Att välja det onda

Lars Anders Johansson skriver i min dagsfärska Axess om de Sade och att det är svårt att förklara bort ondskan i något som kan informeras bort, alternativt är sjukt. Markisen väljer något som hans samtid ser som det största onda och identifierar sig med det.

Jag tänker på en lågstadieelev som utan ingående kunskaper om ämnet som i sina svåra stunder, väljer att identifiera sig med Hitler. Inte för att han är stark, som kanske många tonårssympatisörer, utan just för att han är ond i samtidens ögon.

Det är en existentiell dimension av utanförskapsidentiteten, och ytterligare ett argument mot alla utopier som vill beskriva människan som god innerst inne.

Vidlådande invektiv

Läser igen lite bloggar (internet hemma är trasigt!) och hamnar på Axessbloggen där Fredrik Svensk och Johan Lundberg har ett meningsutbyte.

Det har sagts förr om att postmodern kritik, i brist på egen tro på substans, måste ägna sig åt vidlådande invektiv av typen högerextremist, hederskultur, främlingsfientlighet, osv. Skrapa lite på det så kan du få ett svar som följande:

"Att inför frågan om hederskultur i konstvärlden har givitvis sina problem, och må vara väl spekulativt för din smak. Men hur du relaterar till heder och hat har jag faktiskt ingen aning om. Och det vore mig främmande att uttala mig om din person. "

Enligt min tolkning, som andra kan uppleva som spekulativ, är det heder och hat. En diskurs som inte har kontakt med verkligheten och ständigt återvänder till någon sorts bas i det mellanmänskliga, får så lätt vingar. Sedan är det upp till mobbmentaliteten att göra resten.

Spott på marken

På ledarplats i dagens GP klargörs ett och annat. För det första att muslimen i Sverige inte behöver följa sedvänjor utan bara sitt eget samvete och i övrigt bli kulturellt kristen. Man bör ju ta seden dit man kommer, något Sverigedemokrater et.al. propagerat för i många år nu. Till "vanligt hyfs" hör att man hälsar på varandra i hand. Den muslimske man som till skillnad från FP-anslutna balkaneser kommer från mellanöstern, hade för avsikt att kommunicera att han 1) inte respekterade kvinnan ifråga, 2) att han nedvärderar kvinnor som kollektiv. Detta kan vi sluta oss till eftersom vår egen kultur är objektiv och normativ.

Övriga kommentarer i etern gör återigen klart att religionsfrihet skall utläsas frihet från religion, och att demokratiska åsikter innebär att man just har den demokratiska åsikten.

Bakom flummig emancipatorisk fernissa visar sig kulturell blindhet och intolerans, detta från samma grupper som kallar kristdemokraterna högerextremister.

Jag tänker på en scen ur Dune: ökenplaneten när en av urinvånarna spottar på den nyanlände baronens golv. En sådan skymf! Eller? Den vise förstår att vatten är det dyrbaraste man kan skänka på en ökenplanet. Den vise försöker förstå vad som kommuniceras.

Igen då, låt oss slå ett slag för borgerlighetens metropolitiska ideal! För viljan att nå över kulturgränserna. Låt oss använda de insikter postmodernismen givit oss till något gott, individens frihet!

Sic!

Jag har klara åsikter om hur världen borde vara, mer god och mindre ond. Jag har är postmodernt sekulariserad och har kunskaper i genusteori. Genom detta raster ser jag traditionernas negativa påverkan, själv är jag traditionslös. Jag har stora planer. Jag vill skriva en bok eller göra en skiva. Dessa skall bli klara på en gång, utan ansträngning eller övning - talang är något man har. Egentligen presterar jag ingenting, men får betalt, någonstans en rättighet.. Jag upprörs över världens ondska och stänger av när det blir för mycket. Jag tycker att Någon borde ta ansvar för detta och göra något åt det. Kanske mamma, kanske någon myndighet.

Vem är jag?

Som person

Kyrkliga samfund kan vara byråkratier, opersonliga och regelstyrda. Teologer kan försöka göra Gud en fråga om regler, rätt och fel, duglig eller inte. Funktionen Gud dömer utifrån lagen, den bilden är lätt att få och kan ses som godare än den Gud som i godtycklighet räddar vem han vill. Hur skall man då veta, kunna förutse och själv kontrollera sitt öde. En sådan Gud kommer gynna sina egna. Jesus som funktion överskrider inte sitt uppdrag, och ger rättvist i lika mått. Jesus som person känner medlidande och rörs av människors tro.

Personligt om opersonlíghet

Det slog mig i helgen vad som skorrar mitt i detta byråkratiska system. Detta system som personifierar upplysningsidealen av objektivitet och rationalitet framför det enskilda intresset. Detta system som befolkas av funktioner, var och en utbytbara.

Jag är.

Det mest avklädda: viljan till liv. Om jag skall göra en politisk gärning skall det vara denna att stå emot den byråkratiska organismen, till förmån för individen. Motstå uppdelningen i arbete och fritid. Vägra sälja min arbetskraft, till förmån för att som individ, med drivkrafter och själ, utföra arbete.

Är inte detta den marxistiska grundanalysen; alienation. Är inte den socialistiska reduktionen från funktion till statistik den kanske sämsta lösningen?