fredag 10 juli 2009

Barn av Gud


Jag var på Hönökonfernsen igår. Jag har träffat Sleepaz med flickvän och haft ett som alltid givande samtal. För kvällsmötet stod Niklas Piensoho som talade om att vara barn till Gud och att det ger möjlighet till brott med alla saker i ens historia som determinerar ens liv. Tankeväckande, minst sagt, namnet är både ett uttryck för en innersta identitet och någon sorts sammanhangsmarkör som säger vilken släkt man tillhör. Vid 1800-talets början slutade min farfars mors släktingar att heta Anders Andersson, o.s.v., som knekt i kronans tjänst var han given ett namn som bärs vidare som markerar att det här rör sig om en familj som offrat för något högre. Idag är det av mindre betydelse och min egna vapenfria tjänstgöring lever knappast upp till något arv. Men förutsättningar determinerar. Man vill emellanåt till och med hävda att man inget annat är än summan av sina förutsättningar, en del hänför det till bara biologi, lägg därtill ett socialt arv så kan du vara säker på att du blir som din far. I den unga kyrkan var ingen jude eller grek, i den unga kyrkan fanns förlåtelse som en princip och en tro på att Gud förändrar förutsättningarna. Som Guds barn, i Guds kraft är undret ständigt möjligt; den slagne kan resa sig, syndaren kan vända åter. Det är en konsekvens av den heliga glömskan, varje stund dras ett streck, tecknas korsbjälken med blod, varje stund en chans till nystart. Detta mellanmänskligt och helt naturligt i all sin Gudomlighet. De stora tjänsterna är barn till Gud på ett särskilt sätt. Där är brottet med den determinerande kontexten totalt. Den egna kraften är förbrukad och Gud ger både utmaningarna och förutsättningarna. Då blir herden kung, ynglingen profet, och korset ett segerns tecken. Men det är bara möjligt sedan man givit allt tillbaka till Gud.

1 kommentar:

Sleepaz sa...

Japp det var trevligt som alltid, synd bara att de var så lite tid vi hade.
Men vi syns på tisdag då.. Jag tar nog bilen dit..