad hon borde vara, och mot pekar på vad man gör. Är diskrepansen för stor blir man kallad hycklare.

Tubbo sa...

Nej..

Jag tycker du yrar..

Excelsis sa...

Tubbo: Ok.

Tubbo sa...

Jag tänker själv på vad Jesus sade till mig. Han verkar inte bry sig om mina filosofiska uppdelningar och vackra ord.

Han sa åt mig att sälja mina saker och ge åt de fattiga.

Vem bryr sig ifall du funnit den gyllene teologiska nyckeln eller ej..

Tror du att Jesus gör det?

Jag kritiserar dig inte, jag endast frågar dig i avsaknad av egen efterföljelse..

Excelsis sa...

Jag har svårt att förhålla mig till det polariserade, när man måste välja sida. Om enheten är en gyllene teologisk nyckel är inte jag den första som funnit den.

Det finns mycket som faller för mig och jag försöker greppa var jag själv står.

Vem bryr sig frågar du. Det är en berättigad fråga. Jag tvingar ingen att läsa. Allt går i vågor utifrån hur jag brottas med livet. Om jag måste förkasta båda positionerna, finns bara mitten kvar. Den enkla efterföljelsen är inte så enkel för mig, inte främst utifrån mod utan utifrån att vägen är så otydlig. Ibland blir jag fascinerad av idévärldarna, tankarna, Gud. Fascination som vill uttryckas i ord. Ibland blir det bra, som visas av god kritik jag fått, ibland blir det det inte. Jag har inga krav på mig på det sättet, inga direkta pedagogiska ambitioner. Kanske är någon där ute som jag, i ständig kamp med Gud och världen. Fåfängt, och ointressant, måhända, det spelar mindre roll. Elitistiskt, absolut, men jag ger röst åt det för att ingen annan säger det. Jag är så trött på den kristendom som människor tror på för att de inte förstår bättre. Det enkla evangeliet i soppa och en kram. Jättebra, men där är jag en av tusen, och mitt hjärta älskar inte så mycket som det borde. Det är inte heller den Kyrka jag lärt känna. Den rymmer dessa, visst, till stora flertalet är det kallelsen, men den rymmer också Augustinus, Thomas av Aquino, Mäster Eckehart och Hans Urs von Balthasar.

Jag ställer det inte heller mot något annat. Hade jag varit helig hade jag skrivit om mitt heliga liv, mina framsteg i efterföljelse och de välsignelser det bringar. Jag kan tyvärr inte skriva det. Min mun talar vad hjärtat är fullt av.

Vad Jesus bryr sig om. Jag har svårt att säga det. Man säger mig att det finns nåd att hoppas på.

tubbo sa...

Amen..

Låt oss hoppas nåd.

Det gör jag i varje fall själv.

Det är trots allt det enda försvar jag äger gentemot min egen otillräcklighet..