Civilisationskritik

En utopi, bland de många, är den som önskar tillbaka till ett mer naturligt sätt att leva, i samklang med naturen. Hos den konservative är drömmen oftast kopplad till det organiska samhället. Hos vänstern finns ett helt annat ideal i civilisationskritiken, (läs med fördel Kalle Linds betraktelser kring 70-tals-barnkulturen). Civilisationskritiken får nog av fabriker och inser att på detta sätt kan vi inte leva. Vi måste leva i samklang med naturen som ädla vildar och därmed inte drabbas av girighet, våld och dylikt. Ett litet studium i antropologi visar på att vilden ingalunda varit ädel, åtminstone inte med våra måttstockar. I utopin spelar det mindre roll. Alla paradis är ett återvändande till det naturliga, och blir en fråga om vad som är naturstadium.

Civilisationskritiken smyger sig ofta in i intellektuella sammanhang, t.ex när miljö diskuteras, och är då en pseudoreligiös föreställning som accepteras av den känsligt rationella samtiden. Den naturvetenskapliga människosynen är något paradoxal på ett sätt som möjliggör detta. Samtidigt som framstegstanken är en central del av det vetenskapliga bygget, där gammal kunskap läggs till ny och, i förlängningen, detta är den bästa av världar. Samtidigt har man anammat ett biologiskt antropologiskt och psykologiskt perspektiv vilket inte erkänner någon utveckling avseende människan. Den utveckling som har skett är alltså upplysningen och det moderna projektet.

Om då det moderna projektet gör upp med traditionen så får måste vi också betänka att densamma skjuts i sank av postmodernismen. Postkolonialismen medger inte en uppdelning i civiliserad och ociviliserad. Införandet av skriftspråk kanske 4000 f.kr. eller agrarsamhällets framväxt 9000 f.kr. har inte medfört någon utveckling utan kan bara sägas vara olika. Lustigt nog visar Vygotskijs studier av ryska folkgrupper just på människans kognitiva utveckling som direkt kopplad till samhällets utveckling. Ett barn i ett samhälle med skriftspråk utvecklar sina förmågor mer än ett barn i ett samhälle utan. Men återigen, begåvning kan också göras till en fråga om olika.

Wikipedias artikel om civilisation är av intresse:

Civilisation kommer från latinets civitas som betyder stadsbildning. Den grekiska motsvarigheten är "polis". Vad som kännetecknar en civilisation vs icke-civiliserade samhällen kan sägas vara följande;

1. Agrikultur
2. Städer i motsats till nomadliv; arkitektur
3. Skriftsystem; siffror/matematik
4. Ekonomi; utbyte av varor
5. Organiserad religion
6. Organiserat "försvar", det vill säga krigsapparat/militär
7. Utvecklande och främjande av teknologi
8. Förekomst av universitet.

Kritiker av främst vänsterpolitisk bakgrund menar att civilisationen förstör människors relationer och naturen genom införandet av hierarkier och abstrakta koncept för att styra dessa såsom privat egendom, intellektuell egendom och arbetskraftsfördelning. Vidare påpekar dessa kritiker det ironiska i att Grekland och romarna, som ansåg sig vara civiliserade, gick till motförsvar mot "barbarerna" när de gick bärsärkagång.

Förespråkare av civilisationen menar att den leder till lägre barnadödlighet, ökad livslängd, frånvaro av svält samt upplysning istället för vidskeplighet.

Frågan är om civilisation är vetenskap och teknologi eller ifall det är en fråga om kultur. Är det förra svaret är frågor om etik och estetik just olika och satser kopplat till desamma automatiskt felaktiga, det senare gör just de koloniala anspråken postkolonialismen kritiserar.

Konservatismen får inte bli civilisationskritik. Det organiska samhälle man drömmer om får inte vara en utopi i dess omöjliga mening, utan just ett hyllande av den civilisation som hotas av allsköns radikaler. Den civilisation som precis som vetenskapen har sitt rättfärdigande i det goda den ger.