Tystnad

Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.

Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.

Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.

Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.

För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.

(S) för incest

Den sexuella avregleringen fortgår tydligen när en S-politiker har uttalat sig positivt avseende incest. Är den individuella friheten enda normen är det en logisk konsekvens men det borde finnas både medicinska och psykologiska skäl till varför man helst borde låta bli. Jag avhåller mig gärna från "tänk om alla"-resonemang, men här är det ganska uppenbart att man förutsätter någon sorts borgerlig ordning som skall agera den ryggrad man med diafragmaslag politiskt försöker vika.

Under valår bör man betänka att en röst på MP är en röst på S är en röst på V, och även om diverse broderskapare och dylikt tror att den politiska dimensionen är frikopplad från religionen får man aldrig börja stamma kring att upplysningen för fram en annan människosyn än den kristna, och har andra utopiska mål för vilka individen inte är relevanta.

Malström

När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.

Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.

Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.

Processen med stort P

Historien blir otidsenlig skriver Anna-Sophia Bonde på T & F.

Illmar Reepalu förstår inte vad judeförföljelser nu och för 60 år sedan har med varandra att göra.

Självhjälpspsykologin uppmanar att till att inte gräva ned sig i det förgångna.


Det finns en otrolig ovilja mot att se att det finns en historia. Att kurvan är en kurva och att den har en utgångspunkt. Socialliberalismen lovar lika rättigheter och möjligheter för alla, postmodernismen lovar att du skall kunna definiera dig själv. Du konsumerar din identitet. Allt är vad det verkar vara, vad vi kallar det.

I någon mening är utveckling det självmotiverande överimperativet. Samtidigt finns det snabbkaffe lösningar på det mesta. Fem enkla övningar för att uppnå inre frid, bli smal med gurka osv. Det är i definitionernas och värdenas värld som utvecklingen sker snabbast. Här blir talang något viktigt, och att hitta sin talang. Man kan t.ex. vara grym på att blanda kaffe med olika italienska namn. Precis som frisörer förr: Insta-fame, utbildning, träning etc. är inte värt något, talang är något medfött och är som den är. Det finns ingen historia bara ett nu.

Två begrepp är av vikt. Stolthet och status. Status är komparativ, stolthet har mer med den egna instasen och de egna förutsättningarna. Carl-Philips sportbilar och titlar ger honom status men är knappast något att vara stolt över. Den ensamstående invandrarkvinnan vars dotter kommer in på högskolan saknar måhända fortfarande status men har något att vara stolt över.

Om alla har samma möjligheter eller kan definiera sig hur de vill, varför är bara inte vissa intellektuella, eftertraktade osv. Där blir status en effekt av ett val, och den som inte är på toppen tillåts inte känna någon stolthet.

Så nästa gång en magister ber dig fånga dagen. Bind honom vid händer och fötter och sänk honom med en kvarnsten runt halsen. Utan vår historia, utan Processen är vi ingenting.

Arbetarrörelse

Det kan kanske uppfattas som att jag är negativt inställd till arbetarrörelsen. De krafter inom den som vill bryta ned familjen, och de sociala strukturerna, delar jag inte. De som satsar på "synd om" och bidrag, och undervärderar det egna ansvaret och möjligheten, likaså. Jag ställer mig emot varje form av revolutionär mytbildning där man underblåser ren pöbelmentalitet som det "spontana i arbetarnas kamp" eller rättfärdigar våld så länge det är mot israeler, poliser eller kapitalister. Här vid vägs ände är det mest sjukdomarna som består. Men det fantastiska man åstadkommit under vägen får i och med detta inte glömmas bort. Det finns en arbetaridentitet att vara mycket stolt över. Den allmänna och lika rösträtten, arbetsmiljö och medbestämmande inte minst, men kanske framför allt förutsättningarna för den sociala mobiliteten. Du skall kunna "bli något" på egna meriter. Du skall kunna studera om du har huvud för det (överdriften givetvis att alla skall och ingen får ha okvalificerade jobb) och det skall kunna finansieras av staten. Du skall kunna få sjukvård som är av god standard osv. Målsättningen någonstans har handlat om att skapa den stora och allomfattande medelklass som vi har i Sverige, och man har lyckats. Det tillhör det Gudomliga att "se att det var gott", och att vila när det är fullbordat.

Kön

Man kan tycka vad man vill om strukturer och dylikt. Jag tycker ändå, en dag som denna, att det är tragiskt att mina döttrar, om jag nu skulle få några, skulle ha sämre förutsättningar, än mina söner bara pga. deras kön.

Idedebatt

Den så kallade idédebatten gör en sak tydlig. Den intellektuella högern är lika splittrad som någonsin 70-talets sektvänster var. Man förenas kring avståndstagandet mot vänstern, i övrigt verkar begreppen vara oklara. Att ha en gemensam fiende är måhända samlande men gör också beroende av det yttre hotet. Bion beskriver det som en grundantagandegrupp, en flykt från det man borde göra, nämligen att komma överens.

Det är inte så länge sedan jag insåg att det var konservativ jag var, en hållning jag tagit av nödvändighet. För mig börjar det med synen på människan. Människan är i sig både ond och god, och det pågår inom henne en kamp. Hon fostras till demokratiskt, självständigt och myndigt subjekt. Ur naturen reser sig kulturen. Därför måste den liberala utopin avvisas. Friheten är en central dygd, men friheten uppstår genom den västerländska traditionen, byggd på Akropolis, Capitolium och Golgata om man så vill.

Den traditionen rättfärdigas inte utifrån någon sorts gudomliga eller objektiva kriterier utan har sitt värde utifrån det rent pragmatiska, precis som vetenskapen rättfärdigas främst utifrån att det tekniska välstånd den skapar.

Därför måste också traditionella värden, definierat av vänsterdiskursen som borgerlighet, reproduceras. Familjen, plikten, stoltheten i att försörja sig, troheten, höviskheten, bildningsidealen, satsningen på barnen, allt det som i kulturlivet förvrids till något trångt. Här ser jag inte, som en del konservativa debattörer, svenskheten som något essentiellt. Klass är något som överskrider nationalitet.

Inget gott behöver sedan vara främmande. Rationalitet, byråkrati, demokrati. Fri marknad och utjämnande system.

Emot liberalismen håller jag också detta med överbetoningen av individen framför andra sociala grupperingar. Individens rätt ställs framför den kulturella gruppen, den vuxne individens rätt framför barnet som är beroende av familjen (vad gäller t.ex. abort och skilsmässor).

Funnit frid med Gud

Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån. 1 Mos 5:23

Att leva i gemenskap är en blandning av aktivitet och passivitet. Man är i relation men relationen kräver samspel, annars är det ingen relation. Samtidigt är det något man bara är, kravlöst. När man kastas mellan Guden som älskar dig precis som du är, och Guden som hatar dig, går du in och ut ur gemenskapen, Du själv gör det. Du kan distansera dig hur mycket du vill, likväl, du är ännu inte framme.

Jag är inte arg på Gud, jag tvivlar istället. Så rör jag mig ut och in i gemenskapen. Jag tänker mig att Henok hade blivit färdig med detta vankelmod. Funnit frid med Gud.

Vaxade mustascher

Leif Berix i Trollhättan har, i sina vaxade mustascher på dagens västnytt, sedan han "betalte" ett företag för ett målerijobb börjat anat att något "skojeri" är i görningen. Detta då företaget verkar begärt in skattereduktionen flera gånger!

Man måste älska sådana gubbar!

Mannen på bilden är f ö Leif Berix.

Vanföreställning

Att "någon" skulle skapat religionen för att kontrollera människor är en paranoid vanföreställning.

Teologiskt grundad godhet bortom socialdemokratin

Jag har den senaste tiden mött två personer talat om sammanhang som samlar "alla kristna, utan några särskilda etiketter" som vänster eller höger, hög, låg, gammal, konservativ eller liberal. Det ena sammanhanget visar sig sedan vara uppbyggt kring rättvisemärkt, storhushåll och enkel livsstil a la hippierörelsen. Den andra företräder biståndspolitik och kollektiv skuld utifrån "historiska missförhållanden". I mina öron är båda ganska vänster, och vad jag förstår av sättet att prata om Jesus är det både ganska lågkyrkligt och teologiskt konservativt. Själv ser man sig dock bara som kristen och stora delar av svensk lågkyrklig, teologiskt konservativa vänsterkristendom skull nog skriva under på att det är bara kristendom. Detta med grupperingar har diskuterats otaliga gånger och behöver inte upprepas. Men det monopol vänsterdiskursen har på godhet är något som inte tillräckligt diskuteras. Visst kan man peka på egendomsgemenskaper i Apostlagärningarna, men det finns också Paulusord där den sociala ordningen förblir intakt under det att de kristna också är herrar och slavar på det kristna sättet. Herrar på ett kristet sätt, en god slavägare, måste ändå vidga godhetsbegreppet något utanför utplattandet av alla ojämlikheter, och "strukturell social rättvisa". Ser jag till Jesus uppfattar jag inte hänsynstagande till de ansiktslösa kollektiven i första hand, utan snarare att varje individ blev sedd och fick växa. Den berömda entreprenörsandan i "frikyrkan" är bara den ett exempel på hur ägande kan ses ur ett annat perspektiv än nollsumma och skuld.

Så, hur kan den se ut, den teologiskt grundade godheten, bortom socialdemokratin?

mystisk

Jag tror att det ligger mycket i det att vi har den Gudstro vi kan, och orkar. En tro måste ses som en personlig utsaga om Gud som får vissa konsekvenser. En tro som genom livets färd genomgår stålbad efter stålbad. Den lilla plantan skall tuktas hårt om häcken skall bli tät. Fäder i tron (av båda kön) och bekännare är de vars häck är just så tät att något vackert kunnat formas utav den. De vars egna bild av Gud bestått mot världens stormar och ändå förmått ge god frukt.

Mystisk den kausalitet som gör vatten till vin, död till liv. Mystisk den kännbare som inte är sin egen skapelse. Mystisk den evighet vi lovats.