Citat från cyberrymden

Man vill inte bli religiös, man vill bli fri. - Freixenet

Vattenlös

Att döma av evangelierna är det bättre att vara än syndare än rättfärdig, en av dessa fromma prostituerade, sjuka och kriminella. Ändå verkar så många måna om att andra skall leva "rätt" och "kristet".

Man kan undra vad det är för vattenlösa trakter, där man lämnat världen men inte kan (eller ens vill) leva upp till kraven i "de heligas gemenskap".

"Älska, och gör vad du vill," säger Augustinus. Det är rösten av Guden som bryter bojor och frälser.

Ryggrad

"Men äktenskapet känns ju som en förlegad institution." Tove Leffler lägger ut orden i Tv4 morgon i fredags. Det som (den märkliga organisationen) KRISS skriver i sin debattartikel i Svd:

"Det finns alltså en klyfta mellan kyrkan och folket. En viktig del av problemet är utan tvekan att kyrkan av många anses vara bakåtsträvande. Därför är det viktigt för kyrkans långsiktiga överlevnad att mota den bilden och agera starkt i profilfrågor som den om samkönade äktenskap. Man har allt att vinna på att utmana samhället att bli ännu mera etiskt och ansvarstagande, vilket man också tydligt har gjort i det förflutna. Då skapar man möjligheter för fler svenskar att känna igen sig i de ideal som kyrkan står för och i slutänden kan man hjälpa fler att sörja för sina andliga och etiska behov."

..verkar alltså falla ganska platt. Kyrkan uppfattas inte som modern trots att man med alla krafter strävar efter upplysningsidealen som listas i debattartikeln

"Finns det i dag något mindre kontroversiellt än tanken om alla människors lika rätt och värde? Vidare, är det rimligt att de som har kommit längst i en gemenskap ska anpassa sig till dem som ligger efter? Till sist, var får den påstådda förnyelsen plats i ett sådant tänkesätt?";

Idealet om alla individers lika rätt och värde och myten om utvecklingen, framför allt kulturernas utveckling från primitiva (som under medeltiden när kyrkan höll i taktpinnen) till civiliserade (som under upplysningen och framåt).

Och RFSL m.fl. kan inte vara nöjda om inte Helle är det. Det blir en belastning för en kyrka som inte vill "avskärma sig från och sluta vara delaktig i nuet." Det är en annan aspekt av att skämmas för evangeliet (Rom 1:16). Att skämmas för det som står där och dem som inte läser det på samma lärda sätt som kan se att något annat står där än vad som står där.

Jag har själv mycket svårt för common sense-tolkningar, så vanliga i alla reformert inspirerade sammanhang, men det är svårt när den tolkningen plötsligt inte blir möjlig. Då kan man, likt de professorer som är våra biskopars rekryteringsgrund, läsa lite vad som helst ur skrifterna.

Kanske, kanske bör man ta till sig uppmaningen ledarartikel i dn.

"Övertygelse är för den enskilda prästen inte en fråga om majoritetsbeslut. Däremot är det en fråga om ryggrad och konsekvens. Precis som kvinnoprästmotståndarna på sin tid borde ha lämnat en kyrka som står för något de inte kan ställa upp på och bildat en ny församling borde homovigselmotståndarna fundera över sin framtid."

Om äktenskapsdebatten

Nej dra mig...

Tony Guldbranzén bevisar bortom allt tvivel svk:s mod och profetiska Gudsfruktan i följande kommentar till att beslutet är en anpassning utifrån politiska påtryckningar:

- Nonsens, tyckte biskopen i Härnösand Tony Guldbranzén. Han hänvisade till oliktänkande gentemot staten i allt från apatiska flyktingbarn till svensk vapenindustri och fick den dittills största applåden till svar. Anders Åkerlund (C) sa sig till och med vara kränkt över påståendet att de skulle vara "maktens lakejer".

