söndag 16 november 2008

Metaforer från naturen


Alla ting bär i sig en längtan och ett frö till sin egen fullkomlighet, mot sin skapelses intention. I detta är vi lika Gud; vi kan mena, men ett menande bara till tomhet. Huset som byggs kommer att falla samman och inte finnas mer.

Det som är givet livsande har en bana. Under en viss tid skapas det för att sedan likt krukmakarens lera skapas om. Men vi är givna Gudomlig ande, som även den strävar mot sin fulländning. En Eld som bränner bruket, vars hemvist är evigheten. En märklig eld som bränner utan att förtära.

Vattnet strävar nedåt. På botten har det sin vila. I botten för dem som är född av Guds Ande finns Gud, i honom kan vi vila. När hans tankar är våra tankar och våra händer och fötter är hans händer och fötter, när vi i lydnad inte längre tar ansvar, inte längre menar.

Det är mitt hopp.

2 kommentarer:

Rolf sa...

DE tankar du här för fram är Aristoteles tabkar om den inneboende formen i ett stycke materia. Form och materia skrev han mycket om i sin naturfilosofi.

Excelsis sa...

Rolf: Ja säg den tanke som inte redan är tänkt.. :)