Näthat

Näthat är ett förrädiskt ord. Aftonbladet granskar hatet och skiten på nätet, i hätska ordalag och får mothugg och hot på ett sätt som givetvis är över gränsen. Man ropar på skydd och polisiära åtgärder för att säkra opinionsbildares möjlighet att verka. Hatsajter bör dock stängas ned, de sprider ju hat och bildar inte opinion.

Martin Jönsson, kulturchef på Svd skriver

De som nu spyr ur sig hat, hot, rasism och sexism talar ofta om att de värnar rätten att säga vad de vill och berätta ”det som inte får sägas”. Det är kvalificerat skitsnack. De är snarare yttrandefrihetens och alla andra friheters största fiender.

Är det definierat som hat, det man säger, är man yttrandefrihetens och andra friheters största fiende. Redan här har vi väl kommit till kärnan av den politiska korrektheten som i allt väsentligt avklär den ängsliga hållningen, övertron på definitionernas makt, den sociala ingenjörskonsten och intoleransen i toleransens namn. Det är beklämmande att Svd som i sin ledarstab har många som står upp för yttrandefriheten ger utrymme för dylika tankar. Näthat är blott en härskarteknik för att upprätthålla status quo, för att parafrasera den teoribildning som en gång gav oss Martin Jönsson och hans gelikar.

Parallellen till Helle Kleins drev mot diverse kyrkliga opinionsbildare är givetvis total.

Du skall följa mig

Mystikerna pratar om en andra naivitet. Barnaskapet hos Gud för den som växt i tron och sedan krupit in i moderlivet igen. Vägen dit är kantad av frestelser att agera. Sådant kan man känna i en svensk kyrka, i ett svenskt samhälle. Mästaren säger till Petrus: vad angår det dig, du skall följa mig. Kanhända det svåraste att ta till sig i Kristi frälsargärning, detta att han kunde stigit ned från korset och tillkallat legioner av änglar. Vad angår det mig, som del i en helhet, som förtroendevald. Vad angår det mig när dumheter hålls fram som gyllene kalvar.

Efterföljelsen är ingalunda inaktiv, distanserad eller kall, men den går inte i egen kraft. Den är själavårdande, och mer fokuserad på den egna bristen än broderns. Den vill och andas försoning, helighet och frid.

Du skall följa mig.

..och du mitt barn skall kallas den högstes profet...

Dop

Vår dotter döptes igår. Det är en stor sak i en liten förpackning. Något som i ett himmelskt perspektiv är fulländat men som får gro långsamt, mogna och förhoppningsvis nå full blomning här på jorden. Vår dotter var nyfiken på alla människor men blev sedan överväldigad och ledsen när många ville röra vid henne. När kvällen kom var hon trött och grinig. Gud träder verkligen in i förunderligt anspråkslösa boningar.

Nu får vi föräldrar hjälpa henne så gott vi kan i hennes växt. På trons krokiga väg. Många med goda föresatser har slagit sig för bröstet men misslyckats. Denna vår viktigaste missionsuppgift är i sanning en svår sak. Jag imponeras storligen av dem som gått före och som inte stått i vägen mellan Gud och sina barn.

Må Gud själv och hans kyrka hjälpa mig dithän.

Att stava mission

Det sägs att mission stavas dialog. Det sägs som om det inte blivit sagt på samma sätt sedan 70-talet, som att det sedan 70-talet burit frukt, som att sekulariseringen inte har någonting med kyrkans attityd att göra. Själv är jag ingen missionär. Har jag lyckats väcka intresse hos vänner så är det just för att jag inte missionerar, eller ens för dialog med andra, som inte så önskar, om tron. Likväl tycks det mig främmande hur dialogen (med denna ständiga andre) skall förmedla evangelium. Det är ju inte våra funderingar, vår fromhet, eller våra ljusbärare som primärt utgör kärnan i vår tro, utan Gud som genom sin Son Jesus Kristus vänder sig till var och en med djup upprättelse.

Banalt och åter banalt när detta evangelium övertrumfas av talet att vi alla är samma och att orden som vi har leder vilse. Visst är vår Herre radikalt gränsbrytande och kallar oss alla till detsamma i hans efterföljd, men likt mannen i Gergeza behöver många av oss börja vår efterföljelse med att gå hem till oss själva. Väl där kanske man ser att det inte är via majoritetens tyranni som Guds rike byggs utan genom Andens omformande av hjärtat. När solidariteten inte blir med stumma kollektiv, kränkta genom sinnrika idésystem, utan med individen. Med Stefan, inte arbetaren, med Abdi, inte somaliern, med Lena, inte kvinnan, och med Rita, inte den homosexuelle. Då inser man att Greve Knorring, nazisten Rickard och våldtäktsmannen Robert behöver precis lika mycket sympati, för människans avskildhet från Gud är oberoende av världslig status. Jesus kommer som bekant inte bara till fabrikerna i Malmö.

