Håller på och läser von Wrights "Humanismen som livshållning och andra essayer" (där begreppet filiströst redan använts vid ett flertal tillfällen). För v.Wr. är inte humanisten liktydig med scientisten och bulldozer-"upplysnings"mannen vilket är upplyftande. Humanisten kännetecknas istället av sin längtan till sanningen i alla dess former, samt sin kärlek till människan.
I den andra essayen, "Tre Myter", tar von Wright myten till hjälp för att klargöra något om människans förhållande till kunskapen. Den första myten är syndafallet där han huvudsakligen utgår ifrån bibeltexten och Miltons Paradise Lost (vilken jag inte läst).
Människan, i sitt naturstadium, är lycklig. Men i samband med att hon tar del av kunskapens träd, blir hon utkastad ur paradiset. Är det kunskap på gott och ont (dvs. kunskapen i sig, som sedan kan användas till gott eller ont), eller kunskap om gott och ont som är misshagligt i den Högstes ögon? Eller är det så att det var ett godtyckligt träd som Gud ville testa vår lydnad emot.
Hur vi förhåller oss till denna fråga kommer påverka mycket av vårt utlevande av den kristna tron. Är det kunskapen i sig själv som utgör problemet kommer vi gång efter annan lyfta fram hur tron är en dårskap för världen och sedan vandra på vid gott mod i denna dårskap. Är det kunskapen om gott och ont, alltså en moralisk medvetenhet, blir svaret ett annat. Hållningen att det var ett godtyckligt träd tycks mig för platt.
Den moraliska medvetenheten. Djuret som dödar är inte ont, det följer bara sina impulser. Vi kan förstå resonemanget. V.Wr. kallar det att leva bortom gott och ont (vilket måste vara en liten blinkning åt Nietzsche, och talar i ganska tydliga termer om vad en för långt dragen värderelativism leder till). Omedvetenheten som det paradisiska. Naturens grymhet värderingsfri så länge ingen har ett val. V.Wr. påtalar den inneboende dynamiken när detta bryts mot budet att vara fullkomliga. Det är intressant att lösningen blir den helt andra ändan, den totala medvetenheten i Kristus.
Eller är det så att syndafallet handlar om självtillräckligheten? Är inte det just humanismens (och vår tids) blinda fläck. Människan kan vara oändligt vis men kommer inte till sin rätt, blommar inte ut, förrän hon böjer sig inför Gud. Man kan tänka på det både i termer av gemenskap och djupast i Gudsskådande - theoria. I sökandet efter Gud är sanningskravet absolut.
Dogmatism är sanningens fiende enl. von Wright. Men dogmatism är inte liktydig mer religion per se. Han lyfter fram Tolstojs "brottning med en Gud han inte kan avvisa". Dogmer är inte med nödvändighet dogmatiska om de grundas i en erfarenhet. Tyvärr är det lättare att lägga sig till med en dogmatisk hållning än att göra dessa erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar