"Men om du inte har någonstans att sova kan väl en präst eller någon låna ut en säng..."Responsen blev inte överväldigande från någon av oss som befann sig på soppköket och har tak över huvudet. Kalasfull och troligen drogpåverkad, kanske inte konstigt då han nyligen blivit vräkt. Inte kul, det är inte direkt varmt ut.
Allt jag kan göra är att skämmas över att jag inte finner det i mig att upplåta mitt hem. Det och be.
3 kommentarer:
Det där är en sitution vi alla står i dagligen, även om vi kanske inte alltid märker det.
Åtminstonde om man bor i en storstad är det väldigt tydligt när man dagligen tvingas slå ner blicken och skämmas över sig själv. Man rationaliserar med att livet blir omöjligt om man skall stanna och hjälpa alla men inser samtidigt att det är en lögn man berättar för sig själv. Vi vet att Jesus inte hade nöjt sig med att slå undan blicken och intala sig själv att det inte är möjligt att stanna men likväl är det vad vi gör, möjligen efter att ha dövat samvetet med att kasta en slant eller köpa en tidning som vi aldrig kommer att läsa.
Jag menar inte att skuldbelägga dig som dålig kristen, bara att peka på att du inte är ensam om att skämmas över dig själv.
Samtidigt skall man veta att det är bättre att ha höga ideal som man sedan inte riktigt efterlever än att inte ha några ideal alls. Även om resultatet blir det samma är viljan värt sitt uns.
Iskra: Jag tar det inte som skuldbeläggning.
Vidare tankar på området är att steg ett är att bli vänner. Det är betydligt lättare att släppa in en vän i sitt ostädade hem än en "behövande". Lite på samma sätt som jag blir förbannad på alla i skolan som skall "hjälpa barnen" men inte lever upp till det i mötet med individen. Medmänniskor.
"Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader." (Joh 15:15)
Att ta emot en främling i sitt hus är naturligtvis att ta ett stort steg, kanske ett orimligt stort.
Skicka en kommentar