'Teologisk diskurs och svk'-rant

Det hänvisas ibland till den lutherska teologiska diskursen. Det teologiska samtalet som förts i t.ex. svk. Var är detta samtal någonstans. Med tanke på att herrar biskopar oftast blir biskopar på akademiska meriter får vi väl anta att det är på universiteten som denna diskussion förs, alltså det är religionsforskningen som är teologiska debatten. Har jag förstått det rätt. Det är sökandet efter den historiske Jesus, det historiska sekulära studiet av bibeln som alla ateister som flummare är välkomna att vara del i som är svenska kyrkans egna teologiska reflektion. Samma tradition som inte kan tillåtas acceptera saker som försyn eller Gudomlig inspiration.

Måste man inte, då man först gjort sig av med det religiösa tolkningsrastret för att kunna utföra forskning enligt Vetenskapens krav, sedan åter sätta på sig konfessionella glasögon och dra konsekvenser av den bibelforskning man bedrivit. Måste inte parallellt med den sekulariserade forskningen ett inomkyrkligt teologiskt samtal föras? Historiskt har forskningen varit mer eller mindre konfessionell. Dagens situation måste analyseras och hanteras, ty det lär inte bli större utrymme för det konfessionella inom universiteten och inte färre "uppgörelse" med det gamla konservativa paradigmet. Kanske är det dags att kyrkan tar tillbaka teologin, i dubbel bemärkelse, och slutar upp med kladdkakeätande och existentiella frågor, a la fjorton år och för sent på kvällen, samt annat flum.

Jag antar att de finns de som med KG menar att alla tolkningar är lika goda, och att därmed bör ingenting i svk på något sätt avvika från normen. Att det är upp till var och en att läsa disputationer om könsroller i tidskriften Pilgrim eller annat cirkelrefererande. Att vår tro de facto inte är gemensam. Jag är inte en av dem och jag tror inte Luther skulle sälla sig till den skaran heller.

Texter måste tolkas, menar man, och vi söker oss ned mot den faktiska grunden (fri från egen tolkningstradition, el. eventuellt i en tolkningstradition som är lika mycket värd som alla andras). Som vanligt når vi framgång genom att bryta ned allt i sina bestånds delar, sortera och kategorisera. Vi sopar bort lager av kultur och tolkningstradition. Vad händer om det faktiskt är i denna kultur, i Kyrkan som Gud inkarneras?