Behövande. Det är något provocerande över att tvingas in i offerrollen. Den extra sekunden givaren håller kvar i det han just överlämnat för att visa sin makt, som husse över hunden som måste sitta och vänta innan han får det åtråvärda. Offret, qui tollis peccata mundi, när medelklassen betalar sin allmosa och tvår sig ren från skuld. Offret, som hålls på distans genom en en uppmuntrande kommentar och en gåva, från oss till er. Som bara krävs på tacksamhet.
Det är den förförståelse med vilken jag träder fram inför den Helige, så in i minsta del mänsklig. Den med vilken jag möter världens obegriplighet och Guds tystnad. Och frågar, vart skall jag gå? Var ligger platsen "väckelsen"? Skall jag slå tegel och bygga en församling? Var är det stora verk du förberett för mig?
Att öppna sig och ta emot gör något med dig. Det tar något ifrån dig; ditt oberoende, din kontroll. Det sker inte utan smärta, den förlängda smärta vår födelse ger oss. Ofullkomligheten och vår längtan efter det hela. Splittringen och vår längtan efter enhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar