Senaste numret av pilgrim handlar om tystnad. Den yttre tystnaden skall föda en inre, friden. Friden är ett tecken på Guds närvaro, så tänkte jag mig det.
Sedan infinner sig ofrid. Jag får höra att Gud inte vill att jag skall älska honom för den frid han ger mig. Att önska närvaron och friden är blott ett lumpet effektsökeri från min sida. Gud kommer ta ifrån dig det du fått. Friden och tystnaden får du åstadkomma själv, om du är så svag i din tro att du behöver något, någon försäkran.
Det är din Fader i himmelen som gör detta. Det är han som skakar båten för att se om du håller. Om du trots allt var att lita på. Om du orkar själv, vilket du inte gör. Damned if you do, damned if you don't.
Det är inte du, det är jag, kan vi säga till Gud, får vi hjälp att säga till Gud. Det som sker, sker och Gud vill något med detta. Har försyn för mänskor och sparvar som dör av svält i det stora språnget. Han gör under i det lilla som små lagningar i det sjunkande skeppets skrov.
För att bli gudomliga måste vi bli tysta, som Gud. Obefläckade av världens smuts när vi går mitt i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar