torsdag 15 oktober 2009

Det blåser


Jag läser Dag Tuvelius ledare i kyrkans tidning.
"Men lika viktigt som själva beslutet är hur kyrkan hanterar frågan efteråt. I den vardag som följer. Svenska kyrkan måste välja väg, det är ofrånkomligt. Inget nja är möjligt. Men när vägvalet är gjort handlar det om att leva vidare tillsammans. Insikten om att de som har en annan åsikt ändå tillhör samma kyrka.
Hur kyrkan förmår klarar åsiktsskillnaderna berättar lika mycket om Svenska kyrkan som själva beslutet. Resan är inte över efter vägvalet, det är bara en ny dagsetapp som har börjat."

"Nästa vecka fattar kyrkomötet sitt beslut. Blir det ett ja till kyrkligt äktenskap för homosexuella kommer beslutet knappast att rivas upp framöver. Kyrkan har valt väg. Med vigselrätten är det tvärtom. Väljer Svenska kyrkan att behålla den kommer frågan att väckas igen.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats tagit ställning för både bibehållen vigselrätt och ett ja till äktenskap för par av samma kön. Men ett råd till den som engagerar sig i frågorna. Gå in och läs både besluten och reservationerna i sin helhet. Om inte annat så finns de på Svenska kyrkans webbplats, under ikonen Kyrkomötet. Det är värt att ta sig den tiden.
Efter beslutet står Svenska kyrkan inför samma utmaning som ELCA gjorde tidigare i höstas. Även om det svenska kyrkomötet troligen präglas mindre av sorg över oenigheten och mer av glädje, stolthet, frustration och besvikelse. Men det som kan förena är omsorgen. Omsorgen om den andre, trots skilda åsikter, och omsorgen om kyrkans medlemmar. Som alla berörs av dessa beslut. På ett eller annat sätt."
Dag är en av opinionbildarna i Svk, hans tidning plattform för det etablissemang som är nöjda med kyrkan som hon är och utvecklas. Jag anar likväl ärligt menat utsträckt hand. När segern är vunnen är det en storstilad gest. Han hade inte behövt. Han hade som biskopsämnet Helle Klein kunnat hänvisa till andra kyrkor. Kravet blir tyvärr lätt felriktat. Den som blir överkörd får också ansvar för enheten. Storsintheten räcker så långt att man tillåts bekänna sin synd och anpassa sig.

Och vad skall man säga. Heterosexuella och homosexuella skall ha olika rättigheter. Män och kvinnor skall ha olika rättigheter. Olika människors röster är olika mycket värda. Vi har att göra med kulturella överideologier. Det går inte att vrida sig ur, med hur mycket kontext och ideologi man vill. Tomten kan ha varit man i 100 år, herr och damidrott kan vara uppdelad utifrån fysiska skillnader, organisationer som frimurarna kan ha varit för män sedan de startades - det spelar ingen roll, överideologin tar inga hänsyn. Samtidigt närmar sig klassperspektivets bäst-före-datum. Det är väl bara att köra på tills vindarna blåser åt något annat håll.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hur har de behandlat Gärtner?
Var det verkligen ingen officiel representant från SvK på hans begravning? I så fall är det skamligt, rent ut sagt.

Jag kan inte se att SvK behandlar sina bekännelsetrogna med något annat än förakt. Vilket är djupt tragiskt.

Och som i slutändan mycket väl kan leda till att SvK endast ser sig som en "mjuk" del av den kommunala verksamheten och politiken.
-TJ.

Excelsis sa...

Biskop, domprost m.fl. var i Wittenberg på resa. Det var ev. någon representant där. Själv var jag också upptagen (med arbete), så jag vet inte riktigt.

Jag håller med dig i känslan av att bli behandlad med förakt. Något pinsamt man måste dras med. Det är för mig en sorg att man inom biskopskollegiet inte representerar kyrkans brädd på något sätt utan nu sitter med "framstegsvänliga" biskopar på alla poster. Det borde inte vara kontroversiellt att ha en katolsk och ortodox tro inom svk, den rösten borde med självklarhet vara representerad. Vill man ha en klassisk teologi får man dock tyvärr vända sig till t.ex. Peter Halldorf, Stinissen eller någon annan utanför svenska kyrkan. Det är inget sunt andligt klimat och jag känner hur jag mindre och mindre förutsätter att en person vigd till tjänst i svk är någon att överhuvudtaget lyssna på. Det blir mest snällt, vagt, allmänt.

Talande för något halvår sedan när dagen frågar olika personer vad teologi är för dem, prästen svarar 'Te och logi, det är sådant man får i kyrkan' - tack för den braino, kan vi inte ordvitsa bort det hela lite. Naivitet i kombination med repression gentemot den som vill formulera någonting. Ett behov av någon att hjälpa som är så stort att man inte låter människor resa sig. En formaliserad organisation som inte kan tolerera en Församling i den geografiska församlingen, utan helst har ett kundförhållande till dem man servar med "en paus i en hektisk vardag" och "några tänkvärda ord på vägen". Några meningslösheter för att överskyla att vi inte längre har ett evangelium.

Jag känner avsky för svk håller på att bli. Jag känner avsky för dem som förvanskat henne. Och jag känner mig maktlös i förhållande till alla dem som anser att allt är väl. För jag kan inte se någon i formell maktställning, kyrkopolitiskt eller i ämbetslinjen, eller som får del av det offentliga mediautrymmet i SR/SVT eller KT eller dylikt som företräder någon annan linje. Som att det skulle vara något abnormt, som att man skulle vara en bråkstake.