När det progressiva blir etablissemang, som i Sverige där den progressiva generationen fortfarande är lika progressiv efter många år vid makten, socialdemokraterna fortfarande är en finne i röven på "makten", och feminism och konceptkonst fortfarane är utmanande, inträder ett märkligt låst läge där etablisemanget sitter på både kritiker och makthavarposten. Svenska kyrkans era under KG Hammar kan ses som ett exempel på när "kritiska" och "progressiva" krafter hamnar i maktposition. Det finns en idé, ett perspektiv som främst parasiterar på något annat, vars själva väsen är att bryta ned andra idéer. En sådan idé blir inte ledande för då måste den lämna den visa positionen att inget veta. Humanisterna är duktiga på att kritisera kristendomens tillkortakommanden och irrationella historia, men så fort de själva skall framhäva sin egna sekulära humanism har man lika lite rationella skäl för denna.
Den vaga kopplingen mellan språk och fenomenologi möjliggör konstruktioner där traditioner blir förtryckande strukturer som fortlöpande tillåter nedbrytandet som enda idé. Samma koppling ger också journalister i kyrkans tidning den helt felaktiga uppfattningen att kritisk journalistik skall riktas gentemot traditionen, inte mot dem som faktiskt innehar kontroll över media, över biskopsposter, över akademierna osv. Då det ligger i linje med vänsterns och liberalismens föreställning om l'ancien régime, som är allenarådande i det sekulära samhället, framför allt i media, sväljs föreställningen med hull och hår. Det blir på så vis logiskt att lägga två helsidor på Lena Anderssons "svidande kritik" mot kristendomen.
Man vill tro att det är dåligt självförtroende hos kyrkan. Jag är rädd att det är något mycket mer destruktivt än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar