torsdag 31 juli 2008

Att ingenting vilja


Det slår mig - jag vill inte kräva förändring av någon, bara låta folk vara, samtidigt som jag önskar fullkomlighet åt mina syskon.
Jag vill inte sträva mot det som sker, bara låta mig föras dit vinden far, samtidigt som jag önskar bergfasthet i Kristus och total hängivenhet i min tjänst.

Den som har Gud kan ingenting sakna.

Kärlek är lika ofta uppfordrande som omhändertagande. Kärlek, för den som inte känner den kan lätt misstolkas, istället lyfts flatheten upp.

12 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Jag vill inte regna på din smala stig, men vad jag spontant kommer att tänka på är de bakslag jag själv råkat ut för när jag sökt peppa mig själv i liknande ordalag, vilket skett många gånger under årens lopp. Ett slags tvångsmässig vilja har då smugit in, därmed inget sagt mot dig, vi är ju skilda andar. Just some sharing, inte utan någon själanöd.

Excelsis sa...

Tvångsmässig vilja? Vad menar du?

Min egen naivitet är jag inte särskilt betjänt av.

Kraxpelax sa...

När jag var relativt nykonverterad och fortfarande ganska naiv uttrryckte jag mig ganska exakt som du gör just här, men det var just för att jag kände mig tvungen att vara from. Det var med andra ord i MITT fall inte helt äkta, så det höll inte. Detta alltså inte sagt som kritik.

Ändå är det inte fel, utan rätt i grunden. Jag får söka en annan turnyr bara.

Vet du vad, jag ska försöka ge min egen version och lägga upp på Nattljuset. Återkommer.

Kraxpelax sa...

Sagt och gjort. Så hä uttrycker jag det: "Viljans bedräglighet förde mig ständigt allt längre till vänster i själens drömlösa natt, till bara väggar omgav mig; så låt nu äntligen glansen från Höga Trefaldighetens ikon träda fram, och bortlyfta detta fängelse! och som ett stjärnklart vatten skall nu jag falla nedom all avgrund dit upp, där verklighetens omätliga stad uppfyller blicken i ständigt vindskiftande panorama." (Nattljuset, DKL 383.)

Papa Dan sa...

Ja visst är det så som du säger. Jag vet inte exakt vilken kärlek du pratar om (om den nu går att separera) men faderns kärlek är precis som en förälders ömma men samtidigt stränga uppfostran där både ömheten och strängheten är nödvändig för att skapa oss till sunda varelser. Båda är delarna av samma mynt och kärlekens renhet går inte att förta.

tubbo sa...

Hej kompis!

Hoppas allt är bra med dig..

Hur som helst..

Tänker på vad den ryske staretsen Silouan en gång skrev:

"Hur kan du veta att du lever i Guds vilja?

Detta är tecknet:

Om du har bekymmer för något betyder det att du inte är fullkomligt överlämnad åt Guds vilja.

Den som lever enligt Herrens vilja är inte bekymrad för något. Ifall han behöver något så överlämnar han detta och även sig själv åt Herren.
Han lägger det i Herrens händer.

Om han inte får det han behöver, förblir han lugn, som om han hade fått det.

Han är inte rädd, vad som än händer, för han vet att det är Guds vilja.

Så bevarar han friden i kropp och själ."



Japp..

Så enkelt e´re liksom.. :D

Vi hörs.. :)

Excelsis sa...

Tubbo:

Allt bra..

De där gamla ryssarna har ett och annat vettigt att säga. Det är ju uppmuntrande också att höra vad han säger. Släppa förtöjningarna liksom.

Jonas Melin sa...

Hej och välkommen hem igen! Jag har ju lovat att förklara varför jag inspireras av anabaptismen, så nu tar jag chansen. Det är absolut inte så att jag försvarar allt som anabaptister sagt och gjort. Det är omöjligt eftersom det var (och är) en mycket mångfacetterad och spretig rörelse. Men det finns några rörelser i kyrkans historia som inspirerar mig mer än andra därför att de påminner så mycket om den missions- och församlingsrörelse vi läser om i Apg. Och den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet är definitivt en av mina favoriter. Kanske framför allt för deras sätt att definiera det kristna livet som lärjungaskap och efterföljelse i Andens kraft, och deras vision av församlingen som en gemenskap där man delar livet praktiskt och andligt och tar ansvar för varandra, och för deras mod att t.o.m. gå i döden för sina övertygelser om Jesus, dopet, det kristna livet och församlingen. Den anabaptistiska rörelsen är en Jesusrörelse och en underjordisk husförsamlingsrörelse vi kan lära oss mycket av och som kan hjälpa oss att vara kyrka i vår tid.
I Anabaptist network http://www.anabaptistnetwork.com/
möts kristna från olika traditioner som tror att anabaptisterna har något viktigt att bidra med.
Själv har jag börjat presentera anabaptismen (personer, historia, teologi) på min blogg. Det första inlägget finns här: http://barnabasbloggen.blogspot.com/2008/07/conrad-grebel-och-anabaptismens-fdelse.html

Excelsis sa...

Jonas: Tack. Trevligt.

Jag kan absolut se tydliga poänger där de stora kyrkorna (SVK, RKK) kommer till korta. Gemenskapen är ju central - skall man ha en ande så är det ju galenskap att vara så uppdelade som vi är. Den kärlek som vi är kallade till måste ju också ske oss emellan. Jag drömmer om ett tydligare utlevande av detta, vilken form det tar får framtiden utvisa. Efterföljelsen är också något jag vurmar för. Vad får detta för konsekvenser för er församling, vilka praktiska uttryck får det?

Det skall bli intressant att fortsatt följa vad du skriver om anabaptistismens förgrundsfigurer.

Iskra sa...

Jag vill ej vilja
Och ej icke vilja
Men viljas vill jag
Av mitt väsens Gud.

/Fogelclou

Excelsis sa...

Iskra: Kul att du hittat hit! Fint citat.

Iskra sa...

Tack, jag har läst din blogg ett tag, den är alltid läsvärd (precis som dina inlägg på FB), och tänkte att jag kanske skulle ge mig själv lite utrymme att lägga ut texten ;)