Den så kallade idédebatten gör en sak tydlig. Den intellektuella högern är lika splittrad som någonsin 70-talets sektvänster var. Man förenas kring avståndstagandet mot vänstern, i övrigt verkar begreppen vara oklara. Att ha en gemensam fiende är måhända samlande men gör också beroende av det yttre hotet. Bion beskriver det som en grundantagandegrupp, en flykt från det man borde göra, nämligen att komma överens.
Det är inte så länge sedan jag insåg att det var konservativ jag var, en hållning jag tagit av nödvändighet. För mig börjar det med synen på människan. Människan är i sig både ond och god, och det pågår inom henne en kamp. Hon fostras till demokratiskt, självständigt och myndigt subjekt. Ur naturen reser sig kulturen. Därför måste den liberala utopin avvisas. Friheten är en central dygd, men friheten uppstår genom den västerländska traditionen, byggd på Akropolis, Capitolium och Golgata om man så vill.
Den traditionen rättfärdigas inte utifrån någon sorts gudomliga eller objektiva kriterier utan har sitt värde utifrån det rent pragmatiska, precis som vetenskapen rättfärdigas främst utifrån att det tekniska välstånd den skapar.
Därför måste också traditionella värden, definierat av vänsterdiskursen som borgerlighet, reproduceras. Familjen, plikten, stoltheten i att försörja sig, troheten, höviskheten, bildningsidealen, satsningen på barnen, allt det som i kulturlivet förvrids till något trångt. Här ser jag inte, som en del konservativa debattörer, svenskheten som något essentiellt. Klass är något som överskrider nationalitet.
Inget gott behöver sedan vara främmande. Rationalitet, byråkrati, demokrati. Fri marknad och utjämnande system.
Emot liberalismen håller jag också detta med överbetoningen av individen framför andra sociala grupperingar. Individens rätt ställs framför den kulturella gruppen, den vuxne individens rätt framför barnet som är beroende av familjen (vad gäller t.ex. abort och skilsmässor).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar