Historien blir otidsenlig skriver Anna-Sophia Bonde på T & F.
Illmar Reepalu förstår inte vad judeförföljelser nu och för 60 år sedan har med varandra att göra.
Självhjälpspsykologin uppmanar att till att inte gräva ned sig i det förgångna.
Det finns en otrolig ovilja mot att se att det finns en historia. Att kurvan är en kurva och att den har en utgångspunkt. Socialliberalismen lovar lika rättigheter och möjligheter för alla, postmodernismen lovar att du skall kunna definiera dig själv. Du konsumerar din identitet. Allt är vad det verkar vara, vad vi kallar det.
I någon mening är utveckling det självmotiverande överimperativet. Samtidigt finns det snabbkaffe lösningar på det mesta. Fem enkla övningar för att uppnå inre frid, bli smal med gurka osv. Det är i definitionernas och värdenas värld som utvecklingen sker snabbast. Här blir talang något viktigt, och att hitta sin talang. Man kan t.ex. vara grym på att blanda kaffe med olika italienska namn. Precis som frisörer förr: Insta-fame, utbildning, träning etc. är inte värt något, talang är något medfött och är som den är. Det finns ingen historia bara ett nu.
Två begrepp är av vikt. Stolthet och status. Status är komparativ, stolthet har mer med den egna instasen och de egna förutsättningarna. Carl-Philips sportbilar och titlar ger honom status men är knappast något att vara stolt över. Den ensamstående invandrarkvinnan vars dotter kommer in på högskolan saknar måhända fortfarande status men har något att vara stolt över.
Om alla har samma möjligheter eller kan definiera sig hur de vill, varför är bara inte vissa intellektuella, eftertraktade osv. Där blir status en effekt av ett val, och den som inte är på toppen tillåts inte känna någon stolthet.
Så nästa gång en magister ber dig fånga dagen. Bind honom vid händer och fötter och sänk honom med en kvarnsten runt halsen. Utan vår historia, utan Processen är vi ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar