Efter att ha hört kalibers program, kommenterat av Jaktlund här, har jag funderat en del kring mission. Jag tillhör inte missionsivrarna som till varje pris skall gör mina bekanta till antingen "frälsta" eller ovänner och upplever ofta kampanjer att nå ut med det glada budskapet som påträngande. Jag kan således förstå att det väcker motstånd.
Jag fick idag en utskick om den nya skollagen där man säger att utbildningen i offentliga skolor skall vara icke-konfessionell, emedan endast undervisningen skall vara icke-konfessionell. Jag kan hålla med de föräldrar som tycker att man skall kunna lämna sitt barn till skolan utan att de utsätts för politisk och religiös alltför ensidig påverkan, och Sturemark har helt rätt då han säger att vi aldrig hade accepterat detsamma om det varit Hamas som ville komma och ha en konsert i skolan eller som på ett organiserat sätt spred propaganda. Att undervisningen inte innefattar aktiviteter utanför just undervisningen är en självklarhet, vad som är utbildningen är lite mer flytande. Och vad är sedan ett konfessionellt inslag. Att se på en film om munkar som ber, nog inte egentligen konfessionellt utan undervisning om religion, att be gemensamt är det däremot. Att ha en obligatorisk konsert där en part har det tydliga syftet att påverka elevernas åsikter är enligt min mening inte ok. Religionskritiker Camilla Grepe skrev för ett tag sedan om en skolpräst som inte missionerade aktivt, men som i den egna organisationen rättfärdigade sin insats med att den good-will det skapade skulle kunna vara ett sätt att nå ungdomar, a.k.a. göra dem kristna (även om det är på det intet förpliktigande svenskkyrkliga sättet). Givetvis lovvärt i någon mening. Ungdomar mår dåligt och att få någon att prata med är en bra sak. Men samtidigt är jag inte säker på att jag hade velat ha en skolimam som utan att det också fanns präster på skolan eller med ett tydligt fokus på dem som redan var muslimer. Är det hyckleri, ja förmodligen och därför gör nog båda grupper bäst i att hålla sig därifrån, alternativt renodlar sina syften. Kan man vara där bara för att man vill tjäna andra människor? Måste man ha baktanken att "nå ungdomarna" med Lenin som förebild. Tänk om de kunde märkas på kristna att de var kristna utan att man "manifesterade Jesus" och körde biblar ned i halsen på andra (f ö vem har inte en bibel hemma sedan tidigare?; eller det kanske är enl. klassisk evangelikal urban legend, "har du hört talas om Jesus?" "Nej jag har aldrig hört något sådant." "Du är jättejättesyndig och förtjänar döden, men hand dog för dig för 2000 år sedan så nu är allt lugnt." "Ehh, ok, då bekänner jag honom som Herre och fortsätter med mitt liv." osv.).
Skillnaden med dessa missionärer är att de är ungdomar själva. Under min skoltid var många med i ung vänster och engagerade sig för djurens rättigheter. Det var också en del som lyssnade på Ultima Thule och tyckte att judar, turkar och negrer tog våra jobb och kvinnor. Åsikterna är extrema och det är ett sätt att bli vuxen. Man testar olika positioner och blir påverkad av jämnåriga. En del ungdomar är kristna. De lyssnar på kristen musik, äter kladdkaka och lovar att inte ha sex innan äktenskapet. Bara i humanisternas märkliga värld kan denna typ av peer-pressure vara skild från dylik politisk/ideologisk.
Frälsning är i min erfarenhet dock något annat; ett personligt möte med Gud.
Och visst blir det en maffig effekt när man kan säga Livets ord och tala om dess historia på 80-talet eller referera, de ur sitt sammanhang ganska aparta, predikningar som stream:as från Uppsala. Religiösa extremister, så kan man avfärda allt som kommer därifrån. Det är LO:s kors att bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar