fredag 4 juli 2008

Den tunna hinnan


En balansgång man har att förhålla sig till som kristen är den mellan ödmjukhet och underordnande, och, mellan upprättande och undervisande. Tamheten, moralismen och sekterismen känner vi alla allt för väl. Upprättelsen - att driva ut månglarna ur templet - att mana till omvändelse, föds av affekten aggression. Aggression kan användas på två sätt, att försvara människans psykiska och fysiska gränser - även ett lugnt tillrättavisande är egentligen en aggression, men den kan också användas för att kontrollera sin omgivning. Skall jag försöka se på vad som är en sund aggression så är den det fram till kroppens och psykets gräns. Trygghet handlar i mångt och mycket om att tåla kränkningar, Jesus är ju en stor förebild i detta, och i den mån det behövs upprätta sina gränser med bibehållen empati och integrativ position (se nedan).

Det är utifrån detta som man kan säga att människor som är så bräckliga att alla måste anpassa sig efter dem är passivt aggressiva. Ofta blir det också rejäla utbrott när den bräcklige inte får sin vilja igenom.


Skall jag ta Jesus som förebild så är han hård mot de som tror sig vara visa, och evigt kärleksfull mot de brutna. I vår ofullkomlighet är detta dock otroligt svårt. Hur tar man ut sin egen bjälke? Hur vet man att den är ute, vilket är en förutsättning för att kunna hjälpa andra?

Det är en tunn hinna mellan omsorg och kontrollerande aggression - då båda syftar till förändring. Ludvig Igra har skrivit en bok relaterad till ämnet. Han är psykoanalytiker och nedan följer delar ur en recension av hans bok. Recensionen kan läsas i sin helhet här.
"Psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra framför i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet den både hisnande och provocerande tesen att den mänskliga förmågan till såväl omsorg som grymhet egentligen har ett gemensamt ursprung i människans psykiska konstitution. Det är bara en tunn hinna som skiljer de destruktiva och livsbefrämjande möjligheterna inom oss åt. Det motsägelsefulla i den mänskliga existensen, skriver han, hänger samman med en sådan tunn och förtätad hinna inne i själslivets mitt. Utgångspunkten för Ludvig Igras resonemang är den österrikiske psykoanalytikern Melanie Kleins teori om de två positionerna, den schizo-paranoida och den depressiva. De utgör två ursprungliga perspektiv på verkligheten, på hur människan uppfattar sig själv och sin omvärld och som utvecklas redan från födseln. Den depressiva positionen väljer Igra i sin bok att kalla den integrativa positionen. Den schizo-paranoida vill han i stället – när vi träffas för att samtala om boken – benämna den särskiljande positionen. De båda positionerna kan också ses som två förhållningssätt som intimt samspelar inom människan genom hela livet.

I det lilla barnets absoluta värnlöshet är relationen och samspelet med modern i bokstavlig bemärkelse livsviktig. Det handlar om den egna överlevnaden. I den särskiljande positionen är det egenintresset som härskar, menar Ludvig Igra: ”Det fientliga och farliga måste särskiljas från det berikande och goda.” I den integrativa positionen förmår barnet att överskrida egenintresset. Modern får ett egenvärde som barnet förmår känna omsorg om och ansvar för – för hennes egen skull. Det är också nu som barnet börjar förstå, skriver Igra, ”att allt som hålls isär och är åtskilt också hänger samman och bildar en helhet”. Denna förmåga till omsorg och ansvar omfattar även i förlängningen andra människor. Det är också i denna tidiga relation som en etisk strävan formas inom barnet, menar Igra. Han vill till och med pröva tanken att se den integrativa positionen som ”etikens källa”. Det vill säga att den etiska grunden inom oss formas i den strävan efter omsorg och ansvarstagande för en annan människa som inte har något annat syfte än respekten för den andre och den andres okränkbarhet. Men samtidigt inträffar oundvikliga och nödvändiga störningar i denna täta tidiga relation. Det står inte i mänsklig förmåga, skriver Igra, att alltid vara lyhörd och tillgänglig för sitt barn. När barnet känner sig övergivet och avvisat inträffar någonting oåterkalleligt i dess inre. En mörkare symbolisk struktur, skriver Igra, en ficka av potentiell grymhet bildas inne i barnets personlighet. På barnets inre scen träder också det, som han kallar för, den störande Tredje (”fadern” i psykoanalytisk terminologi). En ”främling” med den paradoxala funktionen att både utgöra ett hot och en möjlighet till frigörelse, det vill säga att urskilja sig som egen individ. Om den tidiga relationen är tillräckligt god så orkar barnet härbärgera den osäkerhet det innebär och utveckla omtanke och omsorg om andra. Saknar den tidiga relationen tillräcklig bärighet riskerar barnet att retirera in den särskiljande positionen; den andre blir ett hot, en främling som tränger sig in och förstör och som måste behärskas eller stötas bort.

Detta inre spel
pågår inom oss alla och präglar vår relation till omvärlden. Vår upplevelse av världen och vår egen plats i världen, skriver han, mejslas fram i samspelet mellan dessa båda positioner. Vi bär det med oss genom livet och rör oss alla i en glidande skala mellan dess ytterligheter. Det är också det som gör att vi i en speciell situation förmår behålla vår förmåga till inlevelse och omsorg, medan en annan situation väcker primitiva reaktioner av hat och hämnd. Det går heller aldrig att verkligen förutsäga och veta när det ena övergår i det andra. Eller hur vi själva kommer att reagera och agera. När de yttre förutsättningarna förändras, när det yttre trycket ökar kan det skapa reaktionsmönster – hos oss själva och hos människor i vår omgivning – som vi inte förväntade oss och inte heller var beredda på. Och omvänt; när de moraliska gränserna är tydliga, när det yttre trycket inte är så stort kan den empatiska förmågan och omtanken visa sig där vi inte trodde att den skulle finnas.

Den tunna hinnan
är det gränsområde, menar Ludvig Igra, där människans psykiska tillblivelse oavbrutet äger rum. Man kan föreställa sig hinnan som en dörr, fortsätter han, i gränsområdet mellan det destruktiva och det livsbefrämjande inom oss. Beroende på förutsättningar och egna erfarenheter öppnas den än åt det ena, än åt det andra hållet. Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse, skriver han, att vi nödgas vackla mellan att å ena sidan värna och respektera livet och att å den andra frestas att rikta våld mot livet för att utöva makt över det..."

1 kommentar:

fairymary sa...

Intressant. Jag läser just nu Ludig Igras bok, är inte färdig med den än. Skrev ett inlägg i min blogg idag inspirerad av tankar som väcktes av den....

Finner det särskilt intressant det du skriver om den bräckliga människan som alla måste ta hänsyn till.....