Civilisationskritik

En utopi, bland de många, är den som önskar tillbaka till ett mer naturligt sätt att leva, i samklang med naturen. Hos den konservative är drömmen oftast kopplad till det organiska samhället. Hos vänstern finns ett helt annat ideal i civilisationskritiken, (läs med fördel Kalle Linds betraktelser kring 70-tals-barnkulturen). Civilisationskritiken får nog av fabriker och inser att på detta sätt kan vi inte leva. Vi måste leva i samklang med naturen som ädla vildar och därmed inte drabbas av girighet, våld och dylikt. Ett litet studium i antropologi visar på att vilden ingalunda varit ädel, åtminstone inte med våra måttstockar. I utopin spelar det mindre roll. Alla paradis är ett återvändande till det naturliga, och blir en fråga om vad som är naturstadium.

Civilisationskritiken smyger sig ofta in i intellektuella sammanhang, t.ex när miljö diskuteras, och är då en pseudoreligiös föreställning som accepteras av den känsligt rationella samtiden. Den naturvetenskapliga människosynen är något paradoxal på ett sätt som möjliggör detta. Samtidigt som framstegstanken är en central del av det vetenskapliga bygget, där gammal kunskap läggs till ny och, i förlängningen, detta är den bästa av världar. Samtidigt har man anammat ett biologiskt antropologiskt och psykologiskt perspektiv vilket inte erkänner någon utveckling avseende människan. Den utveckling som har skett är alltså upplysningen och det moderna projektet.

Om då det moderna projektet gör upp med traditionen så får måste vi också betänka att densamma skjuts i sank av postmodernismen. Postkolonialismen medger inte en uppdelning i civiliserad och ociviliserad. Införandet av skriftspråk kanske 4000 f.kr. eller agrarsamhällets framväxt 9000 f.kr. har inte medfört någon utveckling utan kan bara sägas vara olika. Lustigt nog visar Vygotskijs studier av ryska folkgrupper just på människans kognitiva utveckling som direkt kopplad till samhällets utveckling. Ett barn i ett samhälle med skriftspråk utvecklar sina förmågor mer än ett barn i ett samhälle utan. Men återigen, begåvning kan också göras till en fråga om olika.

Wikipedias artikel om civilisation är av intresse:

Civilisation kommer från latinets civitas som betyder stadsbildning. Den grekiska motsvarigheten är "polis". Vad som kännetecknar en civilisation vs icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande;

1. Agrikultur
2. Städer i motsats till nomadliv; arkitektur
3. Skriftsystem; siffror/matematik
4. Ekonomi; utbyte av varor
5. Organiserad religion
6. Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär
7. Utvecklande och främjande av teknologi
8. Förekomst av universitet.

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning. Vidare påpekar dessa kritiker det ironiska i att Grekland och romarna, som ansåg sig vara civiliserade, gick till motförsvar mot "barbarerna" när de gick bärsärkagång.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad livslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskeplighet.

Frågan är om civilisation är vetenskap och teknologi eller ifall det är en fråga om kultur. Är det förra svaret är frågor om etik och estetik just olika och satser kopplat till desamma automatiskt felaktiga, det senare gör just de koloniala anspråken postkolonialismen kritiserar.

Konservatismen får inte bli civilisationskritik. Det organiska samhälle man drömmer om får inte vara en utopi i dess omöjliga mening, utan just ett hyllande av den civilisation som hotas av allsköns radikaler. Den civilisation som precis som vetenskapen har sitt rättfärdigande i det goda den ger.

Behövande

Behövande. Det är något provocerande över att tvingas in i offerrollen. Den extra sekunden givaren håller kvar i det han just överlämnat för att visa sin makt, som husse över hunden som måste sitta och vänta innan han får det åtråvärda. Offret, qui tollis peccata mundi, när medelklassen betalar sin allmosa och tvår sig ren från skuld. Offret, som hålls på distans genom en en uppmuntrande kommentar och en gåva, från oss till er. Som bara krävs på tacksamhet.

Det är den förförståelse med vilken jag träder fram inför den Helige, så in i minsta del mänsklig. Den med vilken jag möter världens obegriplighet och Guds tystnad. Och frågar, vart skall jag gå? Var ligger platsen "väckelsen"? Skall jag slå tegel och bygga en församling? Var är det stora verk du förberett för mig?

