Ibland är det lite otydligt vad det är som diskuteras. Som äktenskapet i svk. Är det ett sakrament? Är det regelverket för samlevnad i samhället? Kan någon förklara vad det ens träts om.
Det är nog detta som Dag Sandahl menar när han skriver att det kristna äktenskapets natur inte utretts. Kyrkomötet omdefinierar något, eftersom det inte är ett sakrament enligt luthersk syn, måste det vara något annat. Detta som man nu hävdar är särskilt för människor i autonomt barnalstrande parrelationer består ju. Är det så att Gud har en särskild välsignelse för dem så är det väl det som blir när de ingår äktenskap. Det finns också en välsignelse som Gud avser ge till var och ens samliv, som väl är den man eftersöker, dvs. i allt likheten, vilket är precis vad man får. Då, till var och en vad han eller hon önskar.
Begreppsförvirringen hör som bekant till begreppsvärlden.
Med detta vill man förmodligen dock inte nöja sig, utan bråkar om vilken av växterna som är ogräs att ansa. Guds välsignar i sitt höga majestät, och låter solen gå upp över ond och god.
(Stunder som denna sörjer jag att jag inte köpte Homoerotik av Chrys Caragounis när jag var nere i Lund för någon helg sedan)
2 kommentarer:
Glad att du tar upp äktenskapsfrågan. Har själv svårt att bena i den.
När kyrka och stat var närmare förenade hade äktenskapet ett självklart inslag av juridisk affärsuppgörelse i sig, som lever kvar än idag. Den ekonomisk-juridiska aspekten är alltså en del av äktenskapets "historia" om man kan säga så, med hemgifter med mera.
Sen har vi barnalstrandet. Att församlingen vill glädjas över samhällets fortbestånd och därför är det något som även den s.k. "folkkyrkan" vill välsigna. I denna funktion lämnas homosexuella utanför eftersom de inte själva kan alstra barn, men å andra sidan borde denna sida av äktenskapet kännas lika främmande för heterosexuella som gifter sig utan avsikt att skaffa barn.
Den tredje delen, och mest pregnanta (ursäkta ordvalet) idag är ju äktenskapets roll som rituell bekräftelse av ömsesidig kärlek. Det är en viktig ceremoni, men känns mer som en privatsak. Att bjuda in 100 pers för att bevittna en sån ceremoni är ju lite som att bjuda in dem i sängkammaren, eller?
För mig personligen är hjärtefrågan att vi borde skilja den ekonomisk/juridiska biten från den romantiska, nu när vi ändå skilt kyrkan från staten. Även heterosexuella borde kunna ingå i "registrerade partnerskap". Det borde ö.h.t. inte vara en fråga om sexualitet, lika lite som det är en fråga om sexualitet att starta ett handelsbolag. Vill man ha en delad ekonomi i sitt familjekollektiv är det bra om den möjligheten finns, men vad har kyrkan med det att göra?
Vem ska sedan tillgodose behovet av den barnvälsnignande riten å ena sidan, och den parvälsignande riten å andra sidan? Förmodligen behöver vi skilja på dem också, för att alla ska bli nöjda. Och eventuellt är både inte exklusivt kyrkans bord.
Barn kan man ju få som homosexuell, men inte med sin partner (än). Det är väl inte barnalstrandet per se som är det sakramentala och särskilt kristna.
Komplementaritet, och en livgivande förening till ett, någon sorts minsta byggsten i familjen är det jag någonstans uppfattar som sakramentalt. Komplementaritet blir oftast på nivån "en snopp och en snopp funkar inte", men har man en något mer komplex verklighet och något mindre homofobi kan man kanske se att komplementaritet är möjlig och nödvändig även i ett samkönat förhållande. Den livgivande föreningen är inte essentiell då det är många äkta makar som inte kan eller vill få barn, och den odelbara enheten kan man vara med en av samma kön. Traditionen kanske kan hävda det, men jag tycker inte att det finns några entydiga teologiska skäl till att förklara äktenskap för homosexuella omöjliga.
Att underlåta sig läsa relevanta bibeltexter vid bröllopsceremonier tycker jag dock mest är hyckleri. Bibeln och Jesus är heteronormativ och det är inom de ramar som bibeln ger som samkönade vigslar borde få beredas väg för.
"Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett.(Mark 10:6-8)" får man ha uppnått Jesper Svartviks talang för att kunna dribbla bort.Gud är heteronormativ, det var väl därför han gjorde de flesta av oss heterosexuella. Heterosexualitet och homosexualitet är skilda, olika, men homosexmotståndaren bör nog fundera en aning på varför Gud skapade homosexualitet om han inte också ville bereda plats för den. För det är ju ett skapelseordningsperspektiv också. Att skapelsen också har någonting med Gud och den där boken som vi brukar läsa att göra.
(Den förvisso relativit politiserade) forskningen pekar så vitt jag förstår den på att sexualiteten är medfödd och icke "behandlingsbar" (förutom på karismatiska konferenser) och den finns i djurriket.
Till detta kommer Paulus regler och syndakataloger. Generellt har jag hållningen till detta med syndakataloger att det tillhör det gamla förbundet. Enligt min uppfattning innebär Jesu skärpning av lagens bud en förflyttning från regel till "anda", ifrån vilken man sedan kan göra uttalanden som att Gud är kärlek och att vi, då vi är i kärleken utför Guds vilja. Jag kan därför hålla med om formuleringarna från många från (S) och seglora smedja m.fl. men har inte direkt någon tilltro till meningen de lägger i det.
Hur som helst. Vi får bedöma frukterna, det är den regel vi har att bedöma vad som är från Gud. Alltså: tålamod.
Skicka en kommentar