måndag 28 juli 2008

Mitt hopp...


Hemma igen.

Skönt, men också lite skrämmande, allt är väldigt lika, allt är också väldigt olika. Ni förstår, en stark känsla av förvissning har infunnit sig. Det är sant, och inte bara det, Herren önskar att ta mig i bruk. (Vänta nu, kan jag skriva en sådan sak - går min tanke - och det är just detta som visar poängen, jag är beredd att leva i den tron, i det hoppet).

Detta förändrar dock en hel del saker. Under mina dagar behöver jag inte längre oroa mig över vad jag vill göra eller bli. Nu handlar det om att följa. Jag behöver inte fundera över andras Gudsrelation, detta är mitt hopp, det är jag som behöver förbli i Gud (och Han känns sjukt nära, jag kan liksom känna själsrörelsen). Jag behöver inte oroa mig över vad andra gör, kraven ställs på mig.


Efterföljelse... Dags att bli liten, dags att bli ödmjuk...


(Jag har skrivit ganska mycket under resan, jag skall försöka renskriva detta och lägga ut det innan nästa semesterupptåg.)

13 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Vad lustigt att du säger så, jag har nämligen haft precis samma känsla själv i drygt ett dygn, det känns som ett slags maning till överlåtelse. Det började med att jag funderade över Charlottes senaste bibelblogg, jag blev riktigt sur och deppad & tyckte Gud var oändligt avlägsen, men såna stämningar är jag van vid, så jag tog inte så allvarligt på det, nåväl, så plötsligt blev det alldeles ljust inombords & den känslan har hållit sig oförändrad längre än vanligt.

Det är klart man ska inte dra för stora växlar på subjektiva stämningar och så där, det kan ju vara en dagslända, vi får se.

Excelsis sa...

Krax: Spännande. Jag kan tycka att det är ett lite svårt läge. Skall man förkovra sig för att ta sig framåt eller skall man söka sig fram för att minska risken att man hittar på och känner saker som inte finns.. Jag har sakta läst halva Själens dunkla natt de senaste dagarna. Men det är lite skräckblandat. Det går ju bra så länge man känner igen sig, när det väl kommer till läget då man tappar begreppen (och jag antar att det kommer) så är det frågan om det inte gör mer skada än nytta. De små stegen måste ju tas i rätt ordning...

Papa Dan sa...

Låter intressant. Ska bli kul att få ta del av dina upplevelser och erfarenheter!

Kraxpelax sa...

Jag är lite inne på att kontakta Focolare, och har nyss mejlat Opus Dei om ev. nyttiga praktiska tips.

Förkovra sig, ja, frågar du mig blir tipset att söka kontakt med samhällets utstötta. Gå dit ner där man har översikt, som Göran Palm eller om det nu var Jan Myrdal eller kanske båda uttryckte det. Imitation Christi på så sätt. Där har jag själv ett bra utgångsläge i fråga om social erfarenhet.

Excelsis sa...

Krax: Bra svar. Det är förkovra i allra högsta grad. Jag ämnar göra detta under året..

Kraxpelax sa...

Många välmenande kristna har gjort just så, men ofta på ett naivt sätt som försatt dem i onödiga svårigheter. Man skall veta vad man ger sig i kast med och inte känna sig tvungen att spela helgon.

Från min egen erfarenhet, fyra riktlinjer.

Kriminella. Det är ofta välorganiserade, kapabla människor vars sinnen skärpts av att röra sig i en hård miljö. De har förfärligt grymma erfarenheter. Hårda och våldsamma, stötiga i attityden, men vänskapliga och pålitliga, när man vunnit deras förtroende. Har ofta andligt intresse. Dessa behöver man i allmänhet inte vara rädd för. Det finns mycket att lära av dem.

Alkoholister. Ofta tänkande människor med mycket att säga i nyktert skick. När de är på fyllan är det just ingen mening att umgås med dem.

Knarkare. Dessa kan vara förvånansvärt bra människor när de är rena. Ofta vakna och engagerade människor. De har en stark subkultur av inbördes nätverk och bistånd. Det handlar då om att hjälpa varandra skaffa droger, de "älskar sin nästa" på sitt eget lilla vis. Amfetaminister känner man igen på deras ständiga grimaserande. När de är påtända är de helt oregerliga och då ska man bara undvika dem. En del är så fördärvade att man får räkna dem som förlorade.

Psykfall. Detta är den svåra, riskabla kategorin. Här skall man bistå diskret och så långt möjligt undvika närkontakt. Korrekthet, distans och låg profil. Ett kyligt uppträdande kan vara nödvändigt. Närmare kontakt först efter grundlig personkännedom.

Excelsis sa...

Krax: Viktig erfarenhet du delar med dig av. Jag kan se hur det stämmer överens med den lilla erfarenhet jag har. Kontaktytorna är ju ganska begränsade...

Det finns ett soppkök i kyrklig regi som det börjar bli en del gemenskap kring, vad tror du om en sådan aktivitet. Jag menar för att inte hamna i det naiva, det är ju som du säger kulturer att ta sig in i..

Kraxpelax sa...

Soppkök, ja! Det är rakt på sak, bästa tänkbara, har jag tänkt själv många gånger!

Kraxpelax sa...

Helgelsen först. Endast denna skingrar "själens dunkla natt". Klargöra vad man i djupaste menig verkligen t-r-o-r för sig själv, annars har man ständigt falluckan under sig var man än går. Min egen version är den här:

http://luzgannon.blogspot.com/2008/07/teologi.html

Fortsättning följer.

Excelsis sa...

Jag har ibland fått tanken att man borde skriva en liten summa, eller en minikatekes.. Men det ter sig som ett stort arbete..

Kraxpelax sa...

Inte. Bara skriv ner spontant aforistiskt efter hand som tankarna dyker upp, det går nästan utan ansträngning. Samla i en textfil eller ännu bättre en databas (MS Access).

Excelsis sa...

Sedan detta: Trons kärna är ganska enkel, men möjligheterna till heresi är oändliga. Lite som med nicenum. Så enkel men så kraftfullt - och så alla de som läser och reciterar och som inte förstår någonting.. Trons innersta kärna är också ordlös, vi kan ge erfarenheten namn, men det bli aldrig namnet för det kräver en förtätning av sällan skådat slag. Det är som sagt inte vederläggande av heresi utan proklamation av ortodoxi som får vara målet.

Kraxpelax sa...

Jag håller med. "Doktrinen" är ett hjälpmedel, och ett bra sådant, som jag upplever det, men samtidigt liksom en stege man saknar användning för när man väl tagit sig upp på murkrönet. Proklamationen blir då ordlös även den, eller uttryckt i ord på Ett Annat Sätt, poesi är på så sätt en helig konstart. (Därför är Nattljuset, inte Lûzgannon, min egen huvudblogg.)