Att sedan Anders Åkerlund (C) <-- dvs. ett av regeringspartierna, dvs. makten; skulle ha något att göra med makten, ja det är minst sagt kränkande. Kränkt av en maktlös minoritets ifrågasättande, kränkt av den per definition kränkande. Vad är det som kränks? Kan man fråga. Glädjeyttringarna är stora denna dag. Att ett avfärdande av en befogad fråga som "nonsens" leder till stora applåder säger det något om stämningen. De som förfasats över att man kan ha åsikter som strider mot vår tids överideologier enligt principen jag vill förgöra det jag inte förstår, får nu vända aggressionen i segerglädje. Det lär korkas champagne och skickas blommor och klappas på varandras ryggar, detta har man gjort bra. Innegänget får nu fundera på hur man skall ta ansvar för det man drivit igenom och hur man hanterar dem som tycker annorlunda. Koskinens "svartbröder", dem som Helle Klein (2) hänvisat till andra kyrkor. Det är inte alls omöjligt att rensa kyrkan och det ganska fort, de flesta kommer anpassa sig och några kommer bryta.

Det är en märklig tolerans som skiljer och tvingar, men det är så det är i den politiska dimensionen.

Homosex

Ibland är det lite otydligt vad det är som diskuteras. Som äktenskapet i svk. Är det ett sakrament? Är det regelverket för samlevnad i samhället? Kan någon förklara vad det ens träts om.

Det är nog detta som Dag Sandahl menar när han skriver att det kristna äktenskapets natur inte utretts. Kyrkomötet omdefinierar något, eftersom det inte är ett sakrament enligt luthersk syn, måste det vara något annat. Detta som man nu hävdar är särskilt för människor i autonomt barnalstrande parrelationer består ju. Är det så att Gud har en särskild välsignelse för dem så är det väl det som blir när de ingår äktenskap. Det finns också en välsignelse som Gud avser ge till var och ens samliv, som väl är den man eftersöker, dvs. i allt likheten, vilket är precis vad man får. Då, till var och en vad han eller hon önskar.

Begreppsförvirringen hör som bekant till begreppsvärlden.

Med detta vill man förmodligen dock inte nöja sig, utan bråkar om vilken av växterna som är ogräs att ansa. Guds välsignar i sitt höga majestät, och låter solen gå upp över ond och god.

(Stunder som denna sörjer jag att jag inte köpte Homoerotik av Chrys Caragounis när jag var nere i Lund för någon helg sedan)

Oglada göre sig icke bekymmer.

Sista ordet klingar ut och kontakten bryts. Hade jag frågor, tankar? Bar jag något jag ville dela? Minns inte ens.

Där står du, med ett nyvunnet intresse för din telefon. Här står jag och känner hur allt däms upp. Var det så otalbart, så ointressant. Var det en klagan från en beklaglig, plåga från en plågad plågoande.

Nej, här blickar vi framåt. Här väljer vi glädjen och förskjuter all sorg.

Oglada göre sig icke bekymmer.

If you can't beat 'em...

Om vi nu har att göra med överideologier, som alla individers lika värde, likhet mellan könen och sexuell läggning, får nog hållningen vara enligt maximen: if you can't beat 'em, join 'em.

Hur då? Jo, det finns en gammal god jesuitsk praxis att se vad som berättar om Kristus i just den här kulturen. Just genom att inget egentligen kan vara avskilt från Gud, och samme Gud kan använda allt.

Och hur då? Jo, genom att inte skapa andra stötestenar än Kristus själv.

Söndag kväll...

Inte kan det väl vara så att detta är vägen? Inte kan det väl vara så att ett stelfruset hjärta och vrede är frukten av att närma sig Gud.

Snarare förtappad. Hopplöst hopplös. Vill inte låtsas längre. Vill inte anstränga mig en enda millimeter för att uppfylla någons krav. Vill tvivla i fred, på mirakler, och bönesvar. Vill kämpa med tron i min hjärna, kasta mig i djupen och förkasta allt banalt nog att förstå. Inte en enda gång vill jag bli klappad på huvudet eller bli offer för koncept och modeller.

Bara vanlig, inför den högste, vill jag stå. Hjärtat blottat, inga ursäkter eller förskönande omskrivningar.

Förtydligande

Förtydligande utifrån förra inlägget.

Det kanske är lätt att tänka, utifrån vad jag skrev, att jag skulle vara emot mäns och kvinnors lika rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, eller att allas röster skulle vara lika mycket värda. Det var inte min avsikt. Bara ett konstaterande att det i vår kultur är svårt att ha en avvikande åsikt.

Det blåser

Jag läser Dag Tuvelius ledare i kyrkans tidning.

"Men lika viktigt som själva beslutet är hur kyrkan hanterar frågan efteråt. I den vardag som följer. Svenska kyrkan måste välja väg, det är ofrånkomligt. Inget nja är möjligt. Men när vägvalet är gjort handlar det om att leva vidare tillsammans. Insikten om att de som har en annan åsikt ändå tillhör samma kyrka.
Hur kyrkan förmår klarar åsiktsskillnaderna berättar lika mycket om Svenska kyrkan som själva beslutet. Resan är inte över efter vägvalet, det är bara en ny dagsetapp som har börjat."

"Nästa vecka fattar kyrkomötet sitt beslut. Blir det ett ja till kyrkligt äktenskap för homosexuella kommer beslutet knappast att rivas upp framöver. Kyrkan har valt väg. Med vigselrätten är det tvärtom. Väljer Svenska kyrkan att behålla den kommer frågan att väckas igen.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats tagit ställning för både bibehållen vigselrätt och ett ja till äktenskap för par av samma kön. Men ett råd till den som engagerar sig i frågorna. Gå in och läs både besluten och reservationerna i sin helhet. Om inte annat så finns de på Svenska kyrkans webbplats, under ikonen Kyrkomötet. Det är värt att ta sig den tiden.
Efter beslutet står Svenska kyrkan inför samma utmaning som ELCA gjorde tidigare i höstas. Även om det svenska kyrkomötet troligen präglas mindre av sorg över oenigheten och mer av glädje, stolthet, frustration och besvikelse. Men det som kan förena är omsorgen. Omsorgen om den andre, trots skilda åsikter, och omsorgen om kyrkans medlemmar. Som alla berörs av dessa beslut. På ett eller annat sätt."

Dag är en av opinionbildarna i Svk, hans tidning plattform för det etablissemang som är nöjda med kyrkan som hon är och utvecklas. Jag anar likväl ärligt menat utsträckt hand. När segern är vunnen är det en storstilad gest. Han hade inte behövt. Han hade som biskopsämnet Helle Klein kunnat hänvisa till andra kyrkor. Kravet blir tyvärr lätt felriktat. Den som blir överkörd får också ansvar för enheten. Storsintheten räcker så långt att man tillåts bekänna sin synd och anpassa sig.

Och vad skall man säga. Heterosexuella och homosexuella skall ha olika rättigheter. Män och kvinnor skall ha olika rättigheter. Olika människors röster är olika mycket värda. Vi har att göra med kulturella överideologier. Det går inte att vrida sig ur, med hur mycket kontext och ideologi man vill. Tomten kan ha varit man i 100 år, herr och damidrott kan vara uppdelad utifrån fysiska skillnader, organisationer som frimurarna kan ha varit för män sedan de startades - det spelar ingen roll, överideologin tar inga hänsyn. Samtidigt närmar sig klassperspektivets bäst-före-datum. Det är väl bara att köra på tills vindarna blåser åt något annat håll.

Excerpt: Magi, religion och vetenskap

Mer ur Humanismen som livshållning av Georg Henrik von Wright. Det är spännande att se skillnaden i argumentation mellan detta och vad vi vanligen finner hos Dawkins et consortes. Kanske detta är anledningen till de hårda nedslagen på Jesu under.

"Förhållandet mellan religion, magi och vetenskap är både idéhistoriskt och i sig självt utomordentligt intressant. Då det har betydelse också för vårt ämne, måste här några ord om saken inskjutas.

Frågan om religionens och magins inbördes förhållande på primitiva kulturstadier angår oss inte nu. Av vikt är däremot, att i det skede i den västerländska kulturens historia, som föregår den moderna vetenskapens uppkomst, religion och magi uppfattas som motsatser. I denna uppfattning ingår, vid sidan av allsköns tidsbetingat slagg, också en sanning av universell innebörd.

Man hamnar på fel spår, om man i religion och magi ser två konkurrenter på de mänskliga vidskepelsernas marknad , - låt vara att den sådan syn har ett visst fog för sig. Det är mera fruktbart att i religionens och magins historiska manifestationer, som på ett förvirrat sätt blandats med varandra, se uttryck för två motsatta mänskliga förhållningssätt. Mycket summariskt kunde man säga saken så: Religion är underkastelse, ett erkännande av människans litenhet inför makter, av vilkas nåd hon är beroende. En religiös inställning behöver, såvitt jag kan förstå, inte innehålla något som rätteligen kan kallas vidskepelse. Magi åter innefattar en tro, att de utommänskliga krafterna i tillvaron kan påverkas, att människan - i varje fall i någon utsträckning - har makt över dem. En magisk föreställning om hur denna makt verkar är emellertid, i motsats till en vetenskaplig föreställning om saken, en vidskepelse.

Denna syn på förhållandet mellan religion och magi är inte originell. (..)

I relation till nämnda idealtyper (den religiösa och magiska attityden), kan också vetenskapen placeras. Vi ser då att det inte är mellan religion och magi å ena sidan och vetenskap å den andra, som den djupaste klyftan består - utan mellan vetenskap och magi å ena sidan och religion å den andra. Vetenskap och magi har en gemensam trosbekännelse: tron på människans förmåga att betvinga "makterna". Magi är för-vetenskap. Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi.

Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappt skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallar alkemi.

I jämförelse med oss var grekerna från början ofantligt mycket mer rationella. Problemet att rationalisera magin till vetenskap existerade knappast för dem. Detta beror inte bara på att vår vetenskap tydligen bär på en tyngre magisk arvsmassa - från araberna - än antikens. Utan det beror också på att dess ursprungliga förhållandet till religionen varit ett annat. Vetenskapens förlossning ur sitt moderssköte i magin är i Europa förbunden med en strävan att rättfärdiga vetenskapen inför religionen. Det har gällt att visa, att den vetenskapliga attityden, i motsats till den magiska, inte är en förmätenhet eller hybris, som strider mot religionens krav på ödmjukhet, och att den vetenskapliga sanningen inte är oförenlig med den religiösa tron.

(..)

Försöken att rättfärdiga vetenskapen inför religionen har burit vatten, och de två makternas fiendskap tycks lika uppenbar som före renässansen. Med den stora skillnaden likväl, att det nu är vetenskapen som har övertaget. Den apologetiska uppgiften har överflyttats på religionen, som - med filosofiens eller poesiens medel - söker ursäkta sin existens inför vetenskapens majestät."

Hur placerar vi förresten helandepredikanter?

Dikotoma herdebilder

Jag har funderat lite kring herdeskap. Jag tror vi alla har stött på dem, församlingsherdarna, som ser det som sitt uppdrag att hålla flocken lugn. När en varg i form av en obesvarad fråga, en vetenskaplig observation eller vad det nu kan vara, träder de fram och lugnar flocken. De vet sällan, svaren de levererar är inte svar i meningen att frågan försvinner. Det är tom retorik vars enda syfte är att den som vill tro på det inte skall behöva besvara frågan. "Jag begriper det inte, men han gör (det är oftast en han)."

Auktoritet, inte i sann bemärkelse där den ene vet och den andre litar utan där den ene låtsas och lurar alla, inklusive sig själv, framputtad av en massa som inte själv vill bära frågan. Det är inte en herde per se, utan ett får med en herdestav som puttas fram av de övriga fåren att själv möta vargarna. Och så länge de hålls avskilda kan illusionen fortgå. Det är en flock får som väljer tryggheten framför friheten, som gör en guldkalv istället för att vänta på Gud, som kräver en kung som de andra folken, och en herde som själv tar upp staven. En herde som på intet sätt får tappa ansiktet, inte känna vägen och inte ha svaret, inte snava, ty det är så högt till marken.

