30-årskris innebär att göra upp med sin dödlighet. Det är att gå från ungdomens möjligheter till verkligheten. Växla in drömmarna och se vad det verkligen blev. Den unga och lovande har framtiden för sig, hon har fortfarande potential att bli vad som helst. Ungdomsåren är också tidlösa, det är rotationen i slungan innan anlagens, uppfostrans och sammanhangens arm slungar dig ut på din bana. Banan som oftast först går upp men sedan oundvikligen tappar kraft för att dala, pension, sjukdom, död. I slungan kan man fortfarande drömma om omloppsbanan, eller tro att man är en av dem som avviker från sina förutsättningar, höjer sig som någon sorts ödets anomalier. I slungan lever Jennifer Aniston, fri och obunden, med ett jobb på ett café, en svindyr lägenhet i New York och oändligt med tid att lägga på dejting. Där roterar hon med en 18-årings utseende och en välbärgad 45-årings ekonomi, och tiden har stannat. Skulle kroppen säga något annat går det korrigera. Skulle man inte längre kunna få barn går det att adoptera, från afrika.
Det infantila samhället skrev Carl B. Hamilton om. Är det en slump att den kultur som inte tror på ett liv efter detta inte kan göra upp med sin egen dödlighet?
1 kommentar:
Läste "I trygghetsnarkomanernas land" och förstår det så att dennna generation är försäkrad mot döden och därför kan de kasta sig ut på ett övergångsställe utan att bli påkörd... därför att det finns en lag som säger att bilarna stannar där - helt automatiskt liksom.
Lisom de är försäkrade genom pensionssparande, att inte bli gamla eller ens sjuka.... för det täcker sjukförsäkringen.
Skicka en kommentar