Skall jag stava mission på något sätt får det nog bli efterföljelse. Jag hoppas vår kyrkas mäktiga en dag förstår vad detta är.

Vilse

Han kommenderade alla hästar att dra själen upp ur leran, där hjulspåren nu inte längre gick att urskilja. Kampen lika ursinnig som tröstlös. Om den lille mannen visste att hans mål fanns i hjärtats mull kunde hans kamp kunnat få ett slut. Om han visste att hans vagn måste förgås...

På korset

Förlåt dem, de vet inte vad de gör. De vars törnekrans borrar sig in i hjärnan så att inga klara tankar kan tänkas. De som spikat dina händer och fötter så att du inget kan göra. Förlåt dem, fastän dina inälvor ber dig förgöra. Ty domen är inte din.

Törstig. Av vinstocken bara surt vin. Guds folks vedermödor har pressat fram en bitter galla att dricka. Denna är den enda dryck du ges. Du törstade efter gemenskap, du är ensam. Du törstade efter sanning, de har alla förrått dig. Du törstade efter barmhärtighet - Gud själv har övergett dig. Drick kalken som räcks åt dig. Ty makten är inte din.

Inget kvar. Du kan inget göra, dina armar är fastnaglade. Du har inget, flocken är skingrad och ingen lag är nedtecknad. Du kan fly, lämna för det bättre, utan hämnd att kompromitera din godhet, men gör det inte. Reducerad till ingenting. Det är fullbordat.

Fogat samman

Det Gud fogat samman får människor inte skilja på. Vi har ett gemensamt ansvar att stå tillsammans och bara gå dit vi båda kan tänka oss. Dit vi med gemensamma krafter kan önska och våga. Är detta sakramentalt? Ja förmodligen, Kristus och hans brud, Kyrka bara där de går tillsammans, alltid tillsammans trots att tusen okända män dagligen skändar. I samklang och frid bara i gemenskapen.

Elitistisk och utestängande? På den frågan svarar han: "Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas."

I femte timmen

Och rövaren sade till sin frälsare:

Hur kan du låta det vara som det är? Hur kan det vara en väg framåt för ditt rike? De orättfärdiga vinner segrar och falska lärare träder fram. Splittringen råder bland oss, vi är ensamma och rädda, slagna av övermakten. Var är den seger du lovat? Var är den Ande som alltid skulle vara hos oss? Om du är Guds son, hjälp då dig själv och oss.

Frälsaren vände sitt törnekrönta ansikte mot rövaren och sade:

Detta är platsen för min seger.

Knivar

Kyrkans läge är något prekärt. Jag försöker greppa kring detta att kyrkan varit värre ute förra, men det blir svårt. Att offentligt tillsätta präster i en deistisk och sekulariserad kyrka och förbjuda samlingar där man studerar bibeln, vilket föranledde mobro Danjels flytt till den nya världen, är givetvis ett värre läge att verka i än nu men det fanns åtminstone en folkfromhet som mylla för en väckelse att växa i. Nu är myllan påfallande tunn och den rörelse som finns kvar än uppdelad i svärmisk karismatik, stel fundamentalism och självgod bitterhet.
Jag misströstar och det är inte främst utifrån att vissa river ner utan för att de som borde bygga upp inte göra det. Vad nytta av alla insikter klokskaper och timmar nedsjukna i böcker om det inte ger liv. Om dogmatiken inte får ge ram åt bönens och sakramentens erfarenheter eller rätt kan användas för att skydda Guds folk. Vad ger då festskrifter om fallna hjältar eller bibelvetenskapligt navelskåderi. Denna gren är lika död som de andra.
Jag vill fråga "var är min flock? " men den egentliga frågan är "var är Du". Tilliten till att Gud fortfarande har makten är allvarligt naggad.
Ändå är det allt vi kan göra. Luta oss tillbaka och göra Gud till viljes för utan hans kraft går vi från ena diket till det andra. Gud som skapat himmel och jord har makten oavsett hur ansatt vår lilla organisation må vara. Detta må anses svärmiskt av den som inte mött Gud. Jag kan bara svara med Theresa av Avila: "den som har Gud kan ingenting sakna", och vässa mina knivar i händelse av krig.

Mer snömos

Det är jobbigt när man inser att man från biskopskandidater möts av en så kompakt väv av fina ord och goda intentioner samtidigt som man tycker att konsekvenserna av det de säger inte är goda. Man inser att det är hela begreppsvärlden som är skev. Vi kan inte tala med dem, föra resonemang, vi måste starta på nytt, definiera och skapa. Detta från grunden. Vem är mäktig detta? Att återuppbygga templet?

Skadligt

Malwarebytes Anti-malwareprogram klassificerar seglorasmedja.se som potentiellt skadlig. Lustigt minst sagt.

Posthuman

Posthuman beskrev en psykologkollega vår samtid. Posthuman i meningen att människan alltmer utsätts för en egaliserande jämställdhetstanke. Människan går inte att jämföra men i allt väsentligt är hon avmystifierad och går att maskinellt effektivisera. Människans växande i relation får sina verksamma komponenter manualiserade. Människa som funktion, i byråkratisk ordning, som undersåte till en suverän stat. Människa formad av den rätta uppfostran, den rätta pedagogiska metoden och med åtgärdsprogram och korrektionsanstalter som elstängsel kring den smala vägen. Posthuman i meningen att symbolvärlden är tömd. Det som är är. Det är ju bara att se. En an' e så go' som en an', eller som som vi säger i Uddevalla: "det är inte så nooga, det är samma." Bruksmentalitet på ordnation från den progressiva rörelsen. Alla är experter och den kunskap som kan ha ansamlats är om inte skadlig hur som helst inte bättre än den enskilda anekdoten eller åsikten.
Posthuman i sin totalitära hållning till åsikterna från de misshagliga.

Slå vakt om ditt syre kamrat!

Nytt år

Ett år har gått. Ett år som varit tufft och underbart samtidigt på ett personligt plan. Den största ideologiska skillnaden för undertecknad är att jag slutat bry mig. Om vad som anses kristet enligt Stefan Swärd och Helle Klein. Om vad som anses högerextremistiskt av Lisa Bjurwald. Om vad som anses omänskligt och bakåtsträvande av etablissemanget. Detta ger frihet.

Är detta samma frihet den galne känner? Som Anders B-B kände i förhållande till världen? Måhända. Hjärtat befrias och vad som finns i hjärtat får då fritt spelrum.

Vansinnesdåd tenderar att få mycket plats, så väl som brott och anomalier. Det sjukas myndighet och tillräknelighet har det kämpats för nu i många år. Kanske då inte så konstigt att man inte längre kan se psykisk sjukdom som ett urskuldande skäl till brott. Straffet ropar man på, straffet. Så inte för de strukturellt förfördelade. En fattig är inte tillräknelig, inte myndig. Upplopp, stölder, mord och dylikt kommer som reflexer. Den omedvetna arbetarklassen, det djuriska som föder revolutionen till slut. Vilken vänstervurmare vill ställa sig med makt och ordning och döma?

Vänsterns idéer ter sig allt mer upp-och-ned-vända. Så även frikyrkans. Undertecknad har under lång tid sökt det katolska och ortodoxa men har under hösten funnit mig tillrätta i en luthersk efterföljd. Den lutherska idé som vårdas på bloggen Kristen opinion, där den Annika Borg jag tidigare tagit avstånd ifrån får mig att äta upp alla mina snabba domar. Den idé som lever en tynande tillvaro mellan svärmisk och moralistisk frikyrklighet och kyrklig sekularism. Där stiger de dock fram. De fromma kvinnorna. De välutbildade och retoriskt skickliga kvinnorna. De som kan göra det "kvinnoprästmotståndare" misslyckats med och närmast förhindrat under många år.

Konservativa vindar blåser. Kanske är det 68-generationens aldrig avslutade tonårsfas som med döden börjar få sitt slut. Den trötthet som infinner sig inför Tranströmmers uppror mot klassisk bildning i sina memoarer, matchas av den glädja man känner av att möta de gamla mästarna och den dynamik de fortfarande inspirerar i bl.a. tidskriften Axess. Dock är inget vunnet. Reinfeldt har valt sida, KD är svaga och lär bli tydligare i sin frikyrklighet, och SD:s tal om en progressiv sjuklöver tycks alltmer besannas. Varthän det bär, vi får se.

Gott nytt år.