Att öppna sig och ta emot gör något med dig. Det tar något ifrån dig; ditt oberoende, din kontroll. Det sker inte utan smärta, den förlängda smärta vår födelse ger oss. Ofullkomligheten och vår längtan efter det hela. Splittringen och vår längtan efter enhet.

Ikonoklast

"Jag är inte rojalist men..." Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta de senaste dagarna. Alltid åtföljt av ett positivt omdöme om kronprinsessebröllopet. Ja att ha en historia, att minnas vissa saker och hålla andra saker högt kanske inte var så dumt trots allt.

"Nej, på 70-talet skulle det ju inte vara några bröllopsfester", "vi gifte oss borgerligt", etc. "det känns ju tråkigt men det var ju så det skulle vara". De var ju rationella åtminstone. Hur rationellt är det att vilja ha en fest, dyrt är det och så äter man för mycket. Nej, världen hade varit bättre om det inte var några fester, särskilt inte om de har ett symboliskt värde.

Då skapar vi hellre något personligt, precis som alla andra, skriver våra egna löften. Har det lite enkelt som Peter Jöback, med konstgräs på teaterscenen. Lite enkelt skall det vara, och personligt, inte anknyta till något intersubjektivt, det skall inte ha något värde för den kulturella gemenskapen, utan istället vara just "personligt". Vi tänker tema utifrån små käcka sandaler.

Och han som ger lagar och bryter dem såg ned på människans egna försök att skapa frihet. Han såg hennes försök att bryta bojor och lyfta den svage. Han såg hennes försök till rättvisa och ordning, till kärlek. Hur de alla blev som skal, bräckliga och ensamma.

Tippad vinkel

Om nu Sahlin skulle förlora är en tippad vinkel genusaspekten. Att Sahlin inte alls skulle vara inkvoterad och att hon skulle vara precis lika kompetent som vem som helst annars (objektiva skillnader, om de skulle erkännas, döljer ju så lätt maktstrukturer), men att svenska folket fortfarande är reaktionära och oupplysta. Återigen är en situation skapad där (S) går ut som moraliska segrare eller segrare, och alliansen går ut som förlorare eller den Patriarkala strukturen.

Myndig

Jag har inte läst KT på länge och märker hur snabbt jag invaggas i tron att det är en katolsk och ortodox kristen kyrka jag tillhör. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det känns som läge, återigen, att ta avstånd från den svenska kyrkans riktning och ledning, och påminna sig om att under ockupation gäller att alla rykten om kapitulation är kategoriskt falska.

Jag upprörs också över hur samförstånds- och enhetsretoriken kan vara ett sådant maktspråk. Man vill ju inte vara en som splittrar, och då mesar man med, och tycker att Dag Sandahl är en sån där bråkmakare, som håller väckelsen borta. I själva verket lägger det locket på och i praktiken körs de som inte finner sig hemma i det "anpassade till den sekulära tiden" helt sonika över. Vi menar inte samma och vi kommer aldrig att enas ifall vi inte får bryta våra åsikter mot varandra, om vi inte kan möta varandra som myndiga människor.

Åsiktssanitär olägenhet

Att vi är emot diskriminering har överideologisk status. Precis som med feminismen är det öppet för att definiera hur som helst och direkt inträder en åsiktssanitär olägenhet som via juridik, ängsliga tjänstemän och media skall rensas ut.

Men är du för diskriminering? Den mest förbjudna av alla åsikter?

Jag kan inte ha en blancoåsikt, och ett samhälle byggd på dylik ombytlighet är ett otryggt samhälle att leva i, för världen är ofta komplex.

Tidens slut

Jag har svårt att tro på tidens slut. Mänsklighetens slut, inga problem. Tidens slut måhända genom att rumstiden drar sig samman. Men basuner och änglar. Nja. Jag kan tänka mig ett paradis, världen som den var tänkt, i en annan dimension, knuten till vår genom oss, men att vår värld en dag skall vara en plats där döden inte längre finns...

Nya himlar och en ny jord. Ja det måste till, och ett sådant omskapande, med oss hängande på något moln känns, otroligt.

Krossa (S)R!

Elisabeth Sandlund skriver klokt om statlig medias propaganda ang. religiösa ungdomsförbund:

Det handlar inte om diskriminering utan om rätten och möjligheten för en organisation på ideologisk grund att stå för sin uppfattning.

