onsdag 30 december 2009

Konservativ

En konservativ hållning är synen på världen som varandes i balans. Det är synen på människan och sociala sammanhang som komplexa och svårstyrda. Vi kan ändra i barnomsorgen, men vilka konsekvenserna blir vet vi först när barnen växt upp, och sällan är det exakt de konsekvenser vi önskade. Vi vet inte vad som bär upp vad, vad som fyller funktion och vad som bara är fluff.

Man vet vad man har, kan man säga lite nedvärderande mot den som är "emot framsteg". Frågan är om man vet vad man har och byter bort, hade man gjort det hade valet varit lättare.

Det handlar om att skilja på teknologi, där möjligheten till framsteg tycks oändliga, och människa, som i grunden är densamme över årtusenden.

Inte för att man bör stå still, inget står still. Snarare att man bör pröva och utvärdera varje steg.

För min del måste en sådan hållning också innebära andra självmotiverande värden än "utveckling", frihet (den förra inkräktandes på den senare allt som oftast) och direkt behovstillfredsställelse. Stabilitet kan vara ett sådant värde, familj ett annat.

Familjen som det borgerliga projekt det är. Visst kan människan växa upp under andra former. I polyamorösa förhållanden, på barnhem, på gigantiska socialistiska kibbutzexperiment, i nätverksfamiljer, med ensamstående föräldrar pendlandes mellan två hem på julafton. Visst kan där ges förutsättningar för att bilda de livsnödvändiga anknytningsbanden till signifikanta andra, och om så, gott det. Men Familjen är fullkomligt genialisk i sin konstruktion. Två personer utgör den innersta intimitetscirkeln, den är barnalstrande (oftast) och ömsesidigt stöttande. Skulle en bli sjuk kan den andra för en tid sörja för hela systemet. En äldre generation finns som avlastning. Arv går från en generation till en annan. Naturliga anknytningband håller samman alltihop, så länge allt är som det skall.

Familjer kan också vara jävliga, inget sagt om det, familjerelationer måste vårdas, familjeband måste ibland skäras. Det är ett misslyckande, inte för individen, utan för familjen som sådan. För familjen har ett namn, familjen är en enhet, hur lätt det än är att glömma i individernas värld.

Civilreligionens äktenskap känner ingenting till om familjen, det är en fråga om folkbokföring.

Familjen, det borgerliga projektet, är inget tvång. Åt var och en frihet att leva som den vill, precis som de bör få prata som de vill, tänka som de vill osv. Men att inte de som ser dess värde, trots maktstrukturer och historisk begreppsbelastning, trots dåliga exempel, bör stolta vårda familjen. I juridiken, i debatten och i sitt hem.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jäpp! Shoot!! :D *klapp-klapp-klapp* /bokmalin

kaffepaus sa...

Stående ovationer för det här inlägget.

Gott slut & Gott Nytt!