Nej dra mig...
Tony Guldbranzén bevisar bortom allt tvivel svk:s mod och profetiska Gudsfruktan i följande kommentar till att beslutet är en anpassning utifrån politiska påtryckningar:
- Nonsens, tyckte biskopen i Härnösand Tony Guldbranzén. Han hänvisade till oliktänkande gentemot staten i allt från apatiska flyktingbarn till svensk vapenindustri och fick den dittills största applåden till svar. Anders Åkerlund (C) sa sig till och med vara kränkt över påståendet att de skulle vara "maktens lakejer".
Att sedan Anders Åkerlund (C) <-- dvs. ett av regeringspartierna, dvs. makten; skulle ha något att göra med makten, ja det är minst sagt kränkande. Kränkt av en maktlös minoritets ifrågasättande, kränkt av den per definition kränkande. Vad är det som kränks? Kan man fråga. Glädjeyttringarna är stora denna dag. Att ett avfärdande av en befogad fråga som "nonsens" leder till stora applåder säger det något om stämningen. De som förfasats över att man kan ha åsikter som strider mot vår tids överideologier enligt principen jag vill förgöra det jag inte förstår, får nu vända aggressionen i segerglädje. Det lär korkas champagne och skickas blommor och klappas på varandras ryggar, detta har man gjort bra. Innegänget får nu fundera på hur man skall ta ansvar för det man drivit igenom och hur man hanterar dem som tycker annorlunda. Koskinens "svartbröder", dem som Helle Klein (2) hänvisat till andra kyrkor. Det är inte alls omöjligt att rensa kyrkan och det ganska fort, de flesta kommer anpassa sig och några kommer bryta.
Det är en märklig tolerans som skiljer och tvingar, men det är så det är i den politiska dimensionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar