Väntan

De profundis, ur djupen. Inte att logiken inte skulle finnas, luftslottets mur kan vara solid, men något skorrar, något, från djupen gör sig påmint. Det vissa menar är outtömliga djup och andra är enkel respons och efterhandskonstruktioner.

Ur djupen, ibland som tvivel, och nu i tvivlet som hopp.

Det handlar mycket om hopp. Hopp på Gud allena, ingen annan tycks hålla måttet. Hopp att han må finna en väg för sitt goda verk, och förbarma sig över mig som inget förmår.

Advent, för att han en gång kom. För att vi är hans, och för hans löftens skull. Adventus Domini, på hans frälsnings verk.

Avsexualiserad

Ibland hör man dumheter som att människan är sexuellt frigjord. Näppeligen, människan är avsexualiserad. Att en kvinna skall kunna gå klädd hur som helst utan att det betyder något, skall kunna visa brösten och ha korta kjolar och skall bli behandlad som en kvinna vilken som helst. Frågan om vad flickan hade på sig är inte längre relevant, det finns inget sådant som ett sexuellt spel som betyder något. När allt kommer omkring är skriftligt medgivande med vittnen det enda som verkligen håller i rätten, när den ena parten efteråt drabbas av skam. Jämlikhet och frigörelse kräver att alla sexuella uttryck skall vara till intet förpliktigande: avsexualiserade.

Har någon tid som denna varit så rädd för att ha åsikter. Det är som att själva vetskapen om att värden är föränderliga får oss att räda fördomen, och blotta tanken på kommande generationers dom får oss att skaka. Det är bäst att göra rätt, man vill ju inte vara den som ensam förstörde klimatet, men tänk om något av det jag gör, som att döda djur för föda, kommer att dömas, tänk om. Tänk om jag skulle tycka fel. Om något av det jag äger inte skulle vara i enlighet med forskningen, eller experttyckarnas råd.

På det hela taget är vår kultur skitnödig. Man kan undra vad vi sublimerar för, ett världskrig? Knappast är det en grön revolution.

Transcendens

Man pratade om kommunism på radion idag. Om samhället under kommunismen. Om hur enhetskulturen fördummade undersåten. Jag tycker det var spännande med tanke på hur gemene svkanställd behandlar oss medlemmar och hur "sökarvänligt" också stavas "för idioter och småbarn". Kanske har man lyssnat för mycket på sina fördomar. Religiösa tror på sagofigurer. På något bortom det givna. Transcendens.

Transcendenser i vardagen, vilka är de egentligen. Att göra Stol (begrepp) av alla stolar vi sett är att vandra utanför det givna, är sanning i en mening. Stol (b) kan aldrig vara fri från stolarna, och ÄR kanske inte något annat än en social konstruktion, ett hjärnspöke. Orsak-verkan är på samma sätt transcendent, på samma sätt som kvarkarna är den omöjlig att observera direkt; det enda vi ser är en serie händelser. Men vår hjärna söker orsak-verkanssammanhang. Intention. Vi ser det i barnets slumpvisa rörelser, i "slumpen". Det är så djupkodat i oss, att söka mening, intentionalitet. Vi söker vårt livs mening. I den meningen är även hoppet transcendent, vår basala tro på att allt blir bra, även när vi leds mot gaskamrarna.

Schwedishe demokratische republik

Individualismen i Sverige är en stabil överideologi. Individen skall ha största möjliga frihet och kulturella konventioner eller begränsningar är alla av ondo. Man skall få göra som man vill.

Detta kombineras av socialliberalismens sätt att "ta ansvar" för den som på ena eller andra sättet är omyndig (omyndigheten är alltid total och alltid hänförd till konstitutionella eller struktruella svårigheter beroende på om det är ett problem definierat utifrån ett medicinskt/vetenskapligt eller marxistiskt/kritiskt paradigm), dvs. folkhemmet. Staten behöver censurera och förbjuda. Staten behöver undervisa och opinionsbilda så att dess undersåtar har rätt åsikter (demokratisk människosyn där bl.a. individualismen är en del). Som del i folkhemsprojektet finns svt. Hur demokratiskt är det egentligen att en huvudman kontrollerar all media?

Som jag kommenterat tidigare på bloggen innebär inte demokrati med nödvändighet att man får ha olika åsikter, det kan lika gärna innebära att man måste ha den demokratiska åsikten, a.k.a. den upplysta, rationella, vetenskapliga åsikten.

Individens frihet skall gälla, man får uppfostra barn som man vill. Det finns inga konventioner som styr. Däremot finns det väldigt tydliga krav och behov man måste uppfylla. Man får välja om man skall ha en stimulerande miljö för sina barn, om de skall ha rutiner, om man skall belöna dem med godis för att få som man vill, om man skall ha bilbarnstol, om man skall ha vinterkläder och kängor, eller? Undra hur långt man kan ta ut svängarna innan socialtjänsten kopplas in? Vad är det egentligen man kan välja? Modell på barnvagnen, färg på overallen, skal på mobilen? Är det så att vi har lämnat ideologierna bakom oss och nu ägnar oss det enda verkliga, materiella ting. Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen!

Inte så att jag anser att man bör få "göra fel" med sina barn. Jag vänder mig emot friheten till namnet, friheten och kulturlösheten, som endast är en diffus kultur med lagar som man bara skall inse. Sunt förnuft och upplysning leder till sagda åsikter. Kulturella tillrättavisningar tolereras inte. Tanter får inte säga till pojkarna att låta bli att stjäla, det har hon inte med att göra, pojkarna är själva sina egna kulturbärare, skall själva förstå eller bringas till insikt. Den friheten har de.

Hur kan vi ha en demokrati utan olikhet? Frihet utan handlingsutrymme (eller ens åsiktsutrymme, jmf. PK)? Kanske genom att vår DDR-ideologi är "de demokratiska åsikterna"?

Länktips: Cruciform Phroesis om luthersk bibeltolkningstradition.

Läs Cruciform Phroesis om luthersk bibeltolkningstradition.

Denna blogg har varit inne på liknande tankar tidigare.

Citat: Yttersta kärleken

Wilfred Stinissen citerar i Karmel 2009:4 Hans Urs von Balthasar, man måste älska den mannen.

[H] skriver någonstans att Jesu sista och avgörande gärning är ett drama i tre akter. Den första akten är fottvagningen, den andra instiftandet av eukaristin och den tredje Jesu död på korset. Dessa tre akter är ett, de utgör tillsammans ett drama, liksom Fader, Son och Helig Ande är en Gud. Dramats tre akter har samma innehåll, men varje akt uttrycker det på sitt eget sätt. Nyckelordet som sammanfattar hela dramat är kärlek, eller snarare yttersta kärlek. På tre olika sätt åskådliggör Jesus den yttersta kärleken. Den första akten visar oss kärlek är att vara allas tjänare, den andra att kärlek är att bli mat och dryck för dem man älskar, den tredje att kärlek är att ge sitt liv.

Ostrukturerat om kristendom

Det kan kännas mycket avlägset med det kyrkliga språket ibland. Som att man mest pratar luft. Skapar löften och ursäkter ur samma påse. Gud är här men han syns inte, han verkar fast det märks inte.

"Gud tycker som jag, även när jag byter åsikt", säger Christofer Hitchens raljant om säkerheten i de kristnas uttalanden, där vi på Guds uppdrag beter oss illa mot homosexuella, kvinnor, osv. Till varje pris är det vi, våra regler, värderingar och lagar. Akta er för fariséernas surdeg. Vad är denna surdeg om inte tron på att uppfyllandet av lagen skall lända oss frälsning.

Jag tänker på Hans Urs von Balthasar. Gud älskar människorna så mycket att han byter sida. Blir ett med dem som förråder Gudsfolket. Blir ett med dem som hatar hans son. Blir ett med oss; även om vi byter åsikt.

Det skymmer och vi ber att bränslet till vår tynande låga skall räcka. Det blir mörkare och snart kan vi inte se alls.

Kristendomen är ett hopp att det, trots att det mörknar och ser hopplöst ut. Trots att vi enfaldigt väntat i 2000 år. Tron att när natten är som djupast, brudgummen kan födas, lindas och läggas i vårt hjärtas krubba.

Smärta

Till slut är smärtan enda utvägen. De små dropparna av blod som pressas ut genom huden, snart nog är de det enda verkliga. Som Abels kan det ropa, ett tyst skri.. han öppnade inte sin mun.

Swayze och demokratism

Jag är sjuk och det blir lite day-time-tv. Nord och syd har jag egentligen aldrig sett. Patrick Swayze besöker hur som helst nordstaterna. Själv är han ju emot slaveriet, men, menar han, de förhållande som industriarbetarna lever under är inte bättre än de slavarna lever under. Visst de är fria på pappret, men har man ingen mat är friheten en chimär. Den typen av argumentation (det är lika bra att vara slav som att vara arbetarklass, och bäst är att vara slav i ett socialistiskt system) hör man inte nu för tiden.

Inte att det finns någon form av förståelse för varför det är viktigare att vara fri, om det ändå varit någon sorts seger för humanetiken. Mer av kulturevolution, att "vi vet mer nu". Nu råder demokratism, den bästa av världar. Nu är vi upplysta, vetenskap och rationalitet har gett oss etik och metafysik.

På morgontvn säger man att bloggar kan vara ett verktyg för demokratin. Alltså inte för att uttrycka åsikter, nej, där "måste faktiskt lagar och regler gälla", och "det anonyma hatet" stävjas. Demokratin bara är, som ett naturtillstånd. Demokrati är kampen mot fundamentalism, rationalitet är kampen mot religion.

Att undervisa om detta åligger skolan, kunskap leder som sagt per automatik till vissa åsikter...

Jimmie-Göran

Gårdagens repris av Pang Prego (p3programmet) görs en jämförelse mellan Jimmie Åkesson och Göran Hägglund. De kommer byta plats med varandra utan att någon märker något i nästa val, de har ju samma stil, samma glasögon och, jo, samma åsikter. Eller, medger man, finsmakare av konservativa åsikter märker kanske skillnaden. Onda rasister och kristna är helt ok att ge sig på, deras nedärvda synder rättfärdigar allt.

Masker

"Gud ser bakom alla masker", sade prästen från predikstolen idag, "även i våra liv." Han som ser bakom alla masker. Det är ofta återkommande i nutida Gudsupplevelse, Gud som seendets Gud. Kanske har det alltid varit så, kanske är vårat samhälle mer än andra i behov av att det skall finnas något överhuvudtaget att se "bakom maskerna". Något som kan tyckas om, kanske förädlas.

Onekligen finns det något av dom i seendet, att se hur det verkligen ligger till. Jag behandlar min broder illa, därför att.. en seende Gud skärskådar detta därför. När all kraftlöshet kokas ned, fanns då något där? Kunde jag gjort något?

Är det egentligen något annat än ett uttryck för vårt hopp? Eller kanske för Gudserfarenheten som sådan? Att Han skall finnas där, i mitt hjärta. Bakom alla effekter och känslor, tvivel och reservationer bakom våra masker. Det Gudomliga introjektet, tillvarons hoppade grund.

Demokratifundamentalism

Jag har snuddat vid det förut. Det blir mer och mer tydligt att demokrati och yttrandefrihet inte är menat att vara för alla tankar och idéer. Nej, man måste vara överens om den demokratiska grundsynen. Vi demokrater mot alla fundamentalister, man kan i det läsa in vi liberaler (det tillåts både social- och vanliga så länge de inte står för någon större egentlig frihet) - mot socialister, nationalister, islamister osv. "Tänk om man slipper alla ismer" säger kanske en flicka i 17:årsåldern, "då skulle det inte vara några krig." Knappast demokrati heller, eller är det kanske det som är demokrati, alla tycker enligt den demokratiska grundsynen. Vi måste kunna enas om att alla skall få tycka som de vill, annars jävlar!

Tur att världen är svart och vit...

[dagen]

Oneness blessing

Diskussion om den här artikeln, påbörjas (förhoppningsvis) här.

Välja våra strider

Om man nu skall se på vår tids överideologier, alla individers lika rätt och värde, mäns och kvinnors, etniciteters och sexualiteters, är det onekligen något gott. Om vi ser till kunskapsteori, till vetenskapen som sådan, till det skeptiska förhållningssättet osv. är detta inte vår fiende. Ingen tjänar på galenskap, och vår Gudsbild luttras av logiken. Synen på hans verk blir skarpare ju mer vetenskap vi lär. Nej, vår tids överideologier är inte vår fiende.

Vad som är Paulus ord till den kulturen och vad som faktiskt är Guds vilja lär vi bli varse. Till dess får vi välja våra strider.

'Teologisk diskurs och svk'-rant

Det hänvisas ibland till den lutherska teologiska diskursen. Det teologiska samtalet som förts i t.ex. svk. Var är detta samtal någonstans. Med tanke på att herrar biskopar oftast blir biskopar på akademiska meriter får vi väl anta att det är på universiteten som denna diskussion förs, alltså det är religionsforskningen som är teologiska debatten. Har jag förstått det rätt. Det är sökandet efter den historiske Jesus, det historiska sekulära studiet av bibeln som alla ateister som flummare är välkomna att vara del i som är svenska kyrkans egna teologiska reflektion. Samma tradition som inte kan tillåtas acceptera saker som försyn eller Gudomlig inspiration.

Måste man inte, då man först gjort sig av med det religiösa tolkningsrastret för att kunna utföra forskning enligt Vetenskapens krav, sedan åter sätta på sig konfessionella glasögon och dra konsekvenser av den bibelforskning man bedrivit. Måste inte parallellt med den sekulariserade forskningen ett inomkyrkligt teologiskt samtal föras? Historiskt har forskningen varit mer eller mindre konfessionell. Dagens situation måste analyseras och hanteras, ty det lär inte bli större utrymme för det konfessionella inom universiteten och inte färre "uppgörelse" med det gamla konservativa paradigmet. Kanske är det dags att kyrkan tar tillbaka teologin, i dubbel bemärkelse, och slutar upp med kladdkakeätande och existentiella frågor, a la fjorton år och för sent på kvällen, samt annat flum.

Jag antar att de finns de som med KG menar att alla tolkningar är lika goda, och att därmed bör ingenting i svk på något sätt avvika från normen. Att det är upp till var och en att läsa disputationer om könsroller i tidskriften Pilgrim eller annat cirkelrefererande. Att vår tro de facto inte är gemensam. Jag är inte en av dem och jag tror inte Luther skulle sälla sig till den skaran heller.

Texter måste tolkas, menar man, och vi söker oss ned mot den faktiska grunden (fri från egen tolkningstradition, el. eventuellt i en tolkningstradition som är lika mycket värd som alla andras). Som vanligt når vi framgång genom att bryta ned allt i sina bestånds delar, sortera och kategorisera. Vi sopar bort lager av kultur och tolkningstradition. Vad händer om det faktiskt är i denna kultur, i Kyrkan som Gud inkarneras?

Uppsala

Jag har varit i Uppsala i helgen och satsat på extremer. 60årsfirande av S:t Ansgarstiftelsen (helt slumpmässigt) Youthkonferens på Livets Ord (helt slumpmässigt) och sur kvinna i domkyrkoshoppen efter att jag + flickvän vandrat runt med turistmassorna i jättekatedralen.

Föga förvånande var avsaknaden av uppbyggliga böcker total i domkyrkan, likväl fanns en skrift till 50årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor, Annika Borgs 'Bibeln på mitt sätt' och en prästskjorta och tillhörande "elva" på en kvinnoformad skylt.

Jag kan inte låta bli att finna det lite spännande att Emanuel Swedenborg ligger i en stor kista inne i domkyrkan. Swedenborg är knappast "renlärig". I och för sig delar han detta öde med många mystiker av kyrkan och förmodligen är det så att man måste våga för att vinna. Samtidigt kan korrigerade mystiker skilja sig otroligt inbördes och Swedenborg hör väl till de mer utspacade. Det kommer an på urskiljning. Med tanke på språkets alla tänkbara möjligheter måste man kunna urskilja nyanser i läran och helst det innan vi har ett religionskrig eller en sekt på händerna. Uppgiften trode vara apostlarnas efterträdares, dem som tilldelats tron, setts som värdiga, utvalts och betts för med handpåläggning, generation efter generation, biskoparna. Ibland möter man åsikten att det är något magiskt i denna handpåläggelse, att det skulle göra något med karaktär eller något annat. Det hade varit så mycket enklare med en förandligad bild av det hela, om man som biskop inte stod där med ansvar för den apostoliska tron och enheten. De som kallar sig biskopar, som är vigda till det, borde ta detta ansvar. Vi kan se på dem och förargas, eller så kan vi se på dem som faktiskt tar detta ansvar, för enhet och kontinuitet. De som är de verkliga biskoparna. De vars makt sträcker sig så långt som människor är beredda att lyssna på dem, inte så långt det geografiska område kung och vapenmakt tilldelar.

Vidare då, Bo Brander och Ulf Ekman står på ett sätt på var sin kant, på ett sätt väldigt nära varandra. Från en grånad skara, lite fumlig liturgi och en lång helgonlitania (där vi bland annat bad 'salige Hjalmar Ekström' om förböner) på lördagen, till värsta välsmorda showen, med tusentals ungdomar, powerpointlovsånger och tungotal på LO på söndagen. Likväl märker man en noggrannhet kring de heliga tingen och en stor ödmjukhet inför Gud.

Båda talade om helgon. Båda om dess koppling till oss. Vi är helgon, eller helgon i vardande. Bosse pratade utifrån saligprisningarna. Ödmjuka, renhjärtade, fattiga i anden, vi som håller fred. Ulf om kontinuiteten, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Uppsala är en mycket trevlig stad som jag gärna bevistar fler gånger.

Jo, några nya böcker har jag köpt också. 300-talet ftw!

• Hexameron, Basileus den Store


• Om sakramenten, om mysterierna, Ambrosius


• Muslimsk mystik, Ur psykologisk synvinkel, Antoon Geel


• Fem teologiska tal, Gregorios av Nazianzos


• Vi skall se honom sådan han är, Arkimandrit Sofrony