Jag såg Vägen igår. Ett postapokalyptiskt drama där en man och hans pojke försöker hålla glöden vid liv, försöker förbli bland de godas skara och försöker överleva. Filmen är på något sätt den punschkonservativa synen på världen, destillerad i sin renaste form. Ingen kan säga något om hållning att det var bättre förr när den sista plantan och det sista djuret har dött. Och när den starke mycket konkret äter den svage, för det finns ingen annan mat att tillgå. Varför skall man upprätthålla något så anakronistiskt som objektiva etiska lagar nämligen tabut att inte äta sina artfränder? Anakronism, civilisationen är en anakronism i det laglösa landet, allt gott är en anakronism. När det inte finns några fina tebjudningar och bildade diskussioner, vem behöver lära sig läsa. Något sådant som en litteraturkanon, värd att bevara för sin egen skull?
För filmens hjälte är det uppenbart. Det goda. Hur kan man inte slåss för det. Samtidigt ställs han inför samma svårigheter som alla och envar i den goda kampen. Delar jag mitt bröd med en man som ändå snart skall dö, och hur skall jag handla mot den som skadat mig. Misstänksamhet och överlevnadsinstinkt ställs mot den naiva empatin; men han är ju hungrig..
Det är också en film om hopp. Om att kämpa vidare och aldrig ställa sig frågan varför. Som jagade villebråd finns alltid önskan att ge upp, att gå till vila, lägga sig ned blotta strupen. Att lyssna på kroppen som gör ont, att ta saken i egna händer, lämna istället för att bli lämnad. Att själv bestämma när man skall dö, istället för att kanske bli våldtagen och förnedrad. Att lägga sig ned och inte orka blir en aktiv handling; att ta sitt liv.
Människan är till sitt väsen ond och god. En tunn fernissa civilisation kan få oss att glömma detta, men varje krigsutbrott visar oss otvetydigt skuggsidan. Ordensbröderna som stänger in människor i sin kyrka att slaktas, grannarna som anger varandra, 6 miljoner judar samlade med en hel kontinents goda minne. Några få står emot. Helgonen, med sina rötter i himlen, spänner sitt nät, och räddar något av det tyngdlagen verkar på. Så kan en pojkes goda hjärta rädda en far, och en faders glöd ge världen hopp. Nihilism, att det inte finns något gott, någon mening, är något hjärtat måste revoltera mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar