Svensken Dror Feiler behandlades sämre än svensken Mehmet Kaplan i under det israeliska bordandet. Trots att de båda är svenska medborgare. Svensken Mehdi Ghezali åker två gånger fast som "turist"/"student" i Afghanistan (ok. hans pappa är algerier och mamma finska så kopplingen till Afghanistan är lite långsökt) och svensken Daawit Isaak (det är som att svära i kyrkan, jag vet) , och svenskarna som blev tillfångatagna i Somalia osv. blir det långt bortom Sveriges gränser, mitt i märkliga konflikter.
I båda de nihilistiska världarna, juridiken och postmodernismen, är detta mycket svårt att begripa sig på. Deras pass definierar dem som svenskar (ibland med dubbla nationaliteter), och svensk och svenskhet är summan av vad alla svenskar (definierat juridiskt helt godtyckligt) är och gör.
Dror är som jag förstår det etnisk jude och detta påverkar honom (nu då tydligen på ett masochistiskt sätt) vare sig han vill eller inte. Det påverkar dem som möter och bemöter honom.
Någon som Daawit identifierar sig troligen både som svensk och eritrean. Han är ett med det folket/kollektivet och betraktas och bedöms också utifrån detta av eritreanska myndigheter.
Rasism säger något. Kanske det. Att man identifierar etnicitet som en någorlunda primär identitet, även om man måhända inte är medveten om sina tankar och fördomar (men som man ändå kan visa genom t.ex. implicita fördomstest), ser jag som ganska självklart.
Juridiskt är detta obegripligt, men så har också juridiken ingen själ och inget hjärta. Lämnad ensam, som "bara en social konstruktion", blir den tom och snart förvriden.
1 kommentar:
Vilket svammel. Om man åker tillbaka till det land som man flytt ifrån får man skylla sig själv.
Skicka en kommentar