Annars är det mycket som måste klassas som diskriminerande. En övertygad moderat tillåts knappast bli medlem i SSU, lika litet som MUF välkomnar den som vill arbeta för ett socialistiskt Sverige som styrelsemedlem i den lokala föreningen. På detta har Ungdomsstyrelsen knappast några synpunkter. Och om den framförde sådana skulle det utlösa ett ramaskri om angrepp på demokrati och yttrandefrihet.

Demokratismen ter sig alltmer som ett hot mot demokratin. Om statliga verk och media på förhand hela tiden kan definiera rätt åsikt, och stämpla alla övriga som intoleranta och hot mot demokratin är det inte så mycket av densamma kvar. Den öppnaste kyrkan är en kyrkoruin skall Dag Sandahl sagt. Detsamma gäller samhället. I den materialistiska världen är idéerna under angrepp.

Sedan är det upprörande att statlig obligatorisk radio och tv är så tydligt politiskt profilerad. Den objektiva åsikten är socialdemokratin, utifrån vilket "ytterlighetsperspektiven" kan definieras. Det är överhuvud taget tveksamt att staten skall driva opinion och ifall den själv kan genomföra någon form av maktgranskning. Fokus ligger också på icke önskvärda åsikter.

Total avreglering verkar vara enda alternativet.

Krossa (S)R!

Vägen (film)

Jag såg Vägen igår. Ett postapokalyptiskt drama där en man och hans pojke försöker hålla glöden vid liv, försöker förbli bland de godas skara och försöker överleva. Filmen är på något sätt den punschkonservativa synen på världen, destillerad i sin renaste form. Ingen kan säga något om hållning att det var bättre förr när den sista plantan och det sista djuret har dött. Och när den starke mycket konkret äter den svage, för det finns ingen annan mat att tillgå. Varför skall man upprätthålla något så anakronistiskt som objektiva etiska lagar nämligen tabut att inte äta sina artfränder? Anakronism, civilisationen är en anakronism i det laglösa landet, allt gott är en anakronism. När det inte finns några fina tebjudningar och bildade diskussioner, vem behöver lära sig läsa. Något sådant som en litteraturkanon, värd att bevara för sin egen skull?

För filmens hjälte är det uppenbart. Det goda. Hur kan man inte slåss för det. Samtidigt ställs han inför samma svårigheter som alla och envar i den goda kampen. Delar jag mitt bröd med en man som ändå snart skall dö, och hur skall jag handla mot den som skadat mig. Misstänksamhet och överlevnadsinstinkt ställs mot den naiva empatin; men han är ju hungrig..

Det är också en film om hopp. Om att kämpa vidare och aldrig ställa sig frågan varför. Som jagade villebråd finns alltid önskan att ge upp, att gå till vila, lägga sig ned blotta strupen. Att lyssna på kroppen som gör ont, att ta saken i egna händer, lämna istället för att bli lämnad. Att själv bestämma när man skall dö, istället för att kanske bli våldtagen och förnedrad. Att lägga sig ned och inte orka blir en aktiv handling; att ta sitt liv.

Människan är till sitt väsen ond och god. En tunn fernissa civilisation kan få oss att glömma detta, men varje krigsutbrott visar oss otvetydigt skuggsidan. Ordensbröderna som stänger in människor i sin kyrka att slaktas, grannarna som anger varandra, 6 miljoner judar samlade med en hel kontinents goda minne. Några få står emot. Helgonen, med sina rötter i himlen, spänner sitt nät, och räddar något av det tyngdlagen verkar på. Så kan en pojkes goda hjärta rädda en far, och en faders glöd ge världen hopp. Nihilism, att det inte finns något gott, någon mening, är något hjärtat måste revoltera mot.

Nationaldag

Jesus är emot nationalism. Så skulle man nog sammanfatta konsensus i svensk kristenhet. Det är ett annat rike han proklamerar, ett rike inte av denna värld. Gå 100 år tillbaka kan man nog räkna med att konsensus skulle säga tvärt emot. Nationalismen har ju inneburit så mycket ont, nazityskland, imperialism, att kolonierna blivit fria, att bosnierna fått ett eget land, eller vänta nu.. Nationalism och kosmopolitism är kanske inte så enkelt som att det är en fråga om gott och ont.

Om Världen är det håll gravitationen pekar, dit de döda fiskarna simmar, innebär det att man som kristen måste vara kritisk mot det förgivettagna.

Mer om skolmission

Det råder fortsatt förvirring på skolverket. Det är ok att vara kristen på skolan men det är inte ok ifall detta att man är kristen får andra att bli det. Då är det mission och påträngande/påtvingande.

Förmodligen är det ordet mission som är problemet, mission på något märkligt sätt skild från annan påverkan. Hjärntvätt, måste det ju röra sig om, och det måste ju vara olagligt och diskriminerande. Hur det nu kan vara diskriminerande att "utsättas" för religiös påverkan.

Mitt förslag. Kalla det information.

Tack Dror.

Dror Feiler redogör klart och tydligt för avsikter och händelser utan krokodiltårar, manipulation och effektsökeri. Tack för det.

Svt har dock bestämt sig. Hjälpsändningen är ett humanitärt projekt.

Ang. retoriska knep

"Alla som använder generaliserande ad hominem-argument är horor." - adequate

Lite mer om fredsflottan, nationalitet och etnicitet

Svensken Dror Feiler behandlades sämre än svensken Mehmet Kaplan i under det israeliska bordandet. Trots att de båda är svenska medborgare. Svensken Mehdi Ghezali åker två gånger fast som "turist"/"student" i Afghanistan (ok. hans pappa är algerier och mamma finska så kopplingen till Afghanistan är lite långsökt) och svensken Daawit Isaak (det är som att svära i kyrkan, jag vet) , och svenskarna som blev tillfångatagna i Somalia osv. blir det långt bortom Sveriges gränser, mitt i märkliga konflikter.

I båda de nihilistiska världarna, juridiken och postmodernismen, är detta mycket svårt att begripa sig på. Deras pass definierar dem som svenskar (ibland med dubbla nationaliteter), och svensk och svenskhet är summan av vad alla svenskar (definierat juridiskt helt godtyckligt) är och gör.

Dror är som jag förstår det etnisk jude och detta påverkar honom (nu då tydligen på ett masochistiskt sätt) vare sig han vill eller inte. Det påverkar dem som möter och bemöter honom.

Någon som Daawit identifierar sig troligen både som svensk och eritrean. Han är ett med det folket/kollektivet och betraktas och bedöms också utifrån detta av eritreanska myndigheter.

Rasism säger något. Kanske det. Att man identifierar etnicitet som en någorlunda primär identitet, även om man måhända inte är medveten om sina tankar och fördomar (men som man ändå kan visa genom t.ex. implicita fördomstest), ser jag som ganska självklart.

Juridiskt är detta obegripligt, men så har också juridiken ingen själ och inget hjärta. Lämnad ensam, som "bara en social konstruktion", blir den tom och snart förvriden.

Mission i skolan

Efter att ha hört kalibers program, kommenterat av Jaktlund här, har jag funderat en del kring mission. Jag tillhör inte missionsivrarna som till varje pris skall gör mina bekanta till antingen "frälsta" eller ovänner och upplever ofta kampanjer att nå ut med det glada budskapet som påträngande. Jag kan således förstå att det väcker motstånd.

Jag fick idag en utskick om den nya skollagen där man säger att utbildningen i offentliga skolor skall vara icke-konfessionell, emedan endast undervisningen skall vara icke-konfessionell. Jag kan hålla med de föräldrar som tycker att man skall kunna lämna sitt barn till skolan utan att de utsätts för politisk och religiös alltför ensidig påverkan, och Sturemark har helt rätt då han säger att vi aldrig hade accepterat detsamma om det varit Hamas som ville komma och ha en konsert i skolan eller som på ett organiserat sätt spred propaganda. Att undervisningen inte innefattar aktiviteter utanför just undervisningen är en självklarhet, vad som är utbildningen är lite mer flytande. Och vad är sedan ett konfessionellt inslag. Att se på en film om munkar som ber, nog inte egentligen konfessionellt utan undervisning om religion, att be gemensamt är det däremot. Att ha en obligatorisk konsert där en part har det tydliga syftet att påverka elevernas åsikter är enligt min mening inte ok. Religionskritiker Camilla Grepe skrev för ett tag sedan om en skolpräst som inte missionerade aktivt, men som i den egna organisationen rättfärdigade sin insats med att den good-will det skapade skulle kunna vara ett sätt att nå ungdomar, a.k.a. göra dem kristna (även om det är på det intet förpliktigande svenskkyrkliga sättet). Givetvis lovvärt i någon mening. Ungdomar mår dåligt och att få någon att prata med är en bra sak. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade velat ha en skolimam som utan att det också fanns präster på skolan eller med ett tydligt fokus på dem som redan var muslimer. Är det hyckleri, ja förmodligen och därför gör nog båda grupper bäst i att hålla sig därifrån, alternativt renodlar sina syften. Kan man vara där bara för att man vill tjäna andra människor? Måste man ha baktanken att "nå ungdomarna" med Lenin som förebild. Tänk om de kunde märkas på kristna att de var kristna utan att man "manifesterade Jesus" och körde biblar ned i halsen på andra (f ö vem har inte en bibel hemma sedan tidigare?; eller det kanske är enl. klassisk evangelikal urban legend, "har du hört talas om Jesus?" "Nej jag har aldrig hört något sådant." "Du är jättejättesyndig och förtjänar döden, men hand dog för dig för 2000 år sedan så nu är allt lugnt." "Ehh, ok, då bekänner jag honom som Herre och fortsätter med mitt liv." osv.).

