onsdag 8 juli 2009

Bröder i Kristus


Våra tilltufsade vänner. De omnämns så ibland i vår församling, de vars drömmar kanske lite mer än vi andras inte gick i uppfyllelse. Jag är innerligt glad att ha dem ibland oss. Igår, på kvällsmässan, sträckte en av dem ut sin arm, tog tag i min underarm och kramade åt, som för att hälsa, våra blickar möttes i en nick. Det är en oförväntad bekräftelse på att jag kanske kan ge något annat i avsaknad av det silver och guld jag inte anser mig kunna avvara (Apg 3:6). Det gudomliga och mänskliga förenar sig här, i det mundana. Vad har han för nytta av profetior? Han behöver vänner som bryr sig. Idealt som kanske stöttar honom ytterligare, men mans skall inte underskatta en individs behov att stå på egna ben, även om man misslyckas, att vara med på samma vilkor, kunna ta mig i armen och hälsa som en församlingsbroder till en annan.

Men någon vill kanske propagera för församlingstukt?

1 kommentar:

URDJUR sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.