Med sådana herdar behövs inga villovägar.

Ändå sänder Gud oss herdar.

"Redan förut, när Saul var vår kung, var det du som förde befälet över Israel, och Herren sade till dig: Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste." (2 Sam 5:2)

och

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete." (Joh 21:15-17)

Profetkungen David och Klippan, Simon Petrus, den förste påven. Kanske ligger svaret i fortsättning på Johannesevangeliet.

Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Joh 21:18)

David, herden skaldar själv:

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig. (Ps 23:1)

Någon gång emellanåt tycker jag mig stöta på dem, de ödmjuka ledarna, som leder för att de själva hör rösten. Rösten av den gode herden.

Spridda tankar

Ditt hjärta är friskt, min herre. Det är dina ben som är sjuka, själva skelettet som skulle bära upp dig sprider nu ut ett gift...

---

Att inte ha, inte äga, inte ens en känsla, inte en förståelse, inte helighet, knappt en pose, men ändå bära en förvissning och ett ja. Är det en döende tro eller börjar den leva. Flyger den bort eller blir den fri.

Tyst ja

Kärlek - du ordning i ett känslohav, du färdighet, du precision.
Kärlek - du stilla, du öppna, du mottagliga.
Kärlek - du tysta ja.

Klockren!

länk

Lösa tankar om syndafallet och humanisterna

Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.

I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).

Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.

Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.

Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.

Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.

Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.

Hitta till Stockholm

Min kollega berättade om en kvinna på ett tidigare jobb som inte lämnade närområdet så ofta. Min kollega skulle åka till Stockholm (händelsen utspelar sig i Mölndal av alla ställen) och kvinnor kommenterar "men hur hittar du dit?" Ja, du. Hittar som man känner sin stad gör man uppenbarligen inte, man vet inte exakt hur alla vägar och svängar går utan måste på något sätt lita till något annat, till att något skall vara samma här som där, till en princip. Turligt nog finns både vägskyltar och en lagstiftning som är samma i Mölndal som i Stockholm. Det är lite av ett äventyr.

Det får mig att tänka på att c:a 10 % av befolkningen är mobil övriga lever sitt liv där de föddes (möjligen något år på en studieort). 90 % behöver inte läsa skyltarna för de hittar. 90 % kan klaga över "Stockholmare", eller "badjävlar" eller vad man nu kallar dem. De som inte är vi, som kommer hit och inte gör som vi. Som en av de mobila känns det tydligt. Man kommer till en stad vars sociala mönster fixerades i högstadiet eller gymnasiet. Man känner inte till de lokala sedvänjorna, hur man gör, jag "hittar inte" i de social koderna. Det finns dock en princip att vända sig till. Etikettsregler. Borgerlighet handlar väldigt mycket om etikettsregler, och faktum är att jag ofta känner mig mer hemma på en restaurang på kontinenten än det lokala gatuköket. På gatuköket upphör allmän väg. Den lilla gaffeln med taggar på ena sidan som envist går av inne i korven råder under andra lagar än de många på Nobelmiddagen, (kanske lite överdrivet, men ni fattar.)

Det är lite som (fri)murarna, medeltida murare som till skillnad från andra hantverkare var kringvandrande, uppsökande de arbetsplatser som fanns. En byggherre behövde snabbt kunna avgöra om det var en skicklig hantverkare eller en bedragare. Genom särskilda handslag och "hemligheter" kunde man lätt se vem som kunde vad.

Etiketten är ett socialt kontrakt som fyller en funktion. Allt för ofta har man dock en närsynt analys av det hela. I frihetens, utvecklingens eller modernitetens namn, bryter man ned. Dekonstruerar. "Inget skall få stå bara för att det är gammalt, nej, ut med det gamla, in med det nya."

Min tes är att varje sociala kontrakt som dekonstrueras måste omförhandlas vid varje tillfälle. För varje vägskylt som plockas ned måste en lokal praxis byggas upp, i det här äktenskapet betyder kvinna dethär, på den här skolan får man göra såhär. Är det frihet? Och hur skall man hitta till Stockholm?