Skillnaden med dessa missionärer är att de är ungdomar själva. Under min skoltid var många med i ung vänster och engagerade sig för djurens rättigheter. Det var också en del som lyssnade på Ultima Thule och tyckte att judar, turkar och negrer tog våra jobb och kvinnor. Åsikterna är extrema och det är ett sätt att bli vuxen. Man testar olika positioner och blir påverkad av jämnåriga. En del ungdomar är kristna. De lyssnar på kristen musik, äter kladdkaka och lovar att inte ha sex innan äktenskapet. Bara i humanisternas märkliga värld kan denna typ av peer-pressure vara skild från dylik politisk/ideologisk.

Frälsning är i min erfarenhet dock något annat; ett personligt möte med Gud.

Och visst blir det en maffig effekt när man kan säga Livets ord och tala om dess historia på 80-talet eller referera, de ur sitt sammanhang ganska aparta, predikningar som stream:as från Uppsala. Religiösa extremister, så kan man avfärda allt som kommer därifrån. Det är LO:s kors att bära.

Om andras kommentarer av "fredsflottan"

"De skulle inte in på israeliskt vatten", säger någon i en kommentar på någon sida. OK visst. Det beror ju helt på hur man ser det. Problemet är att "fredsflottan" går under parollen hjälpsändning men målsättningen är att testa huruvida Israel kommer uppehålla sin blockad. Mankell skall återkomma med 100 skepp och hoppas på kärnvapenattack från israeliskt håll. Då kommer världen förstå det Ohly, Reepalu m.fl. redan visste, judarna är blodtörstiga.

Någon annan gjorde jämförelsen med att köra en pansarvagn in i Ryssland och hoppas på att man inte blir stoppad, och sedan skjuta folk om man blir det, i självförsvar. Det var till en början lite oklart ifall det var "fredsflottan" som var den skenande pansarvagnen som nu stoppades och där man använde självförsvar, eller om det var de israeliska kommandosoldaterna (som "såg ut som pirater" enligt Kaplan) som var det. Det var det senare i detta fall, men märkligt nog går liknelsen använda från båda lägren.

Råttan på tampen

Mannen blir skälld på då jobbet och går sedan hem och skäller på sin fru. Råttan på repet. I psykologiskt tal, parallellprocesser. Det som sker i mikroperspektivet får sin direkta återspegling i makroperspektivet och omvänt. Så fungerar vi.

Så kan en trängd jude tränga in en palestinsk enklav (heter det det när man har kust?) och i sin tur bli inträngd i ett litet hörn av världssamfundet. Råttan skramlar med vapen, etc.

Den judiska staten är slipad. De kör den kompromisslösa, utmanande stilen. Som när man godkänner bosättningar samtidigt som man har möte med fredspristagare Obamas delegation som stolt positionerat sig närmare palestinierna än tidigare amerikanska presidenter och samtidigt utlovat fred. Den fred han i förskott fått fredspriset för (eller var det Afghanistan?, nej just det, det var den nya tonen). Denna stil fungerar för att stabilitet är det överordnade målet, för att krig är dyrt och opinionsmässigt komplicerat och för att det internationella samfundet är något så komplicerat som en demokrati bland demokratier. Det slutar i ett papper som fördömer handlingarna, ev. kräver blockadens hävande.

Blockadens hävande är givetvis ett legitimt krav. Vatten och förnödenheter, samt material för att kunna bygga upp staden borde ses som självklarheter och vidare missförhållanden kommer förmodligen bara skapa fler unga män redo för en ny intifada. Förresten, varför uppehåller Egypten blockaden?

En tvåstatslösning är förmodligen den enda möjliga. Hamasregeringen måste få en chans att civilrättsligt ta itu med de som skjuter raketer på grannstaten. Detta bör regeringarnas styrkor kunna samarbeta kring. Om det nu skulle vara så att Hamas skulle visa sig inte kunna förhindra raketattackerna, eller kanske till och med stödja desamma är det svårt att inte se detta som en krigshandling som det ligger i den antiisraeliska propagandans intresse att bagatellisera.

Förvirringen kring huruvida ship-to-gaza var en ickevåldsaktion eller inte är fortfarande total bland dess deltagare och förespråkare. De hade tränat i ickevåldsrespons på våld, att de attackerar israeliska soldater på bild är ovidkommande, för att det är inte de som har bordat israeliska örlogsfartyg. Nej alldeles riktigt, det har de inte, man kan tillskriva dem en etisk rätt till nödvärn när de blir sjörövarattackerade på internationellt vatten, något som hade varit mer tveksamt på israeliskt vatten (Israel betraktar det förvisso som krigstillstånd och har upprättat en säkerhetszon vilket kan ge förklaring till israeliskt beteende), men de kan inte samtidigt upprätthålla den moraliskt överlägsna ickevåldspositionen, även om det står så på karta och enligt plan.

Svt:s rapportering har jag ändå upplevt som relativt balanserad under de första dagarna. Man ser att det är två propagandamaskiner som tillrättalägger ord och bild för att driva en sedan länge definierad tes. Man får hoppas att det fortsätter på inslagen väg och att inte enbart ship-to-gaza-aktivister och politiker från det röda blocket ensidigt och okommenterat får komma till tals.

Låt oss hoppas, i all bedrövelsen, att de människoliv som spillts och allt spel, när dammet lagt sig, leder till lättnader i blockaden och avspända relationer i regionen.

Ett skepp kommer lastat (till Gaza)

Är det bara jag som tycker att man blandar ihop korten kring ship-to-gaza.

Så fort det våldsamma motståndet tas upp hänvisas till 1) belägringen (man har väl rätt att slå en mobbare), 2) att det var folkrättsligt fel att borda skepp på internationellt vatten (om det nu inte råder krig). Punkt två är givetvis en plump i protokollet men är i första hand en formsak. Skeppen hade som avsikt att åka in i israeliska territorialvatten och man kan tänka sig att det inte hade utspelat sig annorlunda för att det fått några timmars båtfärd till.

Punkt 1, rätten att bryta lagen bara för att man upplever att den andre har fel, verkar vara en genomgående ideologi hos vänsteraktivister. Det har exemplifierats gång efter annan under de kravaller vi sett under diverse toppmöten. Det är också en logisk ståndpunkt då man förmodligen inte accepterar behovet av ett våldsmonopol och staters suveränitet, samt att den ordning detta innebär är till skydd för allmänheten om de måhända kan drabba aktivister och radikaler.

De största kränkningarna av mänskliga rättigheter sedan andra världskriget kallades kriget mellan Hamas och Israel. Det var väl i samband med det som Ohly bar halsduken med en karta utan Israel. Det är knappast någon skräll att det röda blocket kräver fördömanden och brutna förbindelser och bekräftar då återigen bilden av att världen är emot Israel och judarna. Mitt i all multi-kulti och kurders rättigheter och allt. Mehmet Kaplan (MP) har fått mycket mediatid för sitt hetsande redan innan, och även om Mattias Gardells son, med fuktiga ögon, hänvisar till hur fredlig man var och att det bara var vattenreningsanläggningar (vilket är svårt att veta om man inte just undersöker det; det är ju inte som att organisationen håller sig neutral i israel-palestina-frågan och bara vill hjälpa en utsatt befolkning), har man tidigare pratat om detta som ett sätt att få världen att få upp ögonen och med syfte att just bryta blockaden.

Självklart är det olyckligt att människor dör. Självklart är det olyckligt att israelisk armé inte nyttjade ickedödliga vapen, ex. tårgas, elchocker, etc. för att ta sig ur sitt trängda läge. Givetvis ger det en onödig möjlighet att vinkla om debatten att det skedde på internationellt vatten. Givetvis är blockaden mot Gaza inte önskvärd. Vänsteraktivism, antisemitisk propaganda och prjippon är inte sättet att minska spänningarna. Men målet är förmodligen inte samförstånd, fråga Lars Ohly, kanske minister